När personligheten avgör

Nu har jag passerat hälften!

On 17 maj, 2024, in Personlig utveckling, by stefan
0

Promenaden till sjukhuset för cellgiftsbehandling nummer fyra gick genom ett vårlikt Stockholm. Jag kunde inte undgå att titta lite extra på en gammal dam som rastade sin hund. Hon stödde sig på en krycka och såg så himla skröplig ut, samtidigt tänkte jag på vart jag var på väg. I väntrummet satt två andra skalliga män, likt mig skulle de lägga sig i sjuksängen, sticka nålen i kroppen och fylla den med gifter. Jag köpte inte glassen på vägen imorse, kanske borde jag det, men jag prioriterade att gå min sedvanliga promenad i Hagaparken. För två timmar sen var jag en frisk människa som pratade företagande i telefon, nu är jag cancerpatient som kämpar för mitt liv, det svänger fort.

Jag har väldigt svårt att identifiera mig som sjuk, mitt huvud envisas med att friskförklara mig, men kroppen är inte på samma våglängd. Den förra cellgiftsomgången var oerhört tuff, den försatte mig i sängliggande tillstånd i ett antal dygn. Jag gick ner i källaren en period, började blogga, men när jag läste texten blev jag själv deprimerad, jag ville inte posta den. Jag har alltid skrivit när jag haft bättre perioder, det är alltid lättare. Just idag sitter jag i en sjuksäng, slangen med cellgifter är min vapendragare och bara vetskapen om vad som väntar känns tung. Promenaden hit är jobbig, när de tar mitt blodtryck är det alltid mycket högre än normalt. Det mentala påverkar det fysiska, det blir så påtagligt. Den insikten bör jag kunna ta med i andra sammanhang, både på golfbanan, affärslivet och i hemmet. Hjärnans kraft ska man inte underskatta.

Jag försöker leva ett normalt liv, vill ogärna bli min sjukdom, även om jag borde förstå hur mycket den påverkar mig. Mina tre golfrundor har varit bedrövliga rent spelmässigt, men jag vägrar inse att kroppen inte är med mig. Samtliga tio fingertoppar är bortdomnade, jag saknar förmågan att känna golfklubban under svingen. Varje slag är som att sticka ner handen i en påse Gott & Blandat, jag har ingen aning om var slaget kommer ta vägen. Att gå ifrån att vara en duktig golfspelare till att bli så dålig är rätt jobbigt, även fast jag vet att min kapacitet finns kvar, så vill jag inte acceptera hur dålig jag blivit. Att skjuta 87 slag på Ullna senast var tufft, även fast jag skrattade åt det, känns det jobbigt att ha tappat så mycket. Hela mitt liv har jag ägnat åt att bli bättre, oavsett vad det varit för något. Det är liksom bara den jag är. Igår tog jag en golflektion för att se vad som går att förbättra. Det blev så påtagligt hur klen jag är, jag behöver jobba mycket med att bli snällare med mig själv. Jag har alltid varit min största pådrivare, oavsett vad så har jag alltid kämpat för att bli bättre imorgon än vad jag är idag. För att bli det behöver jobbet göras, att nå framgång kräver hårt jobb. Det märks på mina händer just nu, samtliga fingrar är tejpade på grund av blåsor som uppkommit genom hårt jobb på övningsområdet. Problemet nu är att mina händer är jättekänsliga, kanske inte det mest begåvade att träna så hårt, men den inre fighen mellan dålig golf och sjukdom är tuff just nu. Alla utomstående förstår att jag är sjuk, det är bara jag som har så jobbigt att acceptera det.

Jag har passerat hälften av tiden nu, i förrgår drack jag mina första två glas vin som var oerhört njutbara. På en uteservering under en vacker vårkväll i Stockholm fick jag lyxen att äta min första köttbit sen i mars, det var magiskt. Att sitta där ihop med andra människor och beställa ur menyn gjorde att jag kände mig normal. Den kvällen blev min bästa kväll i år, det var bara så härligt. Jag njöt av atmosfären, människors samtal, skratten, musiken, dofterna och mat & dryck, livet var tillbaka för en kväll. Jag fick känna mig frisk för en stund, en obeskrivlig känsla som jag njöt av. Imorse när jag gick till sjukhuset lyssnade jag på Kent och låten Dom Andra spelades i lurarna och för första gången reflekterade jag över titeln. Frågan är om jag är tillhör Dom Andra eller om de är majoriteten? Har inte funderat över det. I eftermiddag lämnar jag Karolinska igen, jag gör det med dubbla känslor. Behandlingarna gör att jag successivt närmar mig slutmålet att bli frisk, samtidigt har jag insikten om vad som väntar och det är tungt. Det brukar i regel slå till efter fyra, fem timmar, sen kommer illamåendet och tröttheten. Just den här helgen känns lite extra jobbig då jag är själv hemma. Har handlat lite mat inför helgen, behöver bara ta mig igenom den, oavsett hur tuff den än blir.

En månad kvar, det är tiden som återstår, sen ska sista behandlingen vara klar. Förhoppningsvis har jag ett positivt besked att vänta, jag hoppas verkligen på det. Vill verkligen att allt jag kämpat mig igenom ska ge ett positivt resultat, jag förtjänar det. Sedan beskedet om cancern kom i februari har jag promenerat ca 54 mil, totalt 52 pass har jag genomfört. Allt med sikte på att ge cancern en värdig motståndare, en opponent som inte viker ner sig. Inställning är allt, oavsett vad det handlar om så kommer rätt inställning ta en längre! Inga framgångar kommer gratis, det bara är så. Varje dag slåss jag mot min osynliga motståndare, ”jag vet inte vem du är, jag vet inte var du kommer ifrån, men jag vet vad du vill” det är så jag tänker. Jag försöker att använda sjukdomen som en motivator att orka kämpa lite till, framförallt de dagar som är tunga. Fighten triggar min tävlingsinstinkt som behövs som bäst just nu. Risken är väl att jag få pyspunka när jag är ”på andra sidan” men det är det värt. Jag har bestämt mig för att fortsätta min rehab och när hösten kickar igång kommer jag mjukstarta och lyssna på kroppen. Jag har inte satt något datum för full kapacitet, kroppen får vara domare. Förmodligen ligger det antal bakslag och väntar, därför är det viktigt att inte stressa igång utan låta tiden utvisa.

Ser ut över sjukhusmiljön, slangarna, handskarna, den sterila miljön, egentligen inte så konstigt att man får ångest när man exponeras för det här. För en minut sen passerade ytterligare en skallig man med sin ”droppvagn” på släp, han såg medtagen ut. När jag ser mig själv i spegeln ser jag nya fåror i ansiktet, några år får läggas till. Antar att kombinationen av gifter och grubbel sätter tidsaxeln på stereoider, jag ser äldre ut och det får jag bara acceptera. Att gå igenom det här utan fåror är omöjligt, det sätter sina spår. Under hela min ungdom var jag irriterad över att jag såg så ung ut, nu kommer de ”tillgodoåren” att behöva lösas in, efter det här kommer jag att matcha min ålder, förhoppningsvis betydligt klokare dock. Resan till att bli frisk fortsätter med oförtruten kraft, bara fyra veckor kvar, sen kan jag förhoppningsvis lämna Hematologen för lång tid framöver, eller i bästa fall för gott. Att kunna vinka adjö till cellgifter är något jag ser fram emot, att en dag kunna lägga alla biverkningar bakom mig, den dagen….

 

Livet i bubblan – Seize the day

On 23 april, 2024, in Personlig utveckling, by stefan
0

För ett gäng år sen såg jag en film som hette ”Döda poeters sällskap”, kommer ihåg att det var Robin Williams och ett gäng ungdomar som sen växte upp och blev filmstjärnor. I den filmen myntades de bevingade orden ”Seize the day”. Då var det något som lät vackert, men jag förstod aldrig innebörden, men det lät ju onekligen klokt. Att fånga dagen låter ändå poetiskt, att ta den tillvara och göra det bästa av den. Men i verkligheten handlar det nog snarare om att hantera och parera dagen, vi kan räkna antalet fångade dagar under ett år på en hand, fler blir det nog tyvärr inte.

När man inne i den bubbla som jag lever i nu, handlar livet om andra saker. Jag har haft 3 riktigt skruttiga dagar, såna man verkligen inte vill ha. Jag har varit konstant illamående, varit helt tömd på energi, värk i kroppen och allt jag äter och dricker smakar järn. Men imorse vaknade jag upp, solen sken, mådde riktigt skapligt och inget ont i kroppen. Jag kunde äta frukost utan att det smakade hemskt, kaffet var väl sådär om jag ska vara ärlig. Men allt är relativt, i förhållande till hur de andra dagarna har varit. Jag åt en längre frukost, skickade lite mail och tog en lång promenad i Hagaparken. Såg att vitsipporna börjar dyka upp, löven börjar komma på träden och naturen börjar sakta vakna upp ur vinterdvalan. Det har varit en lång och tung vinter, tror vi alla behöver lite sol och värme nu. Moder natur behöver ge oss det, vi har förtjänat det. När man är inne i den här bubblan blir allt så annorlunda, det handlar bara om en dag i taget. Varje dag är en ny dag, en sån här dag gäller det helt plötsligt att fånga! Kroppen är med mig och då blir dagen så viktig att njuta av. Jag pratade med en kompis som sprang mellan terminalerna på Köpenhamn, stressad som tusan och jag tänkte verkligen att det kunde varit jag, för ett tag sen när livet var normalt.

Imorse planerade jag redan för lunchen, hittade lite potatismos och korv i kylen, bestämde mig direkt att jag skulle avsluta promenaden på Ica för att köpa tunnbröd. Njöt av en klassisk tunnbrödsrulle till lunch, tillsammans med ett glas mjölk Dagens Industri och lite bra musik – fånga dagen…

Jag undrar hur jag kommer att se tillbaka på den här tiden, jag har verkligen ingen aning. Men om allt går som jag hoppas, är min förhoppning att jag kan bära med mig delar av mitt sinnestillstånd. Att uppskatta saker betydligt mer, att bara vakna frisk och ha en bra dag framför sig, vilken lyx! Jag hoppas verkligen att jag kan bibehålla den känslan jag hade imorse, det är svårt att sätta ord på hur skönt det är att känna sig ok. Smaken är nog nästan värst, det tar verkligen bort allt det underbara med mat och dryck. Jag längtar verkligen efter att saker ska smaka normalt igen, det kommer att bli magiskt. Innan jag tog de första cellgifterna var det en kompis som sa åt mig att raka huvudet, hon trodde att det skulle vara psykiskt jobbigare att se hårtussar falla av. Jag bestämde mig att följa hennes råd och igår blev jag glad över det. Igår började håret lossna i duschen, när jag tvättade håret så hade jag helt plötsligt mängder av strån i händerna, det var lite av en chock. Jag visste att det skulle komma förr eller senare, men nu när det väl skedde så var det rätt jobbigt. Håret har alltid varit något som jag brytt mig om, nu när jag är på väg att bli helt kal, kändes det tufft. Jag vet att det kommer att växa ut igen, men känslan av att tappa allt fick mig att deppa ihop lite.

Men tänk ändå, vilken lyx det är få må bra! Häromdagen sa jag till Anna hur mycket jag längtade efter att få må bra igen, jag längtar så otroligt mycket efter det! Att ha en frisk kropp är en ynnest, när man är sjuk finns det verkligen inget annat än att bli frisk som hägrar. När jag ser bilder på sociala medier där människor är ute o äter, reser och gör massa saker, kan jag verkligen bli avundsjuk. Att inte få vara social gör verkligen ont. När pandemin var, gällde den regeln samtliga människor, nu är det jobbigare. Att leva i bubblan är nödvändigt, utan immunförsvar vågar jag inte riskera något. Det är förmodligen därför vädret blir så viktigt i min värld, det blir mitt fönster till social samvaro. Utomhus kan jag umgås med andra människor, men så länge den här kylan håller i sig, blir det svårt med det. Jag tror och hoppas att mitt humör kommer att följa med värmen, att bara få hänga med andra människor och skratta längtar jag verkligen efter. Att inte behöva tänka på sjukdomen, oftast i ensamhet, vore toppen. Att bli en del av ett sammanhang igen, det ser jag fram emot. Det är jobbigt att inte känna sig behövd, det är ganska tärande. För drygt 30 år sen var jag arbetslös en höst, golfsäsongen var över och jag letade efter något jobb för att tjäna ihop pengar till säsongen därpå. Jag kommer så väl ihåg känslan att inte ha någon tid att passa, inget sammanhang där jag var en del och där ingen egentligen var i behov av mig. Jag kommer ihåg hur hårt det tog på självförtroendet, den perioden vill jag inte uppleva igen. Nu vet jag att båda Anna och Svea behöver mig, men utöver det är kämpigt att inte känna sig behövd.

Det är lite såhär mitt liv är just nu, en hel del tankar som far runt, ofta ganska osammanhängande, men ändå nyttiga. Det blir ofta att jag fastnar i fotografier, det kan lätt bli nån timme med gamla bilder på saker jag upplevt som känns så avlägsna. Förhoppningsvis kommer detta vara under en begränsad period, sen kan även jag få blomma ut igen. Min gissning är att jag i början kommer att vara som en ung grabb som får upptäcka livet på nytt igen. Lite grann av en andra chans, ungefär som filmen Sliding Doors, där jag hann med vagnen och får se hur livet blir på den resan. Det är iallafall så jag känner nu, kanske kan jag använda de här texterna för att se tillbaka på hur livet var under den här perioden. När väl vardagen knackar på dörren, är det ganska bekvämt att bara åka med, oftast utan alltför många tankar. Kanske kan mina texter få mig att stanna upp och tänka tillbaka när jag känner att tåget börjar skena, trots allt känner jag mig själv. Jag har väldigt lätt att bara haka på när det händer, har alltid gillat att befinna mig i stormens mitt. Förhoppningsvis kommer jag bli bättre att välja vilka stormar som är spännande och vilka jag ska undvika. Men i grunden handlar det inte om att det är speciellt synd om mig, snarare är det bara en tid där jag får tid att grunna över existensen. Den har trots allt adresserat mig om jag bör ta mig en funderare, då vore det dumt att inte stanna upp och lyssna. Nånstans handlar det trots allt om att försöka hitta lärdomarna som är möjliga att finna ur varje givet läge. Förmodligen kan jag befinna mig i mitt livs största läroresa nu, även fast omständigheterna kunde vara roligare. Men å andra sidan hade jag med största sannolikhet inte befunnit mig här och tagit mig den tiden, om det inte vore för att fick den här cancern. Jag har aldrig varit religiös, däremot har jag ibland funderat på om det finns nån mening med livet och undrat om det finns någonting efter det här livet. Kanske var det meningen att det här skulle komma till mig? Om det var så, finns säkerligen något jag bör lära mig av det, som jag ännu inte gjort.

Den här dagen lyckades jag iallafall fånga, eller som de så vackert sa ”Seize the day”….

 

Snart dags för behandling igen

On 16 april, 2024, in Personlig utveckling, by stefan
0

Det är svårt att sätta ord på hur det är att vara sjuk i cancer. Igår träffade vi en kurator och pratade en del, bland annat om rädslor. Jag har inte riktigt ägnat tid åt att fundera på vad som skulle hända om inte cellgifterna biter, på nåt sätt är jag rädd att jinxa genom att ens tänka tanken. Igår fick jag frågan, ”finns det något du är rädd för Stefan”? Jag svarade att jag är rädd för att dö, sen brast det och tårarna kom, jag har inte ens velat toucha den delen. Jag har så blint intalat mig att jag kommer att bli frisk, idag är det nästan så att jag tror att jag är det. Men så börjar man prata om sjukdomen och helt plötsligt kommer tankarna, tänk om…..

När han hade lämnat lägenheten var jag helt slut, jag var tvungen att gå och lägga mig och sova. Jag har medvetet valt bort att tänka så tunga tankar, jag orkar inte tänka dem helt enkelt. Den senaste veckan har varit både bra och dålig, fick en duktig smäll när jag slutade med kortisonet. Det var nästan 3 dygn som var fruktansvärda, då fick jag bita i ordentligt. I fredags eftermiddag släppte det, då började kroppen fungera som vanligt igen, helt plötsligt blev himlen blå, solen tittade fram och allt kändes så mycket enklare. Hela helgen har jag kunnat njuta av Masters på teven och mått toppen, det har varit fantastiskt! Fick tom lite sug efter vin, passade på att testa en alkoholfri Riesling som jag köpte på bolaget, den var ok. Kanske inte den största upplevelsen jag varit med om, men givet läget kändes den ändå underbar. Under veckan som varit har jag varit ute och gått mina promenader, alltid lika skönt att gå i parken och se hur våren successivt slår ut. På fredag är det dags för omgång nummer 2 av cytostatikan, då börjar nästa berg och dalbana, men fram tills dess tror jag att det finns lite tid att njuta av att må bra.

Tröttheten är väl det som just nu är jobbigast, jag har ofta samma energi som vanligt de bra dagarna, men det brukar i regel slå tillbaka igen på kvällen. Det är svårt att sätta ord på hur kroppen känns, jag får ofta frågan men det är jätteknepigt att definiera. Det enda jag vet är att den inte känns som innan. Jag märker dock att muskelstyrkan har avtagit, jag orkar drygt 50% så många armhävningar nu, trots att jag väger mindre. Det märks även på golfslagen, jag loggar en del golfträningspass i en app där jag kan kolla utveckling, och snittlängden per klubba har sjunkit med ett antal meter. Ytterligare 5 cellgiftsbehandlingar lär väl knappast öka slaglängderna, förmodligen får jag kliva fram på röd tee lagom till midsommar 🙂 Det som är slående är tristessen, att inte använda hjärnan ordentligt. Jag är så himla van att behöva lösa problem och fundera på affärsmöjligheter. När hjärnan inte är ockuperad av det, känns det tomt och det är lätt att känna sig värdelös. Att bli stimulerad psykiskt och att hantera intellektuella utmaningar varje dag är nyttigt. Man ska inte underskatta värdet av hjärngymnastik, det märker jag alltmer. Samtidigt försöker jag intala mig att det är precis det jag behöver, att inte behöva fundera för mycket utan bara fokusera på vardagen, träning och vila. Tröttheten gör också att enkla saker förvandlas till mindre berg att bestiga, jag väjer för dem då det känns för jobbigt.

Eftersom sömnen är dålig, blir det ganska naturligt att stiga upp tidigt på morgonen. Imorse lämnade jag Svea på skolan och sen tog jag en den vanliga milen i Hagaparken och det var riktigt kallt! Det slog mig hur tomt det var, jag mötte inte speciellt många motionärer. Efter lunch stack jag ut till Wermdö Golfklubb och hälsade på en kompis som är krögare där. Det kändes underbart att bara kliva in i den miljön igen, det är ett ställe som hyser så oerhört många minnen. Hela min uppväxt präglas av den golfklubben och varje gång jag parkerar bilen där, känns det som att komma hem. När jag startade mitt första bolag 2008, råkade jag ut för ett antal tuffa händelser, samtidigt. Samma vecka som jag startade bolaget ringde min tidigare arbetsgivare och berättade att de skulle stämma mig på mångmiljonbelopp, vilket de också gjorde. Dessutom kom finanskrisen och partnern jag tog med i uppstarten av bolaget förskingrade nästan hela kassan, vilket gjorde att vi endast var dagar ifrån konkurs i slutet av året. Mina föräldrar hade dessutom sålt huset och flyttat, vilket gjorde att mina rötter försvann. När allt var som tuffast kommer jag ihåg känslan jag fick när jag svängde in på golfklubben, just då var det mitt enda ställe i livet där det fanns en historia. Golfklubben blev min trygghet och till viss del räddning, det blev livbojen där jag kunde släppa allt det tuffa som jag behövde hantera. Jag tror klubben kommer att spela en roll även under den här perioden, jag kommer att kunna hänga där och träna o spela, vilket kommer bli en viktig del på resan framåt.

Det är rätt märkligt hur anpassningsbara vi människor är, på något outgrundligt sätt lär vi oss att leva med de spelkort vi har fått på handen. Nu har jag kommit in i det här och det är min vardag. Jag trodde att jag skulle få svårt att fylla dagarna, men på nåt märkligt sätt får jag knappt ihop dem. Min effektivitet har uppenbarligen sjunkit med sisådär 80-90% 🙂 Allt jag gör går bara så långsamt. Jag vet hur jag fungerar på semestern, det brukar ta nån vecka innan gångtempot sjunker och andningen går ner. Nu är det på samma sätt och det tar lite tid för min hjärna att ge det godkänt. Jag slåss fortfarande med den där inneboende känslan av att ”inte fuska”, dvs att göra jobbet ordentligt och inte ta några genvägar. Det är en kamp mellan ängeln och djävulen, men för varje dag som går så vinner ängeln mark. Jag börjar inse att det här som händer är nyttigt, även fast jag ännu inte fullt ut accepterat det. Att lugna ner tempot, tänka på andra saker och njuta av de dagar som jag mår bra, börjar sakta men säkert kännas ok. Jag läste en gammal bloggartikel som jag skrev för ett gäng år sen. Den handlade om kärleken till min dotter och där skrev jag att jag tävlat mig igenom livet, allt har varit en tävling, tom livet i sig självt. Nu finns inte den tävlingen kvar, det har jag insett. Det är åtminstone rätt skönt, antingen är det åldern eller så har jag helt enkelt blivit lite klokare. Jag väljer att tro på klokheten, det känns som en bättre slutsats.

På fredag drar det igång igen, då är det dags för omgång nummer 2 av cellgiftsbehandlingar. Det är verkligen tudelat hur jag känner inför det. Å ena sidan vill jag självklart bli frisk, samtidigt känns det jobbigt att åtminstone ha lite kunskap om hur dåligt jag kommer att må. Nu vet jag att varje behandling leder till olika biverkningar, tyvärr blir de bara värre enligt andra patienter. Eftersom jag vet hur hemskt det var där under en period, känns det jobbigt att veta att det förmodligen kommer bli ännu värre. Samtidigt finns det inga alternativ, det är att bara kliva ner i källaren en period och tugga sig igenom, det är bara så det är. Om det är nån gång i livet man verkligen behöver kraft, så är det då! Det är de dagarna jag tänker på för att motivera mig att träna varje dag, jag behöver verkligen bygga upp mig inför det som komma skall. Imorgon kommer gänget från Karolinska hem igen, de ska ta blodprover och fylla på förrådet av mediciner men först ska jag besöka tandläkaren igen för att ev dra ut en visdomstand. Tänk den dagen när jag är igenom det här, den ser jag VERKLIGEN fram emot!

Men imorgon är en annan dag som Christer Björkman sjunger, så låt oss leva i nuet.

 

Att leva i nuet

On 9 april, 2024, in Personlig utveckling, by stefan
0

Idag är jag inne på dag 5 i min cytostatika behandling. Jag har lärt mig att räkna dagar och varje dag är unik, jag har ingen aning om vilken överraskning som väntar runt hörnet. Det är onekligen nyttigt att stanna upp och inte planera för mycket, man märker av så mycket annat. Helt plötsligt känner man doften av växter, hör fågelkvitter, tittar på lekande barn och kommer på sig själv med ett fånigt leende i mungipan. Just nu känner jag mig som att jag är på en resa, har ingen aning om var den kommer sluta, men den är precis i sin linda. Jag får möta så många sidor av mig själv som jag inte sett tidigare, jag får också jobba med alla mina ”måsten”. Jag hade egentligen en plan för idag, men bestämde mig för att skippa den och det är ok, även fast det gnager lite. Det enda jag inte gör avkall på är träningen, den är livsviktig! Mellan varje behandling gör cellgifterna allt för att döda alla celler, oavsett om de är friska eller sjuka. Det gör att jag kommer att bli i sämre skick för varje ny behandling då utgångsläget kommer att vara lite sämre varje gång. För att ge mig själv de absolut bästa förutsättningarna tänker jag bygga upp mig så mycket jag kan mellan behandlingarna. Min tanke är att utgångsläget bör vara lite bättre ju högre upp i trappan jag kommer och rimligtvis bör fallet ner bli mindre då. Har ingen aning om det funkar så, men det är mitt resonemang, rätt eller fel. Har so far genomfört 37 träningspass i år och har gett mig den på att inte vika ner mig, även när de sämre dagarna kommer, och jag vet att de gör det.

Idag är det sista dagen med kortison, imorgon är det slut med det för den här perioden och istället blir det sprutor för benmärgen, det kommer att ge andra bieffekter. Har ingen aning om vad, har en hint men jag tänker att låter bli att fundera på det oundvikliga, jag får ta hand om det när det kommer. Jag har än så länge mått rätt bra, lite illamående och en konstig känsla i kroppen där det kliar och jag är både trött och pigg på en gång. Jag gissar att det är kortisonet som är orsaken, det är väldigt uppiggande och gör att sömnen är tuff. Får drygt 3-4 timmar per natt, that´s it. Men från och med imorgon är det paus och förhoppningsvis kan jag få sova lite, det blir lite tufft att inte få sova på nätterna.

Men det finaste som hänt är alla människor som hör av sig, jag kan inte beskriva hur glad och rörd jag blir av er som hör av er <3 Det betyder verkligen så mycket för mig, jag känner stödet som verkligen är ovärderligt! Igår pratade jag med gammal kompis som jag inte pratat med på många år och han ville bara höra hur jag mådde och vi snackade i säkert 1 timme. Idag pratade jag med gammal tjejkompis som jag inte pratat med sen 2015 och det var som vi hade hörts igår. Vi pratade entreprenörskap, livet, familjen och det var verkligen ett sånt där samtal som berörde mig på ett fint sätt. Jag måste också dela med mig av 2 mess jag fått, dels av en kille jag anställde till hans första säljjobb, sen en gammal kompis ifrån den tiden jag spelade fotboll och vi gick i högstadiet, jag blev så himla glad av båda de här messen. Här kommer det första

”Du betyder otroligt mycket för mig, fastän du kanske inte vet det. Du sjösatte mig i en karriär som fortsatt i 20 år! På mina föredrag för nya Mercedes-Benz säljare så nämner jag ofta dig när jag beskriver min bakgrund. Att du trodde på mig. Utan dig hade jag aldrig varit där jag är. Tänker ofta på dig och ditt mod att ta mig under dina vingar. Ditt mod har fortsatt under din karriär som jag följt på avstånd nyfiket, och det modet kommer att hålla dig uppe! Du är så in i helskotta grym <3 Grilla och ta några glas vin och insup våren. Jag peppar dig ifrån Skåne som du peppade mig”

När jag fick det här messet så rann tårarna, det träffade mitt i hjärtat och jag blev så innerligt glad!

I lördags fick jag ett till som också träffade mitt i prick! Det var ifrån en gammal kompis som jag mötte mycket på fotbollsplanen och sen var vi i samma gäng ute i Hemmesta där jag växte upp.

”Tjena Stefan, jag beklagar din sjukdom, men du ska veta att jag bettar stort på dig. Man måste ju verkligen säga att det var ett tag sen vi sågs, typ gymnasiet. Nu ska jag säga dig en sak: Jag hade alltid haft stor respekt till dig. Dels för att er årskull var grymma i fotboll, min största måttstock som 13-14 åring. Men även din otroliga satsning av golfen. Kommer ihåg när vi cyklade ut till Värmdö Golfklubb kl 4 på morgonen och spelade fast vi andra egentligen inte fick. Helt otroligt! Kommer även ihåg Fredagsdiscona, när du och Humlan gick upp och dansade som ensamma killar. Gud var vi andra var avundsjuka 😀

Stefan, jag kan inte föreställa mig vad du går igenom, men jag har stått bredvid som närmast i samma helvetes sjukdom. Min fru drabbades av aggressiv bröstcancer för 10 år sen, operation 2 gånger, cellgifter och sen strålning. Jag vet hur det är att stå bredvid. Min fru är idag fullt frisk och vi lever livet varje dag. Jag vet att du kommer greja det här. Det är liksom bara den du är. Om du eller dina kära skulle vilja ventilera något, så är ni hjärtligt välkomna att höra av er. Och det gäller när som helst! Styrkekramar till dig Stefan, din fru och dotter”

När man får såna här mess blir man bara så ofantligt ödmjuk, tacksam, varm och kärleksfull. Det är bara så fint och rörande, att alla ni hör av er och hejar på mig, jag kan verkligen inte med ord beskriva vad det betyder, jag säger bara tack, tack och verkligen från botten av mitt hjärta TACK!

Häromdagen pratade jag med en kompis som är psykolog, som jag har gått och samtalat med under ett antal år. Vi pratade om livet och självklart berörde vi både roliga och jobbiga saker. Det är skönt att kunna prata med någon utan ”filter” där jag kan vara helt jag utan att behöva ha någon form av mask. När vi pratade senast så kom vi in på livet innan och vi pratade om saker jag brister på. Jag har under många års tid varit duktig på att bara skjuta undan hinder och problem till förmån för jobbet och familjen. Det har varit ett antal väldigt tuffa år med bolagen, pandemin var stentuff, sen kriget och efter det lågkonjukturen. För att greja det har jag behövt köra dubbelt så hårt och det har så klart tagit väldigt mycket kraft mentalt. I samband med det har delar av mig försvunnit, jag har inte haft lyxen att unna mig den filosofiska sidan av mig själv, den har fått stå åt sidan. Egentligen är jag känslomänniska, men på resans gång har den sidan försvunnit mer och jag har blivit mer pregmatisk och affärsmässig, på gott & ont. När jag pratade med honom häromdagen sa jag ”Det kanske krävdes en j…a cancer för att jag skulle stanna upp, annars hade jag inte lyssnat på kroppen” Förmodligen är det så, jag har varit så extremt fokuserad på företagen och kämpat så hårt för att nå dit där vi är, samtidigt har jag nog delvis tappat mig själv på vägen. Nånstans försvann delar av mig och förhoppningsvis kan jag börja plocka upp bitar av det igen. Att leva i nuet är verkligen mitt mantra nu, imorgon är på riktigt en annan dag och den kan jag inte göra något åt. Jag kan bara ge mig själv de absolut bästa förutsättningarna till att få en så bra morgondag som det bara går! Det jobbar jag stenhårt med.

Men jag är också väldigt lycklig över att jag valde att bli entreprenör, nu när jag för första gången på 16 år står utanför märker jag hur otroligt mycket jag saknar det! Jag älskar verkligen det jag gör, att driva företag är något av det bästa jag vet och i hjärtat känner jag verkligen att det känns rätt. Det fina är att jag för första gången kan få lite distans till det och lägga tiden på kropp & själ. Jag kommer att ha gott om tid att både läsa böcker och fundera på hur vi ska ta de stora stegen när jag kommer tillbaka. När jag tänker på teamet inne på kontoret blir jag så glad, jag känner mig verkligen privilegierad som får jobba med så underbara och kompetenta människor! Teamet på jobbet kör på för fullt och jag känner mig lite som en supporter på läktaren, känns så märkligt men jag håller på att försöka lära mig det. Att inte ha full kontroll är lite läskigt, samtidigt är det nyttigt. Nu får gänget möjlighet att blomma ut ännu mer, utan att ha en lätt paranoid chef som vill veta allt 🙂

Så just nu flyter livet på i en slingrig stig, jag har en vårdplan som jag följer. Varannan fredag är jag inlagd på Karolinska, varje onsdag kommer läkarna hem och tar prover, däremellan är det en blandning av lite röntgen, tandläkare och kontroller. Jag känner mig lite som en roulettkula som snurrar med i hjulet, jag hamnar lite varsom och det är ok att bara följa med. Det jag kan påverka försöker jag minutiöst att leva upp till, resten lämnar jag åt vetenskapen, jag hoppas det är rätt strategi. Min största förhoppning är att komma ur det här som frisk, det vore en gåva. Att få ett kuvert hem, ett vitt kuvert med Karolinska sjukhuset som brevhuvud, där jag öppnar det och läser ”Inga spår av cancern finns kvar i kroppen”, det vore som att dra högsta vinsten! Det är både högsta önskan och målbilden, men jag kommer inte släppa mitt NU-fokus, det är det absolut viktigaste! Att fortsätta se våren anlända, knopparna i Brunnsviken som börjar slå ut och se alla små tussilagos som växte på ängen när jag promenerade förbi vid båtklubben imorse. Såna saker jag normalt inte noterat och som nu blir magiska. Den där detaljen ”Livet” är inte så tokig egentligen, bara man stannar upp och släpper in det, då händer det saker i kroppen. Nu ska jag bara se till att ge mig själv förutsättningar för att få uppleva många vårdagar framöver.

Hoppas ni alla får njuta av lite vår och sol 🙂

Kram

 

Imorrn bär det av!

On 4 april, 2024, in Personlig utveckling, by stefan
0

Ronan Keating skrev låten ”Life is a rollercoaster”, så har mitt liv varit den senaste tiden. Man pendlar verkligen mellan hopp och förtvivlan, känslorna känns som de sitter utanpå kroppen och i de flesta fall är de spända som fiolsträngar. Det har inte behövts mycket för att ändra mitt sinnestillstånd. Skärtorsdagen förra veckan var väldigt tung, då fick jag ett preliminärt besked om att cancern var värsta tänkbara, det som heter Extrem aggressiv, och det var en oerhörd käftsmäll. Under samtalet med läkaren letade jag verkligen efter halmstrån att greppa, jag ville bara hitta nåt positivt där under samtalet. När vi väl önskade varandra glad påsk, föll jag ihop som ett korthus, det var ett tungt besked. En av mina bästa vänner ringde efter att han sett mitt inlägg på FB, jag orkade inte hålla ihop det, det gick helt enkelt inte…

Men som i allt annat i livet, så måste man bara samla ihop sig och sträcka på ryggen. Trots allt så var beskedet endast preliminärt, det slutgiltiga skulle komma på tisdag kl 13.30, då skulle de ha samtliga provsvar helt analyserade. Vi bestämde oss för att ändå åka till landet och jag tog beslutet att ingenting skulle få förstöra mitt humör den här påsken! Nu var det bara att gräva djupt i psyket, hämta kraften och samtidigt öppna lådan med negativa tankar och trycka ner de sista där och försluta den tills nästa tisdag. Påsken blev faktiskt toppen, vi hade besök av goda vänner, öppnade några bra flaskor vin som vi sparat i många år och jag njöt av naturen. Jag tog många och långa promenader, att bara gå i skogen och lyssna på fåglar är som balsam för själen, det händer något härligt i kroppen när man är ute och går tidigt på våren. Jag har nog aldrig varit så närvarande som jag varit den här perioden, det känns många gånger som jag vill suga ut det bästa av varje stund. Det är svårt att förklara, men på nåt konstigt vis känns det ibland som man hamnar utanför sig själv och samtidigt ser sig själv, det är en oerhört märklig känsla som jag aldrig tidigare upplevt. I måndags lämnade vi stugan och åkte tillbaka in till stan igen, jag hade en operation bokad kl 07.30 på tisdag och jag ville gärna vakna i stan så jag kunde ta en promenad till Karolinska.

I tisdags genomförde de operationen, nu har jag en venport inopererad i mitt bröst. Det innebär att de kan stoppa in slangen med cellgifterna i bröstet istället för att jag ska göra nya hål varje gång jag ska köra igång med det. Det var en ganska tuff operation, det är rätt jobbigt att bara vara lokalbedövad när de karvar i en, det känns rätt mycket och efteråt är man ordentligt tilltufsad! När jag kom hem ifrån KS så la jag mig i sängen en stund, jag tror jag somnade på nån minut. Vid 13,30 hade jag telefonmötet med min läkare på KS och då kunde hon äntligen ge mig den KORREKTA DIAGNOSEN och det var faktiskt det första positiva beskedet jag har fått sen det här startade. Jag hade inte den värsta sorten, jag har den näst värsta och framförallt CANCERN HAR INTE SPRIDIG SIG!! Jag är i steg 1, jag är i steg 1, jag är i steg 1, det går inte att beskriva vad de orden betyder….När jag la på luren så rann för första gången några glädjetårar, äntligen en kantboll in den här resan, herregud säger jag bara, det var bara så himla underbart. Inte för att jag ska ta ut nån seger i förskott, men hela mitt utgångsläge blev dramatiskt mycket bättre! Visserligen kommer de att förlänga behandlingsperioden, men det struntar jag i, nu är jag bara så redo att sätta igång med allt!

Det är verkligen mycket man behöver göra innan man sparkar igång med cellgifter, igår morse besökte jag tandläkaren på KS för att gå igenom potentiella infektioner i tänderna och idag kom läkarna hem med samtliga mediciner för veckan. Förmodligen kommer de att behöva dra ut en visdomstand som ser lite orolig ut, men det kommer vi göra mellan behandlingarna. Cellgifterna är såpass starka att hela kroppen blir påverkad på en mängd olika sätt. Imorgon kl 9.00 sätter jag igång med cellgifterna, det känns ganska nervöst, jag har absolut ingen aning om vad som väntar mig. Jag har medvetet låtit bli att förbereda mig på det, jag får ta det som det kommer. Det enda jag vet är att kroppen kommer att förändras på en mängd olika sätt, men varje person reagerar olika på cellgifter så de kan inte garantera något. Jag får helt enkelt vänta och se. Igår kväll tog jag fram trimmern och rakade av allt hår, vill inte se tussar falla av under resans gång. Allt som skapar negativ energi försöker jag se till att bli av med. Mitt under rakningen så dog batteriet på trimmern, där stod jag med halvrakat huvud och såg bedrövlig ut, Svea skrattade så hon tjöt och jag kunde inte annat än att skratta med jag också 😀 Jag har alltid varit fåfäng med mitt hår, men nu blev det så dråpligt, värre än sådär kommer det aldrig se ut. Nu kommer jag att bli en av de där cancerpatienterna med blankt huvud, inga ögonbryn och förmodligen med stora ringar under ögonen. Jag som aldrig varit sjuk, jag som alltid sett mig själv som odödlig!

I mitt eget huvud har jag alltid tänkt att jag klarar allt. Jag har alltid älskat att köra bil fort, kasta mig utför de brantaste backarna och aldrig backat en utmaning. Jag har verkligen tänkt att jag är odödlig, ”allt som inte dödar, härdar” har varit en sån där klyscha jag slängt mig med. Helt plötsligt får den klyschan en innebörd, nu finns faktiskt ordet död med i vokabuläret, inte bara som nåt jag slänger mig med, nu finns det faktiskt där mitt framför ögonen. Jag lovar att när det väl börjar sjunka in, blir man både ödmjuk och tacksam, helt plötsligt blir allt på riktigt, inte konstigt att det blir viktigt att vara i stunden. Jag vet att jag många gånger, både verbalt och i skrift, lyft de två enda saker vi till 100% vet, vi föds och vi dör. Det är det enda förutbestämda som finns, däremot har vi alla en möjlighet att ta vara på tiden däremellan. Den tiden blir sjukt viktig nu, när jag är igenom det här, ska jag verkligen försöka se till att bibehålla så mycket jag kan av den jag är nu. Förmodligen är jag en bättre version av mig själv nu, jag är här, jag är närvarande och jag tar in världen på ett nytt och annorlunda sätt. Jag gör andra bedömningar, vissa saker som tidigare var viktiga, kan jag nu rycka åt axlarna åt. Jag tror och hoppas att jag kommer bli en bättre ledare på jobbet och igår var jag förbi kontoret en sväng. Det kändes som att komma hem, det var bara så underbart att se flera av mina älskade kollegor. Ibland behöver man inte ord för att kunna kommunicera, det räcker med att titta på varandra för att förstå och det är fint.

Imorgon kl 9.00 drar det igång, ikväll är sista kvällen jag går och lägger mig med en cancersjuk kropp som inte fått nån match. Imorgon kommer mina styrkor till hjälp, det är dem som ska hjälpa mig att ta bort cancern ur kroppen. Jag ser kroppen som ett sjukt instrument som behöver fixas, det är nu jag ska visa för mig själv att jag är odödlig i åtminstone 30 år till. Jag har faktiskt en bra känsla för det här, trots att jag vet att det kommer bli stentufft. Läkarna har varit väldigt tydliga med det. Jag tror det kan bero på att jag hela tiden varit så positiv, de vill förtydliga för mig att det kommer bli kämpigt. Oavsett vad jag har framför mig så kommer jag att fixa det! Men jag måste erkänna att det är skräckblandat att veta om att ens kropp kommer fyllas med starka gifter under 6 timmar, det tar man inte lättvindigt. Jag vet att jag kommer behöva ta en sömntablett ikväll, annars blir det inte många timmars sömn inatt. Men nu drar det igång på riktigt, det som började med en knöl på halsen i slutet av januari har nu landat i en inopererad venport i bröstet. Jag gissar att jag kommer gå till KS med lite darriga ben imorgon, ska göra en matsäck, ta med paddan och en bok. Det blir en av många promenader dit, jag kommer att uppleva vårens alla förändringar på mina promenader dit. Om allt går enligt plan ska jag vara klar i juli, det vore underbart. Men jag lovar, jag kommer höra varenda koltrast som kvittrar. Jag kommer gå med betydligt lugnare steg, andas med magen och släppa in världen på att annat sätt. Någon morgon kommer jag säkert att köpa en glass på vägen dit, givet att jag kommer ha någon smak, i så fall kommer jag att njuta extra mycket av just den glassen..