För en stund sen blev jag uppringd av en kille som heter Niklas. Han var den första säljaren jag någonsin anställde till det bolag jag startade. Niklas var 23 år när jag anställde honom. En något uppstudsig pojkspoling med begynnande skägg, snabb käft och en fantastisk talang för att spela gitarr. Han tackade bland annat nej till Anders Bagge när han behövde hitta en bra gitarrist för div kända artister. Nicke var en talang med ett gigantiskt hjärta som älskade att sälja. En sån där kille som man inte kan låta bli att älska! Ikväll stod han här utanför och bad mig komma ut för att kolla hans bil, hans drömbil som han alltid pratat om att köpa. Nu stod han där med sin Porsche turbo, det lös i ögonen på honom, stoltheten gick inte att miste på. Det var helt fantastiskt att se! Han var idag en framgångsrik säljare där han jobbar, beviset behövde jag inte be honom, det började på P och slutade på orsche…

För 2 veckor sen blev jag bjuden på middag av den första tjejen jag anställde till samma bolag. En fantastisk tjej som idag har ett kanonjobb som researcher på ett välrenommerat rekryteringsföretag som jobbar med Executive search. Hon och jag satt en hel kväll och bara pratade om livet, historien och framtiden. Bland annat så pratade vi om att hela gänget på det gamla bolaget hade haft en reunion där vi hade varit på vårt nya kontor och fikat. Vi var 9 personer som satt och åt bullar och pratade minnen. Det var häftigt att sitta där med allesammans, trots att vi idag inte jobbade ihop. På nåt märkligt sätt kände jag mig ändå lite ansvarig över deras respektive yrkesframgångar.

Den enda gemensamma nämnaren mellan alla dessa människor är att jag har anställt dem och vi har tillsammans skapat ett företag. Tyvärr har jag aldrig varit lika framgångsrik att skapa harmoni mellan mig, mina delägare och styrelsemedlemmar. Vi har haft olika mål, det har alltid funnits någon dold agenda under ytan. Min absolut största svaghet är min naivitet, att jag ständigt litat på att andra människor går igång på samma saker som jag gör. Jag har alltid trott att alla människor går att förändra, att man med ren inspiration, med ren energi och en positiv attityd kan förändra en människa. Tyvärr har jag bittert fått erfara att så inte är fallet. Jag har genom åren blivit stämd ett antal gånger, jag har blivit lurad på mycket pengar och jag har bittert fått erfara hur det är när bolaget jag grundet glidit ur mina händer. Jag förstod aldrig grejen med styrelsearbete, med ägarpositioner eller hur man med taktisk list ser till att skaffa sig makt. Jag önskar att jag hade gjort det! Det hade sparat mig många sömnlösa nätter, grått hår och framförallt hade jag sluppit behöva få såna svackor jag har fått de senaste åren.

En människas liv är en anmärkningsvärd resa, det är toppar och dalar. Min resa kan so far, vara lite stökigare än genomsnittet. Skälet är att jag ofta gått på min magkänsla, att jag litat på människor och att jag alltid räknat med att saker och ting löser sig. Visst gör det, men gissa om det tar mycket energi.

Därför är det så viktigt för mig att känna kärleken från mina fd kollegor. Att trots alla mina misslyckanden känna att de fortfarande tycker om mig, att de fortfarande ringer och vill hälsa på. En tjej sa på vår senaste lunch att hon ”aldrig kommer att få uppleva samma kärlek till ett jobb igen”, det rörde mig nåt enormt. Att jag trots allt har varit med och skapat ett företag där personalen brinner för det som de jobbar med! Att jag inte lyckats hitta ett bra samarbete med mina delägare torde vara uppenbart. Idag när jag äger bolaget till 100% slipper jag känna ansvaret mot någon delägare. Jag tror nog att jag är en bättre entreprenör, en bättre chef än en bra partner. Min vilja har alltid varit för stark, den här viljan att göra saker på mitt sätt har alltid funnits där. Nu får jag göra på mitt sätt, nu behöver jag inte rådfråga någon. Det mest underbara med det är att jag inser att jag inte klara mig en dag utan mina fantastiska kollegor. För utan dem skulle jag inte överleva en dag. Jag har idag förmånen att jobba med oerhört duktiga kollegor, de är verkligen mina ankare! De var också med på den tiden då jag drev det andra bolaget.

Eftersom hela den här bloggen började med att Niklas ringde mig och stod utanför min lya och ville visa sin bil, så måste jag avsluta med nån poäng. Min poäng är nog att jag är duktig på att få människor i min omgivning att trivas, att känna att de utvecklas och att de växer som människor. Det tar jag med mig och blir stolt över, det värmer mitt hjärta. Att jag inte är speciellt bra som partner väljer att låta bli att tänka på. Livet är för kort att grunna över saker som får oss nedstämda, jag väljer glädjen istället.