Läser på Linkedin om en kille 34 år gammal, som precis dött i cancer. Han lämnade efter sig fru och två barn, 1 och 2 år gamla. Till saken hör att jag kände den här killen, han jobbade med rekrytering hos en tidigare kund. Det är så ofantligt sorgligt att läsa om människor som dött, jag blir alltid lika påverkad. Jag blir extra berörd när det handlar om cancer, förmodligen för att jag kan identifiera mig med den sjukdomen. Jag läser i hans kommentarsfält, om hur mycket han betydde, hans glädje och den positiva livsgnistan. Hur han påverkade andra människor i sin omgivning. Undrar hur många gånger vi hinner säga det till någon? I de allra flesta fallen uttrycker vi andra människors betydelse när det är för sent. Svennis hann få sina hyllningar innan han dog, men det var ett undantag, de allra flesta somnar in utan att få höra deras betydelse för omvärlden.

Jag skiljer mig inte från någon annan när det kommer till detta, jag reagerar precis som alla andra. Men jag undrar varför många av oss undviker att berätta för andra människor vad de faktiskt betyder för oss? Kärlek och omtanke borde vi kunna slösa med, det är gratis och vackert. Vi blir alla glada av att höra om vi betytt någonting för andra människor.

Det är först nu som jag börjar inse att jag faktiskt kommit ut på ”andra sidan”, jag lever. Varje gång jag läser om någon som dött i cancer slår det mig – det hade kunnat vara jag. Hade den här knölen suttit undangömd hade jag inte funnits längre, jag hade också förvandlats till ett antal kommentarer i ett fält på sociala medier. Det är så oerhört tungt att ens tänka så, men det är så det hade blivit. Ändå går jag omkring och oroar mig för jobb, självförverkligande och vad jag ska göra med mitt liv. Nu börjar alla existentiella frågor dyka upp, förmodligen är det här naturligt. Har man hälsat på döden är det förmodligen ofrånkomligt att tankarna hamnar här.

Livet är verkligen inte enkelt, på nåt sätt är det en kamp som fortgår löpande. Det är en ständig strävan efter något som vi förmodligen aldrig kommer nå. Syftet måste nånstans vara att försöka sträva efter glädje, att få andra människor att känna sig sedda och hjälpa andra människor att må bra. I den här extremt cyniska världen, läser man ständigt om makt och pengar, allt verkar handla om det. Snart kommer en President till makten i USA och han kommer definitivt att hjälpa världen att bli ännu kallare och mer inåtvänd. På något sätt skulle jag vilja hitta ett jobb/företag där man kan kombinera omtanke och mänsklighet med att vara kommersiell. Jag har ingen aning om vad det skulle vara, men det krävs lönsamhet för att kunna driva bolag.

Jag var bara tvungen att skriva något idag, blev så himla påverkad av att läsa om den här unga killens bortgång. Jag såg även att några av hans vänner hade startat en insamling och när jag såg bilden på honom med rakat huvud och sina två småkillar på bröstet brast någonting inom mig. Det var så oerhört sorgligt att se. Jag kan bara konstatera att jag blir så påverkad nuförtiden. Vet inte om det kommer fortsätta eller om jag kommer bli lite ”tuffare” igen framöver, men just nu får det vara så.