Ända sen jag var liten har jag alltid haft ett ganska bra självförtroende. Jag har alltid sett mig själv som en person som kan fixa det mesta. Det jag inte kan just nu, går alltid att lära sig. Det mesta har egentligen varit möjligt, det har bara handlat om hur mycket jag har vågat satsa och vilket engagemang jag har haft. Men så kom cancern, den ändrade helt plötsligt hela mig, jag fick en kropp som inte fungerade som jag ville längre. Jag har alltid varit herre över min egen kropp, men när det försvann så började även jag tvivla på min förmåga. Allteftersom tiden gick, hamnade jag allt längre ifrån verkligheten, mina dagar tillbringades oftast hemma och den enda yttre kontakten blev läkarna som jag träffade. Jag inser att en hel del av vem jag är som person är sammankopplat med mig som entreprenör eller som golfspelare. Min syn på mig själv har kopplats till det och när jag blev sjuk fanns inget av det att hänga upp det på.

Allteftersom året rullade på fortsatte självförtroendet att dala. Yrkesmässigt hände lite tråkigheter och jag hamnade i en defensiv position som spädde på det redan sargade självförtroendet. Tvivlen blev allt fler och under julledigheten funderade jag en hel del på framtiden. Många mörka tankar började sippra fram och min normalt så optimistiska framtidssyn lyste med sin frånvaro. Visserligen är inte januari den mest optimistiska månaden normalt, men början av det här året kändes extra mörk. Jag bestämde mig dock för att inte stressa fram nåt, vila var något jag verkligen behövde. Jag bestämde mig för att börja kika på jobb när Sveas skola började, innan det skulle jag bara ta det lugnt. När skolan väl började gjorde jag en plan för mig själv, jag satte som mål att boka in 2 möten/dag för att komma ut och träffa lite folk. Jag har knappt träffat människor på drygt 10 månader, så 2 möten om dagen kändes ändå som ett ok mål. Jag började göra några reachouts till folk i mitt nätverk och efter 2 dagar hade jag plötsligt 10 möten inbokade. Veckan efter skrev jag en kort text på Linkedin och BOOM sa det, helt plötsligt hade jag över 20 nya möten inbokade!! Helt fantastiskt, de senaste veckorna har jag träffat så oerhört många spännande människor, bolag och redan fått ett antal erbjudanden 🙂 Jag har bestämt mig för att ge saker och ting lite tid, jag ska inte stressa in i något nytt bara för att jag blir smickrad. Nu har jag ett fönster av möjligheter, förmodligen lär jag inte få det här läget igen och då är det viktigt att landa rätt. Men det finns verkligen så galet mycket spännande grejor där ute. Parallellt med att jag träffar folk dagarna i ända så försöker jag lära mig så mycket jag kan om Ai. Jag avsätter en dryg timme om dagen för att lära mig och det är på riktigt helt sjukt vad man kan göra. Jag hade väl mina tvivel innan, men nu är jag helt övertygad om att Ai kommer förändra världen.

Men jag måste också säga att det verkligen finns så många intressanta, spännande och härliga människor därute. Det händer ofta något i det fysiska mötet och många gånger uppstår nya idéer i samklang mellan människor. Den energi man får i mötet med vissa människor är magiskt. Idag när jag promenerade hem efter veckans sista möte, kände jag att ”mitt steg” var tillbaka igen och det kändes så härligt. Jag kom på mig själv att jag log när jag gick på Sveavägen, jag mötte andra människors ögon och kände att jag är tillbaka igen! Känslan jag fick var underbar, livet måste verkligen levas, vi har ingen aning om när det tar slut. De senaste veckorna har jag också fått en inblick i andra människors liv och många möten har verkligen varit på riktigt. Vi har berört stort som smått, det har varit skratt och tårar, men framförallt har det varit äkta. I ett samtal med en chefsrekryterare kom vi in på livets förgänglighet och helt plötsligt var det ingen intervju längre, det var ett samtal mellan två människor. Man kan säga vad man vill, men det är av motgångar man lär sig. Mitt 2024 var ett bedrövligt år, men nu känner jag en oerhörd tillförsikt inför framtiden. Det finns tusen spännande saker framåt, nu ska jag bara hålla mig kall och utvärdera ordentligt. Den ”gamla Stefan” hade lätt kunnat hoppat på nåt i bara farten, men nu ska jag verkligen se till att göra hemläxan innan jag skriver under nåt.

Idag är det fredag, jag tänkte passa på att ta en liten löprunda innan det är dags att ta helg. På söndag är det årets första fotbollscup för det flicklag som jag tränar. Det är flickor födda 2015 och det är så kul! Igårkväll hade vi träning, det ösregnade på tvären och var 2 grader, ändå dök det upp 14 tjejer på träningen, så imponerande!

Min grundsyn på livet är att man måste hjälpa slumpen på traven och enda sättet är att exponera sig själv för nya möjligheter, det är först då som de uppstår. Nu börjar mitt självförtroende komma tillbaka igen och det är en skön känsla. Tvivlen lär väl alltid till viss del att finnas kvar, men jag tror det är nyttigt med en viss mån av det. Vi är alla sårbara och livet är skört, vi balanserar på en slak lina mellan att vara friska eller sjuka. Jag är oerhört ödmjuk inför livet nu, samtidigt är jag också väldigt tacksam. Januari må vara en riktigt skruttmånad, men jag är frisk, kan träna och har kärlek i mitt liv, det är värt allt. Mina vänner har verkligen funnits vid min sida under året som gått och det är jag så tacksam för. Det känns verkligen skönt att känna självförtroendet återvända igen, det gör allting så mycket lättare. Under Q1 lär jag också ha signat nåt riktigt spännande att jobba med också, sen är det full fart framåt!

 

Att sluta i ett kommentarsfält

On 15 januari, 2025, in Personlig utveckling, by stefan
0

Läser på Linkedin om en kille 34 år gammal, som precis dött i cancer. Han lämnade efter sig fru och två barn, 1 och 2 år gamla. Till saken hör att jag kände den här killen, han jobbade med rekrytering hos en tidigare kund. Det är så ofantligt sorgligt att läsa om människor som dött, jag blir alltid lika påverkad. Jag blir extra berörd när det handlar om cancer, förmodligen för att jag kan identifiera mig med den sjukdomen. Jag läser i hans kommentarsfält, om hur mycket han betydde, hans glädje och den positiva livsgnistan. Hur han påverkade andra människor i sin omgivning. Undrar hur många gånger vi hinner säga det till någon? I de allra flesta fallen uttrycker vi andra människors betydelse när det är för sent. Svennis hann få sina hyllningar innan han dog, men det var ett undantag, de allra flesta somnar in utan att få höra deras betydelse för omvärlden.

Jag skiljer mig inte från någon annan när det kommer till detta, jag reagerar precis som alla andra. Men jag undrar varför många av oss undviker att berätta för andra människor vad de faktiskt betyder för oss? Kärlek och omtanke borde vi kunna slösa med, det är gratis och vackert. Vi blir alla glada av att höra om vi betytt någonting för andra människor.

Det är först nu som jag börjar inse att jag faktiskt kommit ut på ”andra sidan”, jag lever. Varje gång jag läser om någon som dött i cancer slår det mig – det hade kunnat vara jag. Hade den här knölen suttit undangömd hade jag inte funnits längre, jag hade också förvandlats till ett antal kommentarer i ett fält på sociala medier. Det är så oerhört tungt att ens tänka så, men det är så det hade blivit. Ändå går jag omkring och oroar mig för jobb, självförverkligande och vad jag ska göra med mitt liv. Nu börjar alla existentiella frågor dyka upp, förmodligen är det här naturligt. Har man hälsat på döden är det förmodligen ofrånkomligt att tankarna hamnar här.

Livet är verkligen inte enkelt, på nåt sätt är det en kamp som fortgår löpande. Det är en ständig strävan efter något som vi förmodligen aldrig kommer nå. Syftet måste nånstans vara att försöka sträva efter glädje, att få andra människor att känna sig sedda och hjälpa andra människor att må bra. I den här extremt cyniska världen, läser man ständigt om makt och pengar, allt verkar handla om det. Snart kommer en President till makten i USA och han kommer definitivt att hjälpa världen att bli ännu kallare och mer inåtvänd. På något sätt skulle jag vilja hitta ett jobb/företag där man kan kombinera omtanke och mänsklighet med att vara kommersiell. Jag har ingen aning om vad det skulle vara, men det krävs lönsamhet för att kunna driva bolag.

Jag var bara tvungen att skriva något idag, blev så himla påverkad av att läsa om den här unga killens bortgång. Jag såg även att några av hans vänner hade startat en insamling och när jag såg bilden på honom med rakat huvud och sina två småkillar på bröstet brast någonting inom mig. Det var så oerhört sorgligt att se. Jag kan bara konstatera att jag blir så påverkad nuförtiden. Vet inte om det kommer fortsätta eller om jag kommer bli lite ”tuffare” igen framöver, men just nu får det vara så.

 

Det var så länge sen jag skrev något här, livet har på något sätt hamnat emellan. Igår kväll satt jag och njöt av hederskonserten till Peter Le Marc, artisten som präglat en stor del av mitt liv. Från det jag var 20 år till att jag blev 40 så gick det knappt en dag utan att någon av hans låtar fanns i mitt liv. Ikväll satt jag och tittade på dokumentären om Ed Sheeran, där beskrev han det år som påverkat hans liv som mest och det var året hans fru fick cancer samtidigt som han bästa vän dog och han blev anklagad för låtstöld. Det blev ett väldigt turbulent år och 2023 blev han till slut frikänd efter en rättegång som pågick under sex år, där det slutade med att hans låt var originalet, det var inget plagiat.

Jag har idag nära till tårar, jag har blivit oerhört blödig, vet inte om det beror på att jag överlevt cancer eller om det är nåt annat som påverkar. Men mängden tårar det här året slår allt, jag tror knappt det finns några tårar kvar. Det är först nu som det börjar sjunka in, jag är på andra sidan cancer, jag börjar bli en vanlig människa igen. Det finns något som stämmer i ordspråket – en olycka kommer sällan ensam. Idag förstår jag till fullo innebörden av det ordspråket. Idag inser jag hur skört livet är, på samtliga plan. Livet kan i många fall vara skoningslöst, det kan slå till dig på käften när du är som svagast. Idag är det januari 2025, jag är på nåt märkligt sätt på andra sidan. Syret börjar komma tillbaka, jag börjar le mot människor igen. Det är förfärligt att må så dåligt, att gå genom livet och må så ruttet är tufft. Jag har återigen insett hur cyniskt livet är, människor du trodde var dina vänner visade sig vara nåt annat. Att äga narrativet i sin berättelse är viktigt, att låta andra människor äga det blir sällan bra.

Men vid dagens slut handlar livet om en sak – att vara frisk! Allt annat är oväsentligt. När man överlevt en dödlig sjukdom inser man att allt det andra är rätt ointressant. Pengar kommer aldrig kunna köpa lycka, det sitter så mycket djupare. Att vakna upp och möta sin familj på gott humör är värt precis allt. Livet är egentligen en rätt märklig företeelse, man blir äldre, klokare men samtidigt kan man i vissa avseenden stå kvar och stampa. För mig har det här året varit mitt livs mest turbulenta år. Att börja året med att få beskedet dödlig cancer, är ingen bra start. På nåt sätt stannar klockan och tankarna fastnar obönhörligen vid ordet – döden. Det går inte att undvika de tankarna, de fastnar på näthinnan och du undrar bara när det är dags. Men läkarvården i Sverige är fantastisk, efter en tid inom vårdens famn inser du att livet är i goda händer. Med mycket omtanke, trygghet och med bekräftad vetenskap i ryggen lyckas de få dig trygg, du lever med smärtorna och rädslan, men ändå känns det hoppfullt. Nånstans där i horisonten hägrar ändå en bild av livet igen, snart så…

Min förhoppning var att mjuklanda, få beskedet ”det ser bra ut” och sen börja njuta av tillvaron igen. Tyvärr blev inte min höst på det viset, jag hade verkligen hoppats på det. Ibland fortsätter livet att överraska, på negativt sätt. Som människa måste man förhålla sig till motgångar, av alla de slag. Från tid till annan kommer de att dyka upp, då måste vi lära oss att hantera dem. Det viktiga är att försöka vända motgångar till framgång, nåt som ibland kan kännas väldigt svårt. Men det krassa med livet är att morgondagen är passé, den går inte att påverka. Vi människor har bara en sak att förhålla sig till och det är framåt. Det enda vi kan påverka är nu och framåt. Det fina med det är att vi själva styr över våra möjligheter. En fd kollega brukade alltid säga ”Det finns en mening med allt som händer”, jag försöker att ta in det i hjärtat för att omvandla det till en möjlighet. Av erfarenhet brukar oftast möjligheter uppstå ur motgång, det viktiga är att omfamna det och våga se dem. Under min sjukdomstid funderade jag mycket på framtiden, hur det skulle bli och vad jag skulle prioritera. Jag har ofta kört efter devisen ”full fart framåt”, att vara hundraprocentig på samtliga punkter har jag aldrig prioriterat. Men från nu och framåt har jag insett att det är viktigt, i samtliga led.

Jag är förvånad hur fakta kan bli undanknuffad i viktiga sammanhang. Min tro har alltid varit att fakta brukar vinna, men med tanke på att Trump vinner val genom att fullständigt skippa all form av fakta borde jag egentligen inte bli förvånad. Det är dock märkligt hur förnuftiga människor inte har förmågan att ta reda på fakta, det är förvånande. Att sitta inne på förstahandsinformation innan beslut fattas. Att det alltid är 2 sidor av ett mynt är mindre viktigt än att följa flocken. Så är det i livet, vi lär så länge vi lever, även om inte all lärdom är den vi önskar. Men kunskap är makt, därför är det viktigt att inte sluta söka efter den. Personligen är jag idag betydligt duktigare på nyckeltal, det är något jag spenderat en hel tid på att lära mig. Många gånger är det i kris som vi lär oss mest, det är först då vi har motivationen till att verkligen förstå. Som entreprenör är det viktigt att fullt ut förstå nyckeltalen, det är något jag personligen inser att jag misslyckats med. En lärdom jag tar med mig framöver är verkligen att fullt ur förstå varje siffra!

På nåt outgrundligt sätt är det ändå spännande att kliva in i 2025 med nyfikenhet. Ett nytt år har inträtt och det innebär en ny tro. Jag vill verkligen tro att det här året kommer att bli fantastiskt! Inga nya sjukdomsbesked som låter himlen förmörkas. Det här året kommer att bli ett år med glädje, skratt och med en ny typ av frihet. En ny typ av oberoende som innebär egna val att kunna göra som jag vill, det känns som oerhört spännande. Nu ser jag verkligen fram emot alla utmaningar som jag kommer sätta tänderna i, det känns grymt!