Läser på Linkedin om en kille 34 år gammal, som precis dött i cancer. Han lämnade efter sig fru och två barn, 1 och 2 år gamla. Till saken hör att jag kände den här killen, han jobbade med rekrytering hos en tidigare kund. Det är så ofantligt sorgligt att läsa om människor som dött, jag blir alltid lika påverkad. Jag blir extra berörd när det handlar om cancer, förmodligen för att jag kan identifiera mig med den sjukdomen. Jag läser i hans kommentarsfält, om hur mycket han betydde, hans glädje och den positiva livsgnistan. Hur han påverkade andra människor i sin omgivning. Undrar hur många gånger vi hinner säga det till någon? I de allra flesta fallen uttrycker vi andra människors betydelse när det är för sent. Svennis hann få sina hyllningar innan han dog, men det var ett undantag, de allra flesta somnar in utan att få höra deras betydelse för omvärlden.

Jag skiljer mig inte från någon annan när det kommer till detta, jag reagerar precis som alla andra. Men jag undrar varför många av oss undviker att berätta för andra människor vad de faktiskt betyder för oss? Kärlek och omtanke borde vi kunna slösa med, det är gratis och vackert. Vi blir alla glada av att höra om vi betytt någonting för andra människor.

Det är först nu som jag börjar inse att jag faktiskt kommit ut på ”andra sidan”, jag lever. Varje gång jag läser om någon som dött i cancer slår det mig – det hade kunnat vara jag. Hade den här knölen suttit undangömd hade jag inte funnits längre, jag hade också förvandlats till ett antal kommentarer i ett fält på sociala medier. Det är så oerhört tungt att ens tänka så, men det är så det hade blivit. Ändå går jag omkring och oroar mig för jobb, självförverkligande och vad jag ska göra med mitt liv. Nu börjar alla existentiella frågor dyka upp, förmodligen är det här naturligt. Har man hälsat på döden är det förmodligen ofrånkomligt att tankarna hamnar här.

Livet är verkligen inte enkelt, på nåt sätt är det en kamp som fortgår löpande. Det är en ständig strävan efter något som vi förmodligen aldrig kommer nå. Syftet måste nånstans vara att försöka sträva efter glädje, att få andra människor att känna sig sedda och hjälpa andra människor att må bra. I den här extremt cyniska världen, läser man ständigt om makt och pengar, allt verkar handla om det. Snart kommer en President till makten i USA och han kommer definitivt att hjälpa världen att bli ännu kallare och mer inåtvänd. På något sätt skulle jag vilja hitta ett jobb/företag där man kan kombinera omtanke och mänsklighet med att vara kommersiell. Jag har ingen aning om vad det skulle vara, men det krävs lönsamhet för att kunna driva bolag.

Jag var bara tvungen att skriva något idag, blev så himla påverkad av att läsa om den här unga killens bortgång. Jag såg även att några av hans vänner hade startat en insamling och när jag såg bilden på honom med rakat huvud och sina två småkillar på bröstet brast någonting inom mig. Det var så oerhört sorgligt att se. Jag kan bara konstatera att jag blir så påverkad nuförtiden. Vet inte om det kommer fortsätta eller om jag kommer bli lite ”tuffare” igen framöver, men just nu får det vara så.

Det var så länge sen jag skrev något här, livet har på något sätt hamnat emellan. Igår kväll satt jag och njöt av hederskonserten till Peter Le Marc, artisten som präglat en stor del av mitt liv. Från det jag var 20 år till att jag blev 40 så gick det knappt en dag utan att någon av hans låtar fanns i mitt liv. Ikväll satt jag och tittade på dokumentären om Ed Sheeran, där beskrev han det år som påverkat hans liv som mest och det var året hans fru fick cancer samtidigt som han bästa vän dog och han blev anklagad för låtstöld. Det blev ett väldigt turbulent år och 2023 blev han till slut frikänd efter en rättegång som pågick under sex år, där det slutade med att hans låt var originalet, det var inget plagiat.

Jag har idag nära till tårar, jag har blivit oerhört blödig, vet inte om det beror på att jag överlevt cancer eller om det är nåt annat som påverkar. Men mängden tårar det här året slår allt, jag tror knappt det finns några tårar kvar. Det är först nu som det börjar sjunka in, jag är på andra sidan cancer, jag börjar bli en vanlig människa igen. Det finns något som stämmer i ordspråket – en olycka kommer sällan ensam. Idag förstår jag till fullo innebörden av det ordspråket. Idag inser jag hur skört livet är, på samtliga plan. Livet kan i många fall vara skoningslöst, det kan slå till dig på käften när du är som svagast. Idag är det januari 2025, jag är på nåt märkligt sätt på andra sidan. Syret börjar komma tillbaka, jag börjar le mot människor igen. Det är förfärligt att må så dåligt, att gå genom livet och må så ruttet är tufft. Jag har återigen insett hur cyniskt livet är, människor du trodde var dina vänner visade sig vara nåt annat. Att äga narrativet i sin berättelse är viktigt, att låta andra människor äga det blir sällan bra.

Men vid dagens slut handlar livet om en sak – att vara frisk! Allt annat är oväsentligt. När man överlevt en dödlig sjukdom inser man att allt det andra är rätt ointressant. Pengar kommer aldrig kunna köpa lycka, det sitter så mycket djupare. Att vakna upp och möta sin familj på gott humör är värt precis allt. Livet är egentligen en rätt märklig företeelse, man blir äldre, klokare men samtidigt kan man i vissa avseenden stå kvar och stampa. För mig har det här året varit mitt livs mest turbulenta år. Att börja året med att få beskedet dödlig cancer, är ingen bra start. På nåt sätt stannar klockan och tankarna fastnar obönhörligen vid ordet – döden. Det går inte att undvika de tankarna, de fastnar på näthinnan och du undrar bara när det är dags. Men läkarvården i Sverige är fantastisk, efter en tid inom vårdens famn inser du att livet är i goda händer. Med mycket omtanke, trygghet och med bekräftad vetenskap i ryggen lyckas de få dig trygg, du lever med smärtorna och rädslan, men ändå känns det hoppfullt. Nånstans där i horisonten hägrar ändå en bild av livet igen, snart så…

Min förhoppning var att mjuklanda, få beskedet ”det ser bra ut” och sen börja njuta av tillvaron igen. Tyvärr blev inte min höst på det viset, jag hade verkligen hoppats på det. Ibland fortsätter livet att överraska, på negativt sätt. Som människa måste man förhålla sig till motgångar, av alla de slag. Från tid till annan kommer de att dyka upp, då måste vi lära oss att hantera dem. Det viktiga är att försöka vända motgångar till framgång, nåt som ibland kan kännas väldigt svårt. Men det krassa med livet är att morgondagen är passé, den går inte att påverka. Vi människor har bara en sak att förhålla sig till och det är framåt. Det enda vi kan påverka är nu och framåt. Det fina med det är att vi själva styr över våra möjligheter. En fd kollega brukade alltid säga ”Det finns en mening med allt som händer”, jag försöker att ta in det i hjärtat för att omvandla det till en möjlighet. Av erfarenhet brukar oftast möjligheter uppstå ur motgång, det viktiga är att omfamna det och våga se dem. Under min sjukdomstid funderade jag mycket på framtiden, hur det skulle bli och vad jag skulle prioritera. Jag har ofta kört efter devisen ”full fart framåt”, att vara hundraprocentig på samtliga punkter har jag aldrig prioriterat. Men från nu och framåt har jag insett att det är viktigt, i samtliga led.

Jag är förvånad hur fakta kan bli undanknuffad i viktiga sammanhang. Min tro har alltid varit att fakta brukar vinna, men med tanke på att Trump vinner val genom att fullständigt skippa all form av fakta borde jag egentligen inte bli förvånad. Det är dock märkligt hur förnuftiga människor inte har förmågan att ta reda på fakta, det är förvånande. Att sitta inne på förstahandsinformation innan beslut fattas. Att det alltid är 2 sidor av ett mynt är mindre viktigt än att följa flocken. Så är det i livet, vi lär så länge vi lever, även om inte all lärdom är den vi önskar. Men kunskap är makt, därför är det viktigt att inte sluta söka efter den. Personligen är jag idag betydligt duktigare på nyckeltal, det är något jag spenderat en hel tid på att lära mig. Många gånger är det i kris som vi lär oss mest, det är först då vi har motivationen till att verkligen förstå. Som entreprenör är det viktigt att fullt ut förstå nyckeltalen, det är något jag personligen inser att jag misslyckats med. En lärdom jag tar med mig framöver är verkligen att fullt ur förstå varje siffra!

På nåt outgrundligt sätt är det ändå spännande att kliva in i 2025 med nyfikenhet. Ett nytt år har inträtt och det innebär en ny tro. Jag vill verkligen tro att det här året kommer att bli fantastiskt! Inga nya sjukdomsbesked som låter himlen förmörkas. Det här året kommer att bli ett år med glädje, skratt och med en ny typ av frihet. En ny typ av oberoende som innebär egna val att kunna göra som jag vill, det känns som oerhört spännande. Nu ser jag verkligen fram emot alla utmaningar som jag kommer sätta tänderna i, det känns grymt!

Midsommarafton, solen skiner ifrån en klarblå himmel. Inte så vanligt att just själva midsommar bjuder på sitt allra bästa jag. Idag har det gått exakt en vecka sedan sista cellgiftsbehandlingen, kvar återstår 5 dagar av tung medicinering sen ska jag vara igenom detta helvete. Kroppen jag lever i är en spillra av det som en gång var, det känns som jag genomlidit ett krig och kvarlevorna är trasiga naglar, ömma kroppsdelar, sår i munnen, illamående och en trötthet som inte går att förklara. Just nu känns det som jag vunnit kriget, men priset har varit dyrt, jag hoppas att det finns en väg framåt där lyktorna vid sidan av successivt börjar tändas.

Midsommar är fint, det är nog min absoluta favorithögtid under året. Det brukar innebära så mycket hopp, glädje, skratt och framtidstro. På något sätt fångar midsommar in den svenska folksjälen, vi öppnar upp oss för varandra, vi leker ihop med barnen och det är få gånger under året som det är så mycket barnskratt. Naturen utanför fönstret på landet är bedårande, tyvärr har jag blivit väldigt känslig för värme så jag föredrar att sitta inne och beskåda det vackra genom glasrutorna. Längtan att återfå en normal smak är enorm, jag har haft en ständig metallsmak sen den första operationen 8 mars. Förhoppningsvis är jag bara veckor ifrån att återfå en normal smak igen, det blir rimligtvis starten på min återresa. Jag drömmer om att kunna äta mat med normal smak igen, drömmer om att känna sug efter ett glas vin, eller att kunna njuta av lite färska jordgubbar. Tänk att åter igen få lyxen att kunna njuta av mat & dryck igen, det var så länge sen att jag inte minns hur det var.

Nu är jag ändå på ”rätt sida”, snart skall förhoppningsvis resan tillbaka börja. Frågan är bara hur långt ner biverkningarna tänker släpa mig innan de släpper greppet? Det är jobbigt att knappt kunna gå eller att kunna använda händerna. Det var drygt 5 veckor sen jag försökte mig på att slå golfbollar, mina naglar tillåter ingenting i nuläget, minsta lilla misstag gör vansinnigt ont och naglarna blir blå och går sönder. Jag försöker desperat hitta det ljusa i tillvaron men just nu är det tufft. Hade en förhoppning att jag skulle märka av en svag förbättring lagom till midsommar, hade inte räknat med en nedåtgående spiral. Men jag antar att jag måste nå botten först, innan det börjar vända..

Jag försöker att tänka på det positiva, cancern hade trots allt minskat med drygt 65% efter 3 behandlingar. Enligt läkarna var det helt enligt plan och prognosen för att bli frisk ser ljus ut. För mig började allt det här redan andra veckan i februari, det var då jag fick beskedet. Det känns som jag kämpat i en evighet, det enda jag önskar när dagen börjar är att den ska ta slut. Varje kväll när jag lägger huvudet på kudden känns det som jag genomlidit ytterligare en dag i kampen mot cancern. Den lilla sömn jag får är en befrielse, då slipper jag slåss med biverkningarna.

Anna & Svea gick iväg för att åtminstone få lite fira midsommar på ängen i Barnvik, jag hade gärna följt med, men nu är det extra viktigt att jag fortsätter undvika fysiska kontakter. Jag skulle inte förlåta mig själv om jag tummade på reglerna nu. Jag försöker att se den här perioden som en parentes i livet, där jag lärt mig mer om mig själv på 6 månader än vad jag lärt mig de senaste 30 åren. Jag känner att jag förändrats i grunden, det var en annan Stefan innan cancern kom in i livet. När jag är igenom det här kommer jag delvis att vara förändrad. Det går inte att ta sig igenom en sån här period utan att vara ärrad i själen. Det jag redan nu känner är en krasshet, jag kommer inte att linda in saker på samma sätt framgent. När man spenderat så pass mycket tid själv med en dödlig sjukdom vid sin sida, blir det oundvikligen så att man börjar vikta saker i livet.

I bilen på vägen hit ut igår så pratade de på radion om att det var årets ljusaste dag. Jag konstaterade snabbt att det var första gången jag inte fick en negativ känsla av det. Snart kommer förhoppningsvis mina ljusa kvällar, såna där himlens alla stjärnor strålar i samklang. Det är tur att våra hjärnor inte äger förmågan att skilja på fantasi och verklighet. Det gör att vi kan måla bilder som är rena fantasier och som fullständigt saknar all form av verklighetsförankring. Den typen av bilder ser jag framför mig, de innehåller mycket glädje, värme och energi. Livet 2.0 blir min nya levnadsbild, kvalité är ett ord som kommer stå högt i kurs. Förhoppningsvis ligger det närmare än jag tror, jag hoppas det. Livet går inte i repris, vi får bara en chans, varje dag som passerar tillhör historien. Jag kommer förmodligen inte börja dagen med att tacka livet framöver, men jag lovar att det inte kommer gå en dag utan att jag under stunder kommer känna mig tacksam. I min kortlek kommer alltid finnas en joker som jag kan dra fram vid behov, den jokern hade jag inte haft om det inte vore för den här sjukdomen. Att kunna se framåt med den här historien i ryggsäcken kommer att ge mig perspektiv men också viktig kunskap.

Jag känner mig oerhört positiv till att börja återresan igen! På tisdag är det dagen D, då tar jag sista sprutan, sen är det slut på tung medicinering för den här sommaren och förhoppningsvis för gott! Nu kommer det bara finnas en väg framåt och det är uppåt 🙂 Bara att ha den insikten är en vinst, allt kommer att bli så mycket lättare. Låt oss njuta av en färgglad sommar i hela regnbågens alla färger, med massor av skratt, glädje, omtänksamhet och kärlek!

Det är söndag och jag befinner mig på landet. Utanför fönstret vajar träden, det blåser nordliga vindar och det känns för kallt att sitta utomhus. Jag sitter inomhus och tar det lugnt, energin just nu är oerhört låg. I fredags kom ASIH hem och fyllde på med blod, två påsar med 0,25 liter i varje. Min kropp har mer eller mindre lagt ner, orkar i stort sett ingenting längre. Under ganska lång tid har jag haft en del bättre perioder, då har jag kunnat träna golf, gå promenader och delvis kunnat känna smaken av god mat. De senaste veckorna har varit hemska, nu handlar det mer om att överleva. Jag hoppas verkligen att gifterna gör sitt mot cancern, för de lyckas sannerligen bryta ner hela min kropp. Just nu handlar det om att räkna dagar fram till sista omgången av cellgifter, i nuläget är det 5 dagar kvar. Min förhoppning är att jag inom en månad kan börja skönja de första stegen tillbaka, det håller mig uppe.

Jag beundrar alla sjuka människor som lever med sina åkommor. Överlevnadsinstinkten måste vara det starkaste vi har. Några av de biverkningar jag kämpar med nu är väldigt påfrestande. Naglarna spricker, fötterna är fulla av vattenblåsor, munnen är så torr att jag knappt kan prata och dessutom är det sår i hela munnen vilket gör det svårt att äta. Allt smakar metall och illamåendet är latent. Fingrarna är helt bortdomnade och energinivån är noll. Det som finns kvar är det mentala, nu handlar det enbart om att hitta någon liten ljusglimt varje dag, någon sak som gör den dagen uthärdlig. Att titta på bilder över saker jag gillar, drömma mig bort till en framtid som frisk och att hitta något att hänga upp dagen på. Att se Svea leka med sina kompisar här på landet är underbart, det är sann glädje i deras ögon och energin spritter i deras ben.

Innan jag blev sjuk kunde jag ibland känna att jag hade svårt att ändra vissa beteenden. Jag har alltid varit dålig på att schemalägga saker som ex träning. Tålamodet har alltid varit en svag punkt och jag har inte riktigt haft orken att ta tag i det. När jag är ur det här, kommer jag att ändra vissa saker. Det jag tidigare inte trodde var möjligt att förändra, ser jag idag möjligheten att ändra. Det handlar om att bestämma sig och att vara tålmodig mot sig själv. Min kropp kommer att prioriteras på ett helt nytt sätt. Jag längtar oerhört mycket att bli en del av sociala sammanhang igen, det gör ont att behöva vara isolerad. Efter förra febersmällen, har jag blivit betydligt mer försiktig i mina sociala kontakter. Jag märker redan nu att jag blivit bättre på att inte gnälla över småsaker, att ödsla energi på fel saker är helt enkelt inte värt det. En intressant sak är hur man anpassar sig, det handlar hela tiden om att hitta något positivt att hänga upp sig på. En liten sak kan ofta bli stor, bara man ser till att känna in den ordentligt. Tidigare har jag kunnat njuta av musik, men den senaste tiden kan jag endast spela på låg volym. Bakgrundsskvalande är ok, annars blir det jobbigt.

Att gå omkring och vara avundsjuk på andra människor hjälper inte. Jag brukar ofta reflektera över människors liv, jag ser fulla uteserveringar, glada leenden och varma skratt. För en sekund kan jag känna att jag också vill ha det så, men sen slår det mig att det förhoppningsvis kommer tillbaka till mig. När vi befinner oss på landet lyssnar vi alltid på Skärgårdsradion. Musiken som de spelar är en promenad i minnenas allé, mycket Tomas Ledin, Le Marc och Mauro. Musik jag lyssnade till som ung. Jag har alltid lyssnat på texter, tror det är därför jag alltid uppskattat svensk musik. En bra sångtext är alltid fin att höra, ofta kan man känna igen sig och se tillbaka på en viss period i livet. Även om livet alltid handlar om här och nu, kan det vara lite mysigt att drömma sig tillbaka. Musik ger en förmågan att förflytta sig mellan olika tidsepoker.

2024 skulle bli ett kanonår, det stod skrivet i stjärnorna. Vi pratade mycket om det på jobbet, nu har vi tagit oss igenom pandemi, krig och lågkonjunktur. Nu skulle det bli full fart framåt, äntligen ska vi få skörda frukterna av de senaste årens krigande. Tänk vad snabbt allt kan ändras. Det är inte med bitterhet jag kommer att ta mig an framtiden, snarare är det med en inställning om att kärlek och kvalité ska vara mina prioriteringar. Saker jag tidigare tagit för givet, kommer inte längre att vara det. Om det är något jag lärt mig så är det just att – Ingenting är för givet! När jag är ur det här kommer jag att välja mina prioriteringar och jag kommer att lägga mer passion i färre saker. Min gissning är att jag kommer att säga nej till fler saker men även ja till sånt jag tidigare kanske inte prioriterade.

Ibland kan jag undra vad det är som gör att vissa människor möter fler prövningar. Många är man givetvis delaktig i att skapa, men andra kommer utan att man kan göra något åt det. Jag har aldrig varit religiös, men ibland har jag funderat på om det finns ett liv efter detta? Om det skulle stämma, bör det sannolikt har funnits ett innan, och i så fall har någon bestämt att jag skulle få en extra del av prövningar. När jag är igenom det här, hoppas jag innerligt att denne någon, slutar upp med att pröva mig. Jag grejar inte hur mycket som helst, även fast jag under lång tid trott det. Jag känner mig oerhört ödmjuk inför framtiden, men också förväntansfull. Givet att alla biverkningar släpper taget och att kroppen återkommer till hyggligt normal standard, ser jag väldigt mycket fram mot resterande tid på jorden.

Nånstans har jag undermedvetet gått och väntat på smällen och den kom i onsdags kväll förra veckan. Har förmodligen blivit smittad av något virus och det har slagit ut hela systemet i kroppen. Den senaste tiden har nog varit den värsta i mitt liv. När man från början är svag och utan immunförsvar, blir man väldigt sårbar, minsta lilla virus är livsfarligt. De senaste dagarnas enorma kramper, illamående, feber, smärtor i fingrar, fötter och ben, ihop med tandvärk och den totala mattheten, gör en totalt utslagen. Häromdagen öppnade jag balkongdörren för att höra barnens lek och fåglarnas kvitter, men inte ens det orkade jag ta in. Jag har nog aldrig varit i närheten av att vara så uppgiven, att inte orka någonting, det är helt nytt för mig. Igår försökte jag återigen sätta mig på balkongen en stund, jag tittade på barnen som sparkade boll, kände doften av vårens växter, men jag orkade inte sitta kvar.

Innan jag började mina cellgiftsbehandlingar hälsade jag på en tjej som låg på Karolinska med samma typ av cancer. Jag ställde ett antal frågor till henne för att försöka förstå vad jag stod inför, och det jag minns mest var det hon sa om att man blir svagare för varje behandling som går. Jag kan verkligen skriva under på det, svagare än vad jag är nu, har jag aldrig varit. Eftersom jag tappat allt sug efter sötsaker samtidigt som aptiten minskat har jag tappat en del i vikt. Jag börjar känna mig ganska tunn och det i kombination med låg energi är inget bra. Dessutom fick jag en fästing häromdagen, förhoppningsvis upptäckte jag den i tid, men det var inte heller så bra. Jag börjar samtidigt skönja slutet på det här och tur är väl det. Jag har 2 cellgiftsbehandlingar kvar, sen tar det drygt en månad innan alla gifter är ur kroppen. Igår upptäckte jag att mycket av håret på benen är borta, flera av mina tånaglar är blåa och all känsel i fingrarna är borta sen flera veckor.

Det har gått drygt 2 månader sen jag började med cellgifterna, det var tur att jag aldrig riktigt förstod vad jag stod inför. Många tankar har farit genom huvudet senaste veckan, dessvärre har de flesta varit av ganska mörk natur. I grunden vet jag att livet är vackert, framförallt den här årstiden när naturen bländar oss i all sin prakt. Färgerna trumfar varandra i sina försök att fånga oss, det är fint. Men när man befinner sig i en mörk period är det svårt att ta in det vackra och låta sinnena njuta. Igår kväll kom läkarna hem till mig och tog ett gäng olika prover, därefter beslutades att koppla in antibiotika intravenöst, nu bär jag en slags magväska med slang kopplad till min venport i bröstet. Jag lovar att det är svårt att sova med en slang fastsatt. Det är en tuff resa det här, långt mycket värre än jag kunde tro och det pendlar verkligen snabbt mellan sinnestillstånden. Det är så många saker jag saknar, så mycket jag tidigare hade i mitt liv som jag aldrig förstod att uppskatta. När jag är igenom det här ska jag verkligen försöka jobba med att uppskatta de små fina sakerna i livet. Igår ringde ett gäng vänner för att höra hur jag mådde, det betyder så oerhört mycket att få de telefonsamtalen. De träffar verkligen mitt i hjärtat och gör den dagen så mycket bättre. Många dagar den senaste tiden har jag inte orkat prata med någon och jag har suttit i karantän i snart en vecka. Mina enda kontakter förutom familjen har varit med teamet på ASIH (allmän sjukvård i hemmet) och de är helt fantastiska. Hanna som kom igår kväll, blev nog alldeles trött i öronen, trots att hon tömde mig på 4 dl blod, tog covidtest och en mängd andra tester, så pratade jag nog hål i öronen på henne.

Jag undrar hur jag ska använda den här perioden, som rimligtvis kommer förändra mig som person, framöver. Min grundpersonlighet finns där, samtidigt kommer det här skapa en delvis ny Stefan. Livet är inte för evigt och framförallt, det kan förändras över en natt. Att leva med döden som ett alternativ, skapar en ny typ av tacksamhet och insikter om vad som är viktigt. Inom företagande pratar man ofta om visioner, jag tror även att man kan behöva ha en vision för livet. Vem är jag, vad är viktigt och vilket tillstånd önskar jag för mitt liv? Det är frågor jag aldrig ställt mig själv. Mitt önsketillstånd just idag är givetvis en friskförklaring, men bortom det, hur vill jag att mitt liv ska vara? Idag vet jag mycket tydligare vad som är viktigt, vad jag älskar och som ger mig energi, det vill jag verkligen utveckla framöver. För egen del har jag kommit fram till att jag behöver bli bättre på att drömma, att måla upp bilderna tydligare. Jag har alltid haft en livlig fantasi, men i allt allvar har delar av den fantasin försvunnit de senaste åren. I stunder med Svea har den kommit fram, men fantasin gör att vi kan utforska delar vi kanske aldrig skulle nå annars. Jag saknar även mitt skratt, jag kan inte minnas när jag senast skrattade hjärtligt. Imorse försökte jag mig på ett leende i spegeln, men endast munnen log, ögonen stirrade tillbaka alldeles tomma. Det var fantasin som gjorde att jag en gång i tiden startade företag. Jag drömde om att erövra världen, förändra den till en bättre plats och göra avtryck, jag ville stå stå högst upp på podiet och bli beundrad. En av mina drömmar var en rättvisare värld, en dröm stor som någon, men det var min dröm. De senaste åren som entreprenör har varit så fyllda av allvarliga omvärldsfaktorer att drömmen nånstans försvunnit, kvar har det dagliga strävandet om kortsiktiga mål varit mitt fokus. Det positiva med det här att jag börjat drömma igen, jag börjar komma tillbaka till varför jag startade bolag. Jag vill drömma stora drömmar, det gör livet och företagandet så mycket mer lustfyllt, spännande och meningsfullt. Jag tror vi alla behöver drömma och fantisera, det är endast då vi kan förflytta gränser för vad som är möjligt.

När jag skriver det här lyssnar jag på Tomas Andersson Wij, jag ser parken genom fönstret, det stora trädet som rör sig lite försiktigt i vinden. Solen värmer balkongen så mycket att jag behöver sitta inomhus, men balkongdörren är öppen för att jag ska kunna njuta av doften från Syrenen utanför innergården. Jag hade hoppats kunna inhandla en grill förra veckan, tyvärr orkade jag inte, men så fort febern släpper ska jag göra det. Att stå på balkongen och grilla är en av många små saker som ger njutning. Som det ser ut nu, finns risken att min 5.e cellgiftsbehandling på fredag blir uppskjuten, tyvärr. Mina blodvärden är dåliga och de vita blodkropparna är väldigt låga, det går inte att ta cellgifter om kroppen inte är redo för det. Det är med sorg jag tänker på det, men jag försöker se det hela i större sammanhang, jag börjar ändå närma mig slutet av det här. Snart kommer ridån att gå upp igen, förhoppningsvis är det här sista motgången, innan jag tar mig över mållinjen. Det här är ett lopp jag inte önskar någon annan, men när man befinner sig i det måste man följa dess regler. Jag längtar att möta de där livliga och nyfikna ögonen i spegeln igen, de finns gömda därinne nånstans. Jag vill le med hela kroppen och känna den bubblande känslan som ligger dold där bakom. I mörkret är det svårt att se de allra starkaste färgerna, nyanserna är snarare olika skalor av grått. Bortom det gråa ser jag successivt pastellfärgerna skymta, snart hoppas jag kunna måla bilder i regnbågens alla färger.