På min väg till jobbet imorse så gick jag som vanligt genom observatorielunden. Det började bli grönt på träden och jag var tvungen att ta ur mina hörlurar från öronen för att lyssna till fågelkvittret. Jag stannade faktiskt till för att ta en bild och föreviga känslan jag hade i kroppen, den där ni vet – vårkänslan. Kanske den mest underbara som finns, det bara spritter i hela kroppen, framförallt efter den här långa vintern. När jag stod där så började jag fundera över livet, det blev liksom oundvikligt. Jag har promenerat den vägen sedan våren 2008, jag har sett varje årstid passera revy där, men nu kändes det annorlunda.

För exakt 1 år sen promenerade jag samma väg, vareviga morgon gick jag genom lunden. Jag såg vintern sakteliga förvandlas till vår, men jag noterade det inte. Varje dag gick jag i andra tankar, det var annat som cirkulerade i mitt huvud. Våren 2012 passerade för mig obemärkt förbi, jag var inte där, psykiskt. Jag minns så väl hur mina tankegångar gick – kommer jag att få köpa Ineed eller kommer jag att sälja? Hur ska jag finansiera köpet? Hur gör jag med alla åtaganden? Hur kommer vi fram till värderingen av bolaget? Avtalsskrivning, vad innebär det? Frågorna var hur många som helst, jag hade ständigt denna gnagande oro i kroppen. Från att jag vaknade till att jag somnade så funderade jag över hur jag skulle klara att reda ut allt. Att lägga märke till våren, dofterna, fågelkvittret eller alla människor, det fanns inte då. Kroppen var inställd på överlevnad, jag skulle minsann fixa allt! Våren och sommaren 2012 är för mig ett förlorat kapitel i mångt och mycket, jag var med fysiskt men det var också allt.

Imorse när jag gick där, så kom alla dessa tankar farande och jag insåg att jag precis återupptäckte våren igen. Det var härligt att återigen inse att livet har givit mig en ny chans, en möjlighet att återigen leva igen. Det är faktiskt så det känns, helt plötsligt insåg jag att jag lever igen, det är en härlig känsla. Samtidigt måste jag erkänna att jag är märkt av resan, mitt immunförsvar har fått sig en duktig törn. Inom loppet av 6 månader har jag haft en ordentligt influensa och nu ytterligare en, följt av bihåleinflammation. Det är något jag inte tidigare har varit med om, jag har nästan aldrig blivit sjuk tidigare. Jag märker det även på mitt humör, jag har lite lättare till att bli nedstämd nu, jag är lite mer orolig och min inställning till livet är betydligt mer ödmjuk. Den där killen som tidigare kunde kasta sig in och anta varje utmaning, har nu blivit lite mer försiktig, visserligen behöver det inte vara av ondo, men för mig är det ändå tämligen nytt.

Samtidigt måste jag säga att jag äntligen börjar känna ett spirande hopp om livet igen, Next u känns faktiskt som det bästa som hänt mig. i april spräckte vi en ordentlig milstolpe, vi fakturerade för över 1 miljon bara under april. Det känns häftigt att så här tidigt spräcka den barriären. På Ineed behövde vi nästan 3 år för att lyckas med det. Det skall dock tilläggas att vi haft en osedvanligt bra månad, men jag tänker faktiskt gotta mig i det för en stund, jag har redan börjat oroa mig för maj ändå. Mina fantastiska kollegor har verkligen uträttat underverk, de är helt underbara och jag är så stolt att få jobba tillsammans med dem. De är mina stöttepelare, mina bollplank och tillsammans har vi skapat en teamkänsla som är makalöst bra.

Den största skillnaden idag, när jag driver Next u i förhållande till när jag drev Ineed är att jag ibland kan känna mig lite ensam. På Ineed var jag delägare, jag kunde bolla väldigt många frågor med framförallt en av mina delägare. På den tiden som allt funkade mellan oss så var hon ett väldigt bra stöd och på nåt sätt kunde vi oroa oss tillsammans. Idag när jag äger bolaget själv, så blir oron min egen, det blir jag själv som ständigt får bära den. Samtidigt är det väldigt skönt att kunna fatta alla de beslut som jag själv anser vara nödvändiga, vilket överväger det mesta. Att äga ett bolag helt själv har sina sidor, man är liksom ansvarig till sista blodsdroppen runnit ur. Det är ett ansvar som ständigt är med, man äter, lever och sover bolaget. Det är 24/7, året runt, man måste verkligen känna sig säker på sin sak, man får inte tvivla på sig själv. Det är många gånger jag tittat mig själv i spegeln och fått peppa mig själv, jag vet inte hur många gånger jag sagt ”Kom igen nu Stefan, nu kör vi”.

För att vara entreprenör och driva sitt helt egna bolag, då måste man vara mentalt stark. Det är bara inse, det kommer inte att finnas någon att hålla i handen om det skulle börja blåsa. Passionen, energin och viljan måste komma inifrån, i annat fall kommer det inte att gå. Man kan leva livet som lögnare gentemot andra, men att ljuga för sig själv går inte över tid. Om man inte brinner nåt extremt för det man gör, om man inte helhjärtat tror på sin affärsidé, då kommer man aldrig att lyckas, så enkelt är det!

För mig som precis upptäckt att vi återigen har vår i vårt land börjar livet äntligen kännas bättre. Det är återigen härligt att möta andra människors blick, att återigen se människor le utan att bli avundsjuk. Jag börjar så sakteliga njuta av livet igen, jag är inte där helt än, men jag börjar återupptäcka det igen. Skulle jag dessutom lyckas hitta kärleken i mitt liv vore allting fantastiskt. Vem vet, kanske kan jag hitta henne denna sommaren, nu har jag iallafall börjat hitta tillbaka till glädjen igen och det måste väl vara det första steget. Den som lever får se, nu ska jag iallafall slå på grillen och ta mig ett glas vin. Det känns välförtjänt.