Jag har under lång tid väntat på att få se en svensk vd som tar stafettpinnen inom sociala medier. Carl Bildt var den förste politiker som redan 2005 drog igång sin blogg ”Alla dessa dagar” för att själv kunna styra över sin egen kommunikation. I vårt grannland Norge har Petter Stordalen också förstått värdet av sociala medier och startade sin egen blogg december 2012. Den svenska vd skaran lyser dock med sin frånvaro inom sociala medier. Själv tycker jag att det är anmärkningsvärt att det knappt finns någon svensk vd som idag driver sin egen blogg!

Min gissning till det är att den svenska vd kåren hyser en stor rädsla till sociala medier. De har köpt in på alla dessa tidningsartiklar som ständigt lyckas hitta nya vinklingar till hur man inte får bete sig på nätet. Att ligga under radarn är oftast en säkrare väg än att våga ge sig ut och pröva. Den svenska vd kåren skulle ha mycket att vinna på att faktiskt börja blotta sig själva som människor. Svensken är inte dummare än att förstå att man som vd också har dåliga dagar, fattar fel beslut och mellan varven inte är på topp. Att sitta som vd är många gånger företagets absolut mest ensamma roll. Man ansvarar både inför styrelsen som förväntar sig ständiga leveranser och övriga medarbetare på företaget som förväntar sig att man som vd sitter inne med alla kloka svar. Dessutom är man oftast den som hängs ut medialt om något händer. Som vd är man ytterst ansvarig för det dagliga, vilket gör jobbet väldigt utsatt.

Gemene man på gatan kan inte se att det nånsin är ”synd” om en vd, ”de har ju stora fallskärmar, bonusar och avgångsvederlag”, det är inget synd om dem. Ska man tro medias bild, så är det precis så det är, men om man tittar på verklighetens vd ute i svenska företag ser det annorlunda ut. I Sverige finns drygt 1.000.000 företag dock är det endast drygt 36.000 som är mer än 10 anställda. En bråkdel av dessa finns på börsen och det är också de som representerar medias bild över vd lönen och förmånerna. Övriga bolag är sällan lika intressanta att rapportera om, såvida det inte inträffar något sensationellt, då blir det intressant. Ett bolag som får osedvanligt mycket stryk just nu är Klarna. Under flera veckors tid har DI haft en följetong om hur ”de lurar sina kunder” genom att skicka ut påminnelser med avgifter innan fakturan ens har kommit ut. Det har garanterat hänt, men har man 5.000.000 kunder så händer det misstag, det är ofrånkomligt. Skulle media börja fokusera lite mer på bankerna skulle de hitta långt mycket värre information, men det verkar finnas nån slags osynlig maktbalans mellan storbankerna och media som gör att de sällan råkar ut för några större rubriker. Bortsett från lite bonusregn som Anders Borg mellan varven gör populistiska utspel om.

Som vd är man också ytterst ansvarig för att se till att man rekryterar in de absolut bästa medarbetarna till sitt företag. Framgångsrika bolag brukar ofta vara synonymt med duktiga människor. Oftast finns det dessutom en bra företagskultur som låter människor växa och utvecklas, vilket skapar en större lojalitet hos både medarbetare och kunder. En välmående organisation brukar ofta leda till ett lönsamt bolag vilket i slutänden skapar en nöjd vd. Det här är inget nytt, alla normalt funtade människor förstår detta. När man idag intervjuar unga människor och frågar dem vad som vad som är viktigt och vad som attraherar hos ett företag dyker det upp lite intressanta saker. Väldigt många ser upp till personer snarare än organisationer. Det syns tydligt inom politiken men det börjar också märkas inom näringslivet. Daniel Ek, Niklas Zennström, Sebastian Siemiatkowski är några namn som nämns med respekt. Många unga människor ser upp till de här personerna genom deras gärningar och lösningar de skapat. Men det är få företag som gör den lyckade resan, de allra flesta flyger under radarn, trots Hr och marknadsorganisationer som spenderar mängder av pengar på reklam och åtgärder för att höja bolagets status. En av pusselbitarna till Choicekoncernens stora framgångar är hur Petter Stordalen har skapat sig ett namn. Vem är vd för Scandic, nån som vet?

Om man som vd skulle börja jobba med sitt eget varumärke, är jag övertygad om att det kommer att gagna företaget. Människor i allmänhet och unga i synnerhet gillar att följa en person, inte en organisation. Vi ser idag att alltmer börja handla om storytelling, man vill gärna få veta lite mer om bolaget. Bolagets själ gestaltas ofta internt av en vd, men utåt har de flesta knappt en aning om vem den personen är. Jag förstår inte varför man som vd inte börjar ge lite mer av sig själv? Varför är man så vansinnigt rädd att visa sig mänsklig? Bara för att man har en titel innebär det inte att man är en övermänniska, även om man själv vill tro det. Percy Barnevik är väl den som skapat myten om att vd.n är övernaturlig.

Vad finns det för fördelar att som vd börja agera i sociala medier och t.o.m starta en blogg? Till att börja med kan man börja berätta lite om hur livet som vd är. Man kan börja ge företaget en själ utåt, man kan också i större utsträckning förhindra att media styr informationen om bolaget. Man har möjlighet att ligga steget före, bli lite mer personlig, lufta tankar och ideér och bygga ett mer intressant varumärke för att attrahera unga människor att söka sig dit. Unga människor googlar garanterat den högsta chefen, annat ska man inte inbilla sig.

Ytterst handlar det om okunskap som i sin tur skapar en rädsla. Rollen som vd betingar något mer, det finns något extra i ordet. Många skulle tjäna på att avdramatisera det ordet en smula, trots allt är det bara en titel på en människa av kött och blod. Börja bygg företagets varumärke genom att bygga ditt eget. Man ska inte vara rädd för att synas, att vara mänsklig. Människor följer en ledare, de vill gärna vara med i den personens sfär. Där det finns personlighet finns det också energi. Med rätt riktad energi kan människor uträtta stordåd, men det ska vara äkta, det är viktigt.