De sista dagarna har jag reflekterat över livet och vad som är viktigt. Efter den här våren och sommaren är det ganska naturligt att det har kommit en mängd tankar som behöver sorteras. Livet handlar rätt mycket om att bearbeta saker och så småningom göra bokslut. Jag har äntligen gjort bokslut med Ineed och det känns bra. Mina aktier är avyttrade, jag kan med gott samvete se tillbaka på den resan och inse att jag lärde mig mycket. Livet är en förbannat hård skola, det är bara att inse.

Idag när jag klev in på kontoret mötte jag mina gamla kollegor som idag är anställda i Next u. Vi satt ner, tog en kaffe och skrattade, det var underbart, känslan att tillhöra ett gäng där det verkligen är en för alla – alla för en. Vi pratade ganska länge om hur viktigt det är med trivsel på jobbet, att känna delaktighet och att framförallt tycka om sina kollegor. De berättade hur det kändes att jobba på en arbetsplats som de hade älskat och som sedan hade blivit till en kyrkogård. Man viskade, ingen skrattade och man räknade timmarna till man skulle få gå hem. Jag blev lite ledsen när jag hörde det.

Jag vet hur det är, jag har själv upplevt det några gånger. Känslan av ångest, när man stänger dörren hemma och vet att man är på väg till jobbet. I samtliga fall där jag råkat ut för det, har det handlat om dåligt ledarskap. Att jag haft en chef jag inte kommit överrens med, en sån som alltid vet bäst och som ständigt förminskat mig. Det har varit oerhört jobbigt och då anser jag mig själv vara en man med gott självförtroende och med en positiv livssyn. Ändå har personerna i fråga lyckats spräcka min barriär och få mig obekväm, mycket obehagligt. En dålig chef kan verkligen förstöra vilket arbetsplats som helst, det är verkligen tragiskt.

Jag har själv aldrig hävdat att jag är en bra chef, däremot är jag en duktig inspiratör. Min styrka som entreprenör och chef är att  jag får människor i min omgivning att trivas. Jag tror att jag lyckas med det genom att jag bara är mig själv, no more – no less. Mina intentioner är ärliga och prestigen är noll. Min grundsyn är att vi alla är lika viktiga, oavsett vem vi är och vad vi har gjort. Det är egentligen inte så märkvärdigt, det handlar bara om att vara trygg i sig själv och våga göra fel, för det gör vi alla, ständigt.

Min egen uppväxt är enkel, jag växte upp ute på Värmdö, med en mamma som satt i taxiväxeln och en styvpappa som körde taxi. Vi hade aldrig några pengar, det var ett ständigt kämpande. Jag tog mitt första sommarjobb när jag var 13 år, då satt jag i min farbrors verkstad och borrade i små stålgrejer som han sedan sålde till olika företag. Om man växer upp utan pengar, då blir man så illa tvungen att kämpa, det finns liksom inga andra vägar till framgång. Det enda som gäller är att kämpa, i mot – och medvind. Samtidigt blir man ödmjuk inför eventuella framgångar, det handlar om att dela dem med alla som varit med på resan. Kan man behålla den grundsynen, att dela med sig och samtidigt vara beredd att kämpa tillsammans tror jag att man kan bli en bra ledare. Det handlar inte bara om vad man säger, det handlar oerhört mycket mer om vad man gör!

När jag kom hem från jobbet idag, konstaterade jag hur glad jag kände mig. Det var länge sen jag hade en sån härlig känsla i min kropp. Det mest fantastiska är att jag inte har en spänn på fickan, bolaget är nystartat och jag får tänka på varje utgift. Trots det känner jag just nu så oerhört lyckligt lottad. Skrattet är tillbaka, jag träffar mina fantastiska kollegor varje dag och inom nån dag eller två har vi en hemsida som gör att vi kan börja sälja. Visst är pengar viktiga, men de har ingenting med lycka att göra. Dock skulle jag själv må bra av att tjäna lite nu, den här resan har kostat på. Trots det så ser jag verkligen fram emot den här hösten och vintern, det kommer att bli kanon! Livet är nu, det är bara kasta sig ut och ta för sig. Vem vet hur morgondagen ser – inte jag iallafall.