När personligheten avgör

Att leva i nuet

On 9 april, 2024, in Personlig utveckling, by stefan
0

Idag är jag inne på dag 5 i min cytostatika behandling. Jag har lärt mig att räkna dagar och varje dag är unik, jag har ingen aning om vilken överraskning som väntar runt hörnet. Det är onekligen nyttigt att stanna upp och inte planera för mycket, man märker av så mycket annat. Helt plötsligt känner man doften av växter, hör fågelkvitter, tittar på lekande barn och kommer på sig själv med ett fånigt leende i mungipan. Just nu känner jag mig som att jag är på en resa, har ingen aning om var den kommer sluta, men den är precis i sin linda. Jag får möta så många sidor av mig själv som jag inte sett tidigare, jag får också jobba med alla mina ”måsten”. Jag hade egentligen en plan för idag, men bestämde mig för att skippa den och det är ok, även fast det gnager lite. Det enda jag inte gör avkall på är träningen, den är livsviktig! Mellan varje behandling gör cellgifterna allt för att döda alla celler, oavsett om de är friska eller sjuka. Det gör att jag kommer att bli i sämre skick för varje ny behandling då utgångsläget kommer att vara lite sämre varje gång. För att ge mig själv de absolut bästa förutsättningarna tänker jag bygga upp mig så mycket jag kan mellan behandlingarna. Min tanke är att utgångsläget bör vara lite bättre ju högre upp i trappan jag kommer och rimligtvis bör fallet ner bli mindre då. Har ingen aning om det funkar så, men det är mitt resonemang, rätt eller fel. Har so far genomfört 37 träningspass i år och har gett mig den på att inte vika ner mig, även när de sämre dagarna kommer, och jag vet att de gör det.

Idag är det sista dagen med kortison, imorgon är det slut med det för den här perioden och istället blir det sprutor för benmärgen, det kommer att ge andra bieffekter. Har ingen aning om vad, har en hint men jag tänker att låter bli att fundera på det oundvikliga, jag får ta hand om det när det kommer. Jag har än så länge mått rätt bra, lite illamående och en konstig känsla i kroppen där det kliar och jag är både trött och pigg på en gång. Jag gissar att det är kortisonet som är orsaken, det är väldigt uppiggande och gör att sömnen är tuff. Får drygt 3-4 timmar per natt, that´s it. Men från och med imorgon är det paus och förhoppningsvis kan jag få sova lite, det blir lite tufft att inte få sova på nätterna.

Men det finaste som hänt är alla människor som hör av sig, jag kan inte beskriva hur glad och rörd jag blir av er som hör av er <3 Det betyder verkligen så mycket för mig, jag känner stödet som verkligen är ovärderligt! Igår pratade jag med gammal kompis som jag inte pratat med på många år och han ville bara höra hur jag mådde och vi snackade i säkert 1 timme. Idag pratade jag med gammal tjejkompis som jag inte pratat med sen 2015 och det var som vi hade hörts igår. Vi pratade entreprenörskap, livet, familjen och det var verkligen ett sånt där samtal som berörde mig på ett fint sätt. Jag måste också dela med mig av 2 mess jag fått, dels av en kille jag anställde till hans första säljjobb, sen en gammal kompis ifrån den tiden jag spelade fotboll och vi gick i högstadiet, jag blev så himla glad av båda de här messen. Här kommer det första

”Du betyder otroligt mycket för mig, fastän du kanske inte vet det. Du sjösatte mig i en karriär som fortsatt i 20 år! På mina föredrag för nya Mercedes-Benz säljare så nämner jag ofta dig när jag beskriver min bakgrund. Att du trodde på mig. Utan dig hade jag aldrig varit där jag är. Tänker ofta på dig och ditt mod att ta mig under dina vingar. Ditt mod har fortsatt under din karriär som jag följt på avstånd nyfiket, och det modet kommer att hålla dig uppe! Du är så in i helskotta grym <3 Grilla och ta några glas vin och insup våren. Jag peppar dig ifrån Skåne som du peppade mig”

När jag fick det här messet så rann tårarna, det träffade mitt i hjärtat och jag blev så innerligt glad!

I lördags fick jag ett till som också träffade mitt i prick! Det var ifrån en gammal kompis som jag mötte mycket på fotbollsplanen och sen var vi i samma gäng ute i Hemmesta där jag växte upp.

”Tjena Stefan, jag beklagar din sjukdom, men du ska veta att jag bettar stort på dig. Man måste ju verkligen säga att det var ett tag sen vi sågs, typ gymnasiet. Nu ska jag säga dig en sak: Jag hade alltid haft stor respekt till dig. Dels för att er årskull var grymma i fotboll, min största måttstock som 13-14 åring. Men även din otroliga satsning av golfen. Kommer ihåg när vi cyklade ut till Värmdö Golfklubb kl 4 på morgonen och spelade fast vi andra egentligen inte fick. Helt otroligt! Kommer även ihåg Fredagsdiscona, när du och Humlan gick upp och dansade som ensamma killar. Gud var vi andra var avundsjuka 😀

Stefan, jag kan inte föreställa mig vad du går igenom, men jag har stått bredvid som närmast i samma helvetes sjukdom. Min fru drabbades av aggressiv bröstcancer för 10 år sen, operation 2 gånger, cellgifter och sen strålning. Jag vet hur det är att stå bredvid. Min fru är idag fullt frisk och vi lever livet varje dag. Jag vet att du kommer greja det här. Det är liksom bara den du är. Om du eller dina kära skulle vilja ventilera något, så är ni hjärtligt välkomna att höra av er. Och det gäller när som helst! Styrkekramar till dig Stefan, din fru och dotter”

När man får såna här mess blir man bara så ofantligt ödmjuk, tacksam, varm och kärleksfull. Det är bara så fint och rörande, att alla ni hör av er och hejar på mig, jag kan verkligen inte med ord beskriva vad det betyder, jag säger bara tack, tack och verkligen från botten av mitt hjärta TACK!

Häromdagen pratade jag med en kompis som är psykolog, som jag har gått och samtalat med under ett antal år. Vi pratade om livet och självklart berörde vi både roliga och jobbiga saker. Det är skönt att kunna prata med någon utan ”filter” där jag kan vara helt jag utan att behöva ha någon form av mask. När vi pratade senast så kom vi in på livet innan och vi pratade om saker jag brister på. Jag har under många års tid varit duktig på att bara skjuta undan hinder och problem till förmån för jobbet och familjen. Det har varit ett antal väldigt tuffa år med bolagen, pandemin var stentuff, sen kriget och efter det lågkonjukturen. För att greja det har jag behövt köra dubbelt så hårt och det har så klart tagit väldigt mycket kraft mentalt. I samband med det har delar av mig försvunnit, jag har inte haft lyxen att unna mig den filosofiska sidan av mig själv, den har fått stå åt sidan. Egentligen är jag känslomänniska, men på resans gång har den sidan försvunnit mer och jag har blivit mer pregmatisk och affärsmässig, på gott & ont. När jag pratade med honom häromdagen sa jag ”Det kanske krävdes en j…a cancer för att jag skulle stanna upp, annars hade jag inte lyssnat på kroppen” Förmodligen är det så, jag har varit så extremt fokuserad på företagen och kämpat så hårt för att nå dit där vi är, samtidigt har jag nog delvis tappat mig själv på vägen. Nånstans försvann delar av mig och förhoppningsvis kan jag börja plocka upp bitar av det igen. Att leva i nuet är verkligen mitt mantra nu, imorgon är på riktigt en annan dag och den kan jag inte göra något åt. Jag kan bara ge mig själv de absolut bästa förutsättningarna till att få en så bra morgondag som det bara går! Det jobbar jag stenhårt med.

Men jag är också väldigt lycklig över att jag valde att bli entreprenör, nu när jag för första gången på 16 år står utanför märker jag hur otroligt mycket jag saknar det! Jag älskar verkligen det jag gör, att driva företag är något av det bästa jag vet och i hjärtat känner jag verkligen att det känns rätt. Det fina är att jag för första gången kan få lite distans till det och lägga tiden på kropp & själ. Jag kommer att ha gott om tid att både läsa böcker och fundera på hur vi ska ta de stora stegen när jag kommer tillbaka. När jag tänker på teamet inne på kontoret blir jag så glad, jag känner mig verkligen privilegierad som får jobba med så underbara och kompetenta människor! Teamet på jobbet kör på för fullt och jag känner mig lite som en supporter på läktaren, känns så märkligt men jag håller på att försöka lära mig det. Att inte ha full kontroll är lite läskigt, samtidigt är det nyttigt. Nu får gänget möjlighet att blomma ut ännu mer, utan att ha en lätt paranoid chef som vill veta allt 🙂

Så just nu flyter livet på i en slingrig stig, jag har en vårdplan som jag följer. Varannan fredag är jag inlagd på Karolinska, varje onsdag kommer läkarna hem och tar prover, däremellan är det en blandning av lite röntgen, tandläkare och kontroller. Jag känner mig lite som en roulettkula som snurrar med i hjulet, jag hamnar lite varsom och det är ok att bara följa med. Det jag kan påverka försöker jag minutiöst att leva upp till, resten lämnar jag åt vetenskapen, jag hoppas det är rätt strategi. Min största förhoppning är att komma ur det här som frisk, det vore en gåva. Att få ett kuvert hem, ett vitt kuvert med Karolinska sjukhuset som brevhuvud, där jag öppnar det och läser ”Inga spår av cancern finns kvar i kroppen”, det vore som att dra högsta vinsten! Det är både högsta önskan och målbilden, men jag kommer inte släppa mitt NU-fokus, det är det absolut viktigaste! Att fortsätta se våren anlända, knopparna i Brunnsviken som börjar slå ut och se alla små tussilagos som växte på ängen när jag promenerade förbi vid båtklubben imorse. Såna saker jag normalt inte noterat och som nu blir magiska. Den där detaljen ”Livet” är inte så tokig egentligen, bara man stannar upp och släpper in det, då händer det saker i kroppen. Nu ska jag bara se till att ge mig själv förutsättningar för att få uppleva många vårdagar framöver.

Hoppas ni alla får njuta av lite vår och sol 🙂

Kram

 

Imorrn bär det av!

On 4 april, 2024, in Personlig utveckling, by stefan
0

Ronan Keating skrev låten ”Life is a rollercoaster”, så har mitt liv varit den senaste tiden. Man pendlar verkligen mellan hopp och förtvivlan, känslorna känns som de sitter utanpå kroppen och i de flesta fall är de spända som fiolsträngar. Det har inte behövts mycket för att ändra mitt sinnestillstånd. Skärtorsdagen förra veckan var väldigt tung, då fick jag ett preliminärt besked om att cancern var värsta tänkbara, det som heter Extrem aggressiv, och det var en oerhörd käftsmäll. Under samtalet med läkaren letade jag verkligen efter halmstrån att greppa, jag ville bara hitta nåt positivt där under samtalet. När vi väl önskade varandra glad påsk, föll jag ihop som ett korthus, det var ett tungt besked. En av mina bästa vänner ringde efter att han sett mitt inlägg på FB, jag orkade inte hålla ihop det, det gick helt enkelt inte…

Men som i allt annat i livet, så måste man bara samla ihop sig och sträcka på ryggen. Trots allt så var beskedet endast preliminärt, det slutgiltiga skulle komma på tisdag kl 13.30, då skulle de ha samtliga provsvar helt analyserade. Vi bestämde oss för att ändå åka till landet och jag tog beslutet att ingenting skulle få förstöra mitt humör den här påsken! Nu var det bara att gräva djupt i psyket, hämta kraften och samtidigt öppna lådan med negativa tankar och trycka ner de sista där och försluta den tills nästa tisdag. Påsken blev faktiskt toppen, vi hade besök av goda vänner, öppnade några bra flaskor vin som vi sparat i många år och jag njöt av naturen. Jag tog många och långa promenader, att bara gå i skogen och lyssna på fåglar är som balsam för själen, det händer något härligt i kroppen när man är ute och går tidigt på våren. Jag har nog aldrig varit så närvarande som jag varit den här perioden, det känns många gånger som jag vill suga ut det bästa av varje stund. Det är svårt att förklara, men på nåt konstigt vis känns det ibland som man hamnar utanför sig själv och samtidigt ser sig själv, det är en oerhört märklig känsla som jag aldrig tidigare upplevt. I måndags lämnade vi stugan och åkte tillbaka in till stan igen, jag hade en operation bokad kl 07.30 på tisdag och jag ville gärna vakna i stan så jag kunde ta en promenad till Karolinska.

I tisdags genomförde de operationen, nu har jag en venport inopererad i mitt bröst. Det innebär att de kan stoppa in slangen med cellgifterna i bröstet istället för att jag ska göra nya hål varje gång jag ska köra igång med det. Det var en ganska tuff operation, det är rätt jobbigt att bara vara lokalbedövad när de karvar i en, det känns rätt mycket och efteråt är man ordentligt tilltufsad! När jag kom hem ifrån KS så la jag mig i sängen en stund, jag tror jag somnade på nån minut. Vid 13,30 hade jag telefonmötet med min läkare på KS och då kunde hon äntligen ge mig den KORREKTA DIAGNOSEN och det var faktiskt det första positiva beskedet jag har fått sen det här startade. Jag hade inte den värsta sorten, jag har den näst värsta och framförallt CANCERN HAR INTE SPRIDIG SIG!! Jag är i steg 1, jag är i steg 1, jag är i steg 1, det går inte att beskriva vad de orden betyder….När jag la på luren så rann för första gången några glädjetårar, äntligen en kantboll in den här resan, herregud säger jag bara, det var bara så himla underbart. Inte för att jag ska ta ut nån seger i förskott, men hela mitt utgångsläge blev dramatiskt mycket bättre! Visserligen kommer de att förlänga behandlingsperioden, men det struntar jag i, nu är jag bara så redo att sätta igång med allt!

Det är verkligen mycket man behöver göra innan man sparkar igång med cellgifter, igår morse besökte jag tandläkaren på KS för att gå igenom potentiella infektioner i tänderna och idag kom läkarna hem med samtliga mediciner för veckan. Förmodligen kommer de att behöva dra ut en visdomstand som ser lite orolig ut, men det kommer vi göra mellan behandlingarna. Cellgifterna är såpass starka att hela kroppen blir påverkad på en mängd olika sätt. Imorgon kl 9.00 sätter jag igång med cellgifterna, det känns ganska nervöst, jag har absolut ingen aning om vad som väntar mig. Jag har medvetet låtit bli att förbereda mig på det, jag får ta det som det kommer. Det enda jag vet är att kroppen kommer att förändras på en mängd olika sätt, men varje person reagerar olika på cellgifter så de kan inte garantera något. Jag får helt enkelt vänta och se. Igår kväll tog jag fram trimmern och rakade av allt hår, vill inte se tussar falla av under resans gång. Allt som skapar negativ energi försöker jag se till att bli av med. Mitt under rakningen så dog batteriet på trimmern, där stod jag med halvrakat huvud och såg bedrövlig ut, Svea skrattade så hon tjöt och jag kunde inte annat än att skratta med jag också 😀 Jag har alltid varit fåfäng med mitt hår, men nu blev det så dråpligt, värre än sådär kommer det aldrig se ut. Nu kommer jag att bli en av de där cancerpatienterna med blankt huvud, inga ögonbryn och förmodligen med stora ringar under ögonen. Jag som aldrig varit sjuk, jag som alltid sett mig själv som odödlig!

I mitt eget huvud har jag alltid tänkt att jag klarar allt. Jag har alltid älskat att köra bil fort, kasta mig utför de brantaste backarna och aldrig backat en utmaning. Jag har verkligen tänkt att jag är odödlig, ”allt som inte dödar, härdar” har varit en sån där klyscha jag slängt mig med. Helt plötsligt får den klyschan en innebörd, nu finns faktiskt ordet död med i vokabuläret, inte bara som nåt jag slänger mig med, nu finns det faktiskt där mitt framför ögonen. Jag lovar att när det väl börjar sjunka in, blir man både ödmjuk och tacksam, helt plötsligt blir allt på riktigt, inte konstigt att det blir viktigt att vara i stunden. Jag vet att jag många gånger, både verbalt och i skrift, lyft de två enda saker vi till 100% vet, vi föds och vi dör. Det är det enda förutbestämda som finns, däremot har vi alla en möjlighet att ta vara på tiden däremellan. Den tiden blir sjukt viktig nu, när jag är igenom det här, ska jag verkligen försöka se till att bibehålla så mycket jag kan av den jag är nu. Förmodligen är jag en bättre version av mig själv nu, jag är här, jag är närvarande och jag tar in världen på ett nytt och annorlunda sätt. Jag gör andra bedömningar, vissa saker som tidigare var viktiga, kan jag nu rycka åt axlarna åt. Jag tror och hoppas att jag kommer bli en bättre ledare på jobbet och igår var jag förbi kontoret en sväng. Det kändes som att komma hem, det var bara så underbart att se flera av mina älskade kollegor. Ibland behöver man inte ord för att kunna kommunicera, det räcker med att titta på varandra för att förstå och det är fint.

Imorgon kl 9.00 drar det igång, ikväll är sista kvällen jag går och lägger mig med en cancersjuk kropp som inte fått nån match. Imorgon kommer mina styrkor till hjälp, det är dem som ska hjälpa mig att ta bort cancern ur kroppen. Jag ser kroppen som ett sjukt instrument som behöver fixas, det är nu jag ska visa för mig själv att jag är odödlig i åtminstone 30 år till. Jag har faktiskt en bra känsla för det här, trots att jag vet att det kommer bli stentufft. Läkarna har varit väldigt tydliga med det. Jag tror det kan bero på att jag hela tiden varit så positiv, de vill förtydliga för mig att det kommer bli kämpigt. Oavsett vad jag har framför mig så kommer jag att fixa det! Men jag måste erkänna att det är skräckblandat att veta om att ens kropp kommer fyllas med starka gifter under 6 timmar, det tar man inte lättvindigt. Jag vet att jag kommer behöva ta en sömntablett ikväll, annars blir det inte många timmars sömn inatt. Men nu drar det igång på riktigt, det som började med en knöl på halsen i slutet av januari har nu landat i en inopererad venport i bröstet. Jag gissar att jag kommer gå till KS med lite darriga ben imorgon, ska göra en matsäck, ta med paddan och en bok. Det blir en av många promenader dit, jag kommer att uppleva vårens alla förändringar på mina promenader dit. Om allt går enligt plan ska jag vara klar i juli, det vore underbart. Men jag lovar, jag kommer höra varenda koltrast som kvittrar. Jag kommer gå med betydligt lugnare steg, andas med magen och släppa in världen på att annat sätt. Någon morgon kommer jag säkert att köpa en glass på vägen dit, givet att jag kommer ha någon smak, i så fall kommer jag att njuta extra mycket av just den glassen..

 

För en dryg vecka sen skrev jag inlägget om min cancer. Det var en tuff text att skriva, samtidigt kändes det skönt att slippa hålla inne på det. Jag har sedan dess så fått så mycket kärlek, jag blir så glad och tacksam över hur många fina människor det finns! I den här världen och framförallt tiden vi lever i, är det många gånger lätt att tappa hoppet. När en sån här sak inträffar, blir man varse om mänsklighetens vackra sida, jag tror vi är många som har mycket inneboende kärlek som vi mår bra av att dela med oss av. Det är människans bästa sida, när vi delar med oss till varandra, för att verkligen hjälpa någon annan.

Nu har jag också hamnat i vårdapparaten och det måste jag säga – Karolinska är bara så fantastiska! Jag har i stort sett daglig kontakt med dem, antingen är det provtagningar, operationer, tandläkare eller förebyggande medicinering. Allt bygger på att jag ska vara redo nästa fredag, då sätter jag igång med min cytostatika. Det är förmodligen då den RIKTIGA resan börjar, det jag är inne i nu, handlar mer om att förbereda mig för det som komma skall. Jag har försökt att tänka mig in i det som väntar, men har insett att jag aldrig kan föreställa mig det. Den listan över biverkningar som jag tagit del är lång och ingen av dem känns lockande. Jag försöker vara oerhört disciplinerad i mitt uppbyggnadsarbete, har gått in i en rutin som bygger på tidiga mornar med en mils promenad i parken. Vill gärna få egen tid att lyssna på musik, prata i telefon, njuta av naturen och känna om kroppen fortfarande är med. Man blir ganska nojig kring kroppen och dess signaler, de två signaler som ligger närmst att hålla koll på är viktminskning och nattliga svettningar. Jag har gått ner en del i vikt, frågan är om det beror på stadie II i cancern eller om det är att jag tränat och rört mig en hel del under längre tid i kombination med annorlunda matvanor? Jag är väldigt kluven till det just nu, men å andra sidan är jag bara 9 dagar bort från starten av min behandling.

Idag åkte jag ut till Kista och tränade golf, körde ett ganska ordentligt pass på 2 timmar. Skönt att lägga all energi på det istället, att hantera tankarna kräver mycket ork. Emellanåt dyker de mörka tankarna upp, då är det viktigt att stänga ner dem fort. Jag vill inte tillåta dem just nu, jag vet att de kommer komma, men i min uppbyggnad behöver jag lägga allt fokus på plussidan. Jag pratade med läkarna om det här igår, jag ville gärna höra deras respons kring min plan. De hade egentligen inga synpunkter på det, däremot var de tydliga med att jag kommer att behöva förbereda mig på något som heter Fatigue. Det är en sjuklig trötthet som inte alltid förbättras efter vila och sömn. Man upplever det ofta som total energilöshet och det kan kopplas till uppgivenhet, stress, oro och depression. Om/när den dyker upp kommer all min viljestyrka att behövas, allt det jag kämpar för att bygga upp nu, lär behövas då.

Imorgon eftermiddag har de lovat mig provsvaren kring eventuell spridning till sköldkörteln, det är en stor grej. Antingen är jag i fas I eller fas IIII, det är stor skillnad och ändrar hela behandlingstiden och den procentuella statistiken. Jag vill ogärna tänka statistik och procentsatser, sannolikhet känns inte som något jag vill kalkylera nu. Fram tills beskedet försöker jag ställa in mig på det värsta och hoppas på det bästa. Besvikelserna känns värre nu, det är avsevärt mycket mer på spel. Innan det här tänkte jag ofta så här kring större affärer, nu inser jag att vågskålen innehåller något helt annat och det känns inte bra.

Jag har försökt att drömma lite, inga stora grejor men små saker jag vill göra när behandlingen är klar. Allt jag tidigare tagit för givet är ju inte det längre, de garantier jag tidigare upplevt finns inte på samma sätt. Idag träffade jag en kompis ifrån golfklubben som skulle till Spanien över påsk, han frågade om jag hade några resor inplanerade? Jag sa att jag hade en resa till Spanien bokad i april, men att den nu är avbokad. Ovissheten om framtiden är lite kämpig att hantera, att inte kunna planera och att inte veta. Tänk vad lätt det är att ta saker för givet, saker som man aldrig ens reflekterat över. När den lilla detaljen ”livet” kommer in och gör sig påmind, inser man vad snabbt förutsättningarna kan ändras. När kulan som snurrar i livets lotterihjul stannar på fel siffra, blir man snabbt varse om hur fort de kan svänga. Jag vill verkligen försöka tro att detta kommer leda till något bra, jag måste helt enkelt tro det! På något outgrundligt sätt kommer jag att se tillbaka på detta som något positivt. Just nu har jag svårt att se det, men förhoppningsvis är det så. Livet är allt annat är rättvist, det kommer aldrig någonsin bli det. Vi är många som föddes på den här delen av planeten, vi har mat på bordet, tak över huvudet och förutsättningar att skapa och bygga vår egen framtid. Ibland är det lätt att glömma det, framförallt i en sån är situation. Nånstans handlar det bara om att se framåt, hela tiden sträva åt det hållet och inte titta för mycket över axeln.

En sak som slagit mig är att jag ofta sitter och tittar på gamla fotografier över händelser som hänt de senaste tio åren. Mycket bilder på Svea, Anna och saker som vi upplevt ihop. Många roliga golfresor med vännerna genom åren. Varje gång jag ser bilderna slår det mig hur viktiga alla bilderna är, hur glad jag är att jag gjort så mycket. Att jag försökt haft en JA-inställning till livet, att jag försökt följa mitt hjärta och göra saker som skapar energi och glädje. Att jag följde min golfdröm, att jag valde entreprenörslivet och att jag hade turen att bli älskad tillbaka av Anna. Utan det, så hade jag inte haft lyxen att varje dag krama på Svea, hon är verkligen mitt allt här på jorden! Kärleken till henne går inte att beskriva, alla som har barn vet vad jag menar. Min biologiska pappa sa en klok sak till mig när jag var ung, ”Stefan, ångra inget du gjort, ångra bara allt du inte gjorde”, det var en av få saker jag tog med mig ifrån honom. Det har på något sätt präglat mitt synsätt och som förmodligen gjort att jag alltid vågat vara modig. Det är väl den egenskapen jag haft mest glädje av och som jag är mest stolt över. Jag är modig, jag vågar göra saker som många undviker. Det är möjligt att jag saknar konsekvenstänk ibland, men att vara modig är något jag har nytta av nu. Det jag har framför mig kräver mod, det kräver att jag vågar kliva in med öppna ögon och våga exponera mig för allt. Modet är också det som gör att jag kommer besegra sjukdomen, det kommer vara min absolut viktigaste tillgång.

Nu är det kväll, imorgon den här tiden vet jag ifall det är i fas I eller IIII, det känns som en lång väntan. Om man som jag växt upp med dåligt tålamod är all den är väntan rena terrorn. Att inte sitta med fakta på handen är något av det värsta jag vet! Men just nu kan jag inte göra annat än att slå ihjäl tid och pusha bort osäkerhetskänslan. Nu håller jag tummarna för allt som går, jag tycker att jag har förtjänat lite kantboll in i livet. Det har varit så många studsar i fel riktning, snälla låt den här studsa rätt….snälla.

 

Jag stod vid dörren, klockan var 08.02, jag höll Svea i handen och vi skulle gå till skolan. Telefonen ringde och jag svarade, rösten i luren var sakligt korrekt ”Det är bekräftat, du har Lymfom, det innebär cancer i lyfmkörteln”….Jag släppte Sveas hand, tittade med tom blick in i väggen och tänkte, det var det livet…..

Det finns vissa saker i livet som inte går att förklara, såvida du inte varit med om det själv. Ett sånt här besked går inte att beskriva, det är surrealistiskt. Att få beskedet cancer är som att få din dödsdom, det är så det känns. Golvet försvinner under dina fötter och du faller handlöst, en miljon tankar far runt i ditt huvud samtidigt och det går inte att stoppa. Det här hände mig för drygt 4 veckor sen, den dagen kommer jag aldrig att glömma. Det kommer alltid finnas ett före och ett efter den morgonen, där ställdes allt på sin spets och det mesta i livet blev rätt oväsentligt.

Det hela började i slutet av januari, jag satt och åt middag med Anna och kände en knöl på halsen, jag tänkte väl att jag har en förkylning på gång, det var inte mer än så. Två veckor senare satt jag med handen på halsen och konstaterade att knölen blivit större, Anna kunde se den väldigt tydligt. Jag skrev ner i min kalender att jag skulle kontakta vårdcentralen för att kolla upp den, men glömde bort det några dagar innan jag ringde och fick en tid direkt på Sophiahemmet redan måndagen efter. När måndagen väl kom ringde jag en kollega på jobbet och sa att jag kommer missa måndagsmötet, jag måste in en snabbis till Sophiahemmet för att kolla nån fettknöl som satt sig på halsen. När läkaren väl ställt sina frågor, testat ultraljudet och känt på knölen, sa hon att jag kommer att få en remiss till Karolinska som bör kolla upp det här. Knölen ska inte sitta där och det finns en viss risk att det kan vara en tumör. Jag gick ut genom dörrarna på Sophiahemmet och tänkte, vad sa hon….? Helt plötsligt står jag på parkeringen och gråter, tårarna rinner ner för mina kinder och jag ringer hem och berättar att jag troligen fått cancer…

En vecka senare befinner jag mig på Karolinska igen och då sticker de en massa nålar i knölen för att kolla upp vad det är och dagen efter är tisdagen, 08.02 där mitt liv förändrades…..

Nu har det gått en månad, på måndag träffar jag läkarna för att få samtliga svar, vilken typ är det? Har den spritt sig? Hur ser min behandling ut? Mina frågor är oändligt många, svaren är få….Det enda jag egentligen vet är att den typen jag har är elakartad, sk Hög-malign, vilket innebär döden om den inte behandlas. Karolinska är dock världsledande på cancerbehandling och Lymfom som färdas genom blodet, har de fina utsikter att fixa! Behandlingen skall vara en av de absolut tuffaste men prognosen ser bra ut, jag kommer att greja det!

Resan jag gjort de senaste 4 veckorna går inte att beskriva, det har verkligen varit en känslomässig berg o dalbana, det har varit några riktigt djupa dalar, men också en hel del positiva saker. Jag kunde inte ens i min vildaste fantasi tro att det finns så många kärleksfulla människor därute som bryr sig om mig, det har verkligen värmt mitt hjärta. Att inte vara ensam i den är fighten känns jätteskönt. Anna och Svea är mina 2 klippor, vill inte utsätta dem för det här men tyvärr står detta utanför min makt. Jag gör precis allt som går för att hjälpa Anna i det här, på många sätt är det här betydligt värre för henne, att stå utanför och se på utan att kunna göra något, det måste vara fruktansvärt.

Men jag kommer inte att sätta på mig nån offerkofta i detta, det finns inget att vinna på det. Den enskilt viktigaste egenskapen som jag kommer att behöva nu, är mitt huvud. Jag har tillbringat de senaste veckorna med att förbereda mig inför den här kampen, jag har läst, pratat med andra patienter, forskare och läkare för att förstå. Jag ändrar kostvanor, drar ner på stressen, promenerar, pratar, skriver och försöker att vara i nuet. Jag försöker omfamna alla känslor, ta in dem och bara låta dem vara. Att bryta ihop är ok, det är bara mänskligt. Att ständigt vara påkopplad går inte, är det något jag lärt mig ifrån golfen, så är det att kunna plocka fram det mentala när det behövs, samtidigt som det gäller att lagra energin när den inte behövs lika mycket.

På nåt sätt handlar det om att måla bilderna i vitt, det är alldeles för lätt att bara använda den svarta penseln. Ur varje jobbig tanke går det att hitta nåt ljust, ibland måste man bara leta lite mer. Jag kommer att försöka jobba med korta målbilder, hitta något positivt att se fram emot, att hela tiden försöka jobba med korta etapper. Det kan handla om något så trivialt som att bara sätta sig i bilen, sätta på lite Winnerbäck, Le Marc, Mauro, Orup eller nån annan sentimental musik som jag alltid varit så svag för, för att åka ut till Wermdö och slå en hink. Förhoppningsvis kommer jag att ha bättre dagar och då kommer jag hyra en golfbil och spela lite, jag behöver ha de här bilderna att se fram emot, det kommer att vara mina livlinor. Frisk luft, skog, fågelkvitter, sol och vatten, jag kommer förmodligen att se allt annat med andra glasögon framöver. När saker helt plötsligt rycks bort, inser man värdet av dem. Att som igår, efter styrelsemötet, få äta en fiskgryta och ta ett glas vitt på Wasahof, var helt fantastiskt! Förmodligen kommer det dröja lång tid innan jag gör det igen, därför får nuet en helt annan innebörd.

Jag har trots allt drivit företag i 16 år, det har varit allt annat än en rak resa att ta mig dit där jag är idag. De kamper jag utkämpat för att ta mig hit, är många. Den gemensamma nämnaren för att lyckas, har alltid varit mitt huvud, det är och har varit min allra största tillgång. Nu kommer den tillgången att ställas inför den yttersta prövningen, den här gången finns ingen fallback.. När det kommer till bolaget, så känner jag mig ändå lugn. Vi har en tillväxt på drygt 130%, det går oerhört bra! Vi snuddar svarta siffror för Higher och Next u har börjat året grymt. Vi bör landa kring 40 MSEK i år och det känns skönt att lämna över stafettpinnen till ledningsgruppen som får ta över ansvaret nu. Det hade varit betydligt värre att lämna om vi hade haft det motigt, men mitt fantastiska team på jobbet kommer att överträffa alla mina förväntningar. Jag kommer att sakna dem enormt mycket, de spelar en väldigt stor och viktig roll i mitt liv. En stor del av min identitet sitter också i entreprenörskapet, den delen kommer jag tyvärr att behöva plocka bort under behandlingstiden. Det kommer att bli många förändringar, jag står inför något jag inte vet vad det, med en elak fiende som växer i mig. Samtidigt är jag på en stabil plats i livet, jag är mentalt rustad att kliva in, ta fighten och gå segrande ur den. Det är bara så det är, alla andra alternativ har jag redan gått igenom, analyserat och förkastat. Kvar står jag, livet och många år till på den är planeten. Jag ska vara med på Sveas student, vi ska spela 2 generationer, jag och Anna har tusen spännande saker framför oss och Higher ska inom 3 år omsätta 100 miljoner och ha en miljardvärdering. Jag har så ofantligt mycket spännande framför, jag är alldeles för nyfiken och min vilja att leva är så stark! Det här kommer bli ytterligare en prövning, men nu är den där och då får jag hantera den. Det enda jag kan styra är framtiden, vilken inställning jag väljer och vad som känns rätt i mitt hjärta.

Jag kommer att använda den här bloggen en period framöver, det kommer att vara min kanal att få ut känslorna. Jag har aldrig varit något vidare på att hålla känslorna inne i mig, det har aldrig funkat för mig. Nu kommer jag verkligen behöva hitta ett sätt att kanalisera dem och jag tror och hoppas att det här kommer att hjälpa.

 

Hej kompis,

Det var oftast så du öppnade våra telefonsamtal. Vi lärde känna varandra för drygt 20 år sen, jag hade fått den briljanta idén att starta ett finansbolag med inriktning mot bilar. Du jobbade med kapitalanskaffning och gillade min idé och min energi. Under 2 års tid träffade vi potentiella investerare och pitchade, jag fick kontinuerligt nya kunskaper, skaffade mig erfarenheter och dessutom fick jag mig många goda skratt. I början trodde jag att du var en av ”kall” finanskille, men allteftersom tiden gick insåg jag att under den där ytan fanns en känslig kille. För mig var du ett bra bollplank, hade koll på siffror och du var allmänt slipad. Jag upplevde alltid att du hade din integritet, du gillade inte att synas någonstans och dina sociala nätkontakter var obefintliga. Du förstod aldrig vitsen med synlighet.

På livets resa händer mycket, det är upp och nergångar och från tid till annan behöver man en axel att luta sig emot. Jag om någon vet hur det är att stöta på motgångar, det är alla mina som gjort mig till den jag är idag. Jag skulle inte vilja vara utan dem, däremot hade jag inte orkat ta mig igenom dem en gång till. När du skiljde dig hörde du av dig till mig, vi åt middag på Rolfs Kök och du frågade mycket om hur jag tacklade motgångar och hur livet som singel var. Du hade i stort sett alltid levt ihop med någon, jag däremot hade under lång tid levt själv. Som de flesta killar som helt plötsligt blir singel, skulle du börja träna och gå ner i vikt. När vi satt där på Rolfs Kök hade du gått ner 17 kg, jag kände knappt igen dig. Men vår relation förblev intakt, även om vi inte hördes varje dag så hade vi alltid en viss kontinuitet. Så småningom startade jag ett bolag, efter nåt år köpte din syster och hennes man in sig. Tillsammans drev vi bolaget under ett antal år, innan det skar sig. Vi bestämde oss för att skiljas åt och när jag klev ur så fanns du där som ett stöd för mig. Trots att det var din svåger och din syster så förstod du min ståndpunkt och varför jag klev ur bolaget.

Du var alltid en familjekille, för dig var familjen alltid nummer 1. När så splittringen skedde mellan er syskon, så tog du det enormt hårt. Du stod vid din mammas sida under den tuffa striden du hade med främst din svåger. Du blev väldigt arg under den striden, det smärtade dig djupt att inte längre ha den fina relation du hade haft med dina syskon. När du sen hjälpte din mamma genom att köpa huset du växt upp i och samtidigt löste mammas boende, så var du lycklig, du var tillbaka på hemmaplan igen. Jag och min sambo var där på din inflyttningsskiva, det var en varm sommarkväll, vi grillade hamburgare och drack öl och hade en riktigt härlig afton. Vi var kvar bland de sista, vi stod där tillsammans och beskådade solnedgången och snackade om livet.

När jag så bestämde mig för att göra en första investeringsrunda för Higher, mitt nya bolag, vad var då mer naturligt än att kontakta dig. Vi tillbringade många eftermiddagar och kvällar och knåpade ihop pitchen. Vi satt ofta uppe på ert kontor på Söderberg & Partners, där smidde vi planer och planerade för hur vi skulle lägga upp våra presentationer. Det tog 6 månader, sen var rundan i mål, vi var glada som spelemän och bestämde oss för att fira. När första tidningsartikeln kom i Di, så var du den förste som ringde mig, jag var ute och gick en skogspromenad på landet när du hade sett artikeln. Du grattade mig och sa – ”jag är övertygad om att du kommer lyckas”. Jag var stolt och glad, detta var bara starten. Vi bestämde oss för att fira med en bra middag, du hade träffat en ny kvinna och tillsammans med min sambo gick vi ut och hade en helkväll. Under kvällens lopp visade du en ny sida, en betydligt mörkare sida som jag tidigare inte sett. Du var oerhört ledsen över separationen ifrån dina syskon, det hade tagit dig väldigt hårt. Du berättade till och med att du försökt att ta ditt liv, men att din nya tjej hade upptäckt dig innan det var för sent, jag borde väl förstått signalen. Så småningom separerade ni och vi hade mycket kontakt efter separationen, du var nyfiken på hur dejting på nätet funkade. Det tog inte så lång tid, sen dök det helt plötsligt upp ett gäng bilder i telefonen, du hade träffat din drömtjej! Du var så oerhört kär, du började planera massor och vi hördes av väldigt ofta. Vi bjöd ut er till vår sommarstuga för grillning men du fick förhinder, så vi bestämde oss för att skjuta på det några veckor. Ni hade gift er och vi ville gärna gratulera er och träffa henne. En dryg månad senare så pratade vi igen, jag berättade vad som hänt med businessen som började gå riktigt bra, du var jättestolt över mig och gratulerade till framgången. Vi sa att vi skulle köra en riktig brakmiddag och jag skulle boka ett bra bord.

En vecka senare, en måndag morgon kom samtalet ifrån din chef. Jag hörde direkt att det var något….Han sa att du hade hittats död i helgen. Jag hade svårt att förstå, vi hade ju planerat att gå ut och käka middag. Nu var du död, det gick inte att ta in. Det var som att någon hade slagit mig väldigt hårt i magen, jag satte mig på min stol och helt plötsligt rann tårarna nerför mina kinder, du var borta….

En månad senare satt jag där i kyrkan och såg dina barn ta förväl av dig, jag hade precis kommit ifrån en jättelyckad kick off och omställningen blev total! När din lillesyster sjung ”Du måste finnas” då bröt jag ihop, det var så oerhört sorgligt. Jag gick fram till din kista, sa ett sista förväl och hoppas du har det bättre i himlen. Jag tänker på dig väldigt ofta, så fort låten ”Du måste finnas” spelas brukar jag titta upp och säga ”Hej Kompis”, jag vet inte om du ser mig, men det känns ändå skönt att säga det. Du är ofta med mig i tankarna, jag önskar att du kunde se den senaste artikeln i Di, du hade blivit stolt. Varje gång när jag upplever att det är lite tufft på jobbet brukar jag ändå tänka att jag lever, jag är frisk och jag älskar verkligen livet. Det händer att jag skålar med dig också, den där middagen blev aldrig av men jag kan iallafall skåla med dig när jag känner för det. På nåt sätt blev det ännu viktigare att bejaka livet, att faktiskt vara tacksam över mitt liv. Jag talar om för min dotter att jag älskar henne varje dag, jag försöker att tänka positivt och försöker också att berömma mina kollegor när de gör något bra. Att inte ta livet för givet är viktigt, det kan ta slut närsomhelst.

Idag är det lördag, jag har hällt upp en kall öl i ett glas, vill bara säga skål till dig kompis. Den här texten är från mig till dig, jag ville bara skriva av mig lite. Jag tänker på dig, jag tycker så oerhört synd om dina barn, jag har kvar bilden av dem när de stod vid din vita kista…..Den bilden kommer jag bära med mig för resten av livet.

Förväl kompis, hoppas himlen tar hand om dig!

Tagged with: