Hösten har på riktigt gjort sitt intåg i Sverige. Mörkret har tagit över och sakta men säkert tynar ljuset ut. Det är snart november och tiden för reflektion är kommen. Själv känner jag ett smygande vemod komma över mig, vet inte riktigt varifrån det kommer, men det är en slags sorgsenhet, trots att jag egentligen har allt att vara lycklig över. Känslan är tudelad, samtidigt som det kan vara rätt mysigt att faktiskt ta sig tiden att fundera så rullar tiden på och varje dag är ytterligare en dag passerad. Tankar om livet, gör jag rätt val, är jag lycklig, har det blivit som jag vill och så vidare. Frågorna är långt fler än mina svar.

2012 har för mig varit ett väldigt turbulent år. När solen stod som högst och dagarna var som längst, var mitt eget sinne dystrare än den mörkaste novemberkväll. Att efter en lång vår med konflikter, förhandlingar och osämja lämna ifrån mig det företag jag själv ansåg att jag till största del varit bidragande att bygga upp. Att lämna det kontoret var bland det tyngsta jag varit med om och då har jag varit med om hel del må jag lova. Det blev ett stort hål inom mig, ett hål jag egentligen inte förstod hur jag skulle jag fylla. Hade detta skett i november vet jag inte om jag orkat ta mig samman och börja om igen. Jag tror sommaren ihop med min revanschlusta var det som fick mig att orka kavla upp ärmarna och dra igång igen. Jag har egentligen inte reflekterat över detta så mycket, jag bestämde mig på tidigt stadium att helt enkelt lägga det åt sidan och lägga all energi på att bygga nytt.

Förra veckan var det exakt 2 månader sen vi startade. 2 månader, det känns så oerhört mycket längre! Jag är väldigt stolt, nöjd och glad över den fantastiska start vi har fått med Next u. Gensvaret från gamla och nya kunder har varit häftigt, så många lovord, så många klappar på axeln som jag själv har fått, har jag aldrig tidigare varit med om. Vi kommer förmodligen att vara lönsamma redan inom 5-6 månader vilket nästan känns som en saga. Mitt mål med Next u har aldrig varit att skapa ett nytt Ineed, jag satte målet att vi skulle göra allting bättre, snyggare och mer genomtänkt. Den stora fördelen med att få en ”andra chans” är att man kan undvika de misstag som tidigare gjordes. Man behöver bara välja att plocka russinen ur kakan och kan sen fortsätta att utveckla nya bra saker.

För mig har vägen som entreprenör varit en tuff resa, kantad av rätt mycket händelser som för alltid har förändrat mitt liv. Att kliva in i den egna företagsvärlden har kostat mig mycket pengar, sömnlösa nätter och förlorade vänner. Priser jag aldrig hade räknat med innan jag satte igång. Mitt största misstag från början var att jag inte trodde på mig själv tillräckligt. Jag vågade inte dra igång själv, jag kände att jag behövde någon att hålla i handen. Tyvärr har det visat sig att jag höll fel personer i handen, det var personer som såg en möjlighet att haka på en driven kille med mängder av energi och vilja, som såg möjligheter i varje situation. Min naiva sida att ständigt se det goda i personer har nästan kostat mig allt. I styrelserummet har jag alltid känt mig underlägsen, där har det ständigt suttit människor som kan mer, åtminstone har de fått mig att tro det. Jag vet inte hur många gånger jag har klivit ur ett styrelsemöte med ordentligt sargat självförtroende och känt mig helt värdelös. De sista åren hade jag ständigt ångest över att behöva sätta mig på styrelsemötena, jag visste precis hur jag skulle känna mig efteråt.

Jag har egentligen inte bearbetat sorgen över Ineed, det har inte funnits tid för det. Men idag när jag äntligen har en ledig lördag, så kom den likt en våg som sköljde över mig. Det var ändå en oerhört tuff smäll som höll på att kosta mig det jag under hela mitt vuxna liv har byggt upp. Jag tror inte att det är så konstigt att jag idag känner mig vemodig och en smula ledsen, det är nog rätt naturligt. Mörkret och regnet gör nog sitt till. Jag ska låta den här helgen gå i det tecknet, det är ok att ibland vara ledsen. Om man inte tillåter sig att känna efter kommer man heller aldrig att leva fullt ut. För mig som känslomänniska skulle det vara förödande, det skulle kväva mig. Man behöver kliva ner i gropen för att veta hur det känns när man är på topp. Jag har bestämt mig för att det är ok att vara lite vemodig ett tag nu. I det långa loppet tror jag att det kommer att göra mig till en bättre människa. Trots allt är det så – vi är alla människor, med toppar och dalar. Vi går genom livet och försöker dölja hur vi egentligen mår, jag tror att vi alla skulle må lite bättre av att ibland visa oss sårbara. Trots allt är det sånt som gör oss mänskliga, vi är människor – vi är inte maskiner.