Midsommarafton, solen skiner ifrån en klarblå himmel. Inte så vanligt att just själva midsommar bjuder på sitt allra bästa jag. Idag har det gått exakt en vecka sedan sista cellgiftsbehandlingen, kvar återstår 5 dagar av tung medicinering sen ska jag vara igenom detta helvete. Kroppen jag lever i är en spillra av det som en gång var, det känns som jag genomlidit ett krig och kvarlevorna är trasiga naglar, ömma kroppsdelar, sår i munnen, illamående och en trötthet som inte går att förklara. Just nu känns det som jag vunnit kriget, men priset har varit dyrt, jag hoppas att det finns en väg framåt där lyktorna vid sidan av successivt börjar tändas.

Midsommar är fint, det är nog min absoluta favorithögtid under året. Det brukar innebära så mycket hopp, glädje, skratt och framtidstro. På något sätt fångar midsommar in den svenska folksjälen, vi öppnar upp oss för varandra, vi leker ihop med barnen och det är få gånger under året som det är så mycket barnskratt. Naturen utanför fönstret på landet är bedårande, tyvärr har jag blivit väldigt känslig för värme så jag föredrar att sitta inne och beskåda det vackra genom glasrutorna. Längtan att återfå en normal smak är enorm, jag har haft en ständig metallsmak sen den första operationen 8 mars. Förhoppningsvis är jag bara veckor ifrån att återfå en normal smak igen, det blir rimligtvis starten på min återresa. Jag drömmer om att kunna äta mat med normal smak igen, drömmer om att känna sug efter ett glas vin, eller att kunna njuta av lite färska jordgubbar. Tänk att åter igen få lyxen att kunna njuta av mat & dryck igen, det var så länge sen att jag inte minns hur det var.

Nu är jag ändå på ”rätt sida”, snart skall förhoppningsvis resan tillbaka börja. Frågan är bara hur långt ner biverkningarna tänker släpa mig innan de släpper greppet? Det är jobbigt att knappt kunna gå eller att kunna använda händerna. Det var drygt 5 veckor sen jag försökte mig på att slå golfbollar, mina naglar tillåter ingenting i nuläget, minsta lilla misstag gör vansinnigt ont och naglarna blir blå och går sönder. Jag försöker desperat hitta det ljusa i tillvaron men just nu är det tufft. Hade en förhoppning att jag skulle märka av en svag förbättring lagom till midsommar, hade inte räknat med en nedåtgående spiral. Men jag antar att jag måste nå botten först, innan det börjar vända..

Jag försöker att tänka på det positiva, cancern hade trots allt minskat med drygt 65% efter 3 behandlingar. Enligt läkarna var det helt enligt plan och prognosen för att bli frisk ser ljus ut. För mig började allt det här redan andra veckan i februari, det var då jag fick beskedet. Det känns som jag kämpat i en evighet, det enda jag önskar när dagen börjar är att den ska ta slut. Varje kväll när jag lägger huvudet på kudden känns det som jag genomlidit ytterligare en dag i kampen mot cancern. Den lilla sömn jag får är en befrielse, då slipper jag slåss med biverkningarna.

Anna & Svea gick iväg för att åtminstone få lite fira midsommar på ängen i Barnvik, jag hade gärna följt med, men nu är det extra viktigt att jag fortsätter undvika fysiska kontakter. Jag skulle inte förlåta mig själv om jag tummade på reglerna nu. Jag försöker att se den här perioden som en parentes i livet, där jag lärt mig mer om mig själv på 6 månader än vad jag lärt mig de senaste 30 åren. Jag känner att jag förändrats i grunden, det var en annan Stefan innan cancern kom in i livet. När jag är igenom det här kommer jag delvis att vara förändrad. Det går inte att ta sig igenom en sån här period utan att vara ärrad i själen. Det jag redan nu känner är en krasshet, jag kommer inte att linda in saker på samma sätt framgent. När man spenderat så pass mycket tid själv med en dödlig sjukdom vid sin sida, blir det oundvikligen så att man börjar vikta saker i livet.

I bilen på vägen hit ut igår så pratade de på radion om att det var årets ljusaste dag. Jag konstaterade snabbt att det var första gången jag inte fick en negativ känsla av det. Snart kommer förhoppningsvis mina ljusa kvällar, såna där himlens alla stjärnor strålar i samklang. Det är tur att våra hjärnor inte äger förmågan att skilja på fantasi och verklighet. Det gör att vi kan måla bilder som är rena fantasier och som fullständigt saknar all form av verklighetsförankring. Den typen av bilder ser jag framför mig, de innehåller mycket glädje, värme och energi. Livet 2.0 blir min nya levnadsbild, kvalité är ett ord som kommer stå högt i kurs. Förhoppningsvis ligger det närmare än jag tror, jag hoppas det. Livet går inte i repris, vi får bara en chans, varje dag som passerar tillhör historien. Jag kommer förmodligen inte börja dagen med att tacka livet framöver, men jag lovar att det inte kommer gå en dag utan att jag under stunder kommer känna mig tacksam. I min kortlek kommer alltid finnas en joker som jag kan dra fram vid behov, den jokern hade jag inte haft om det inte vore för den här sjukdomen. Att kunna se framåt med den här historien i ryggsäcken kommer att ge mig perspektiv men också viktig kunskap.

Jag känner mig oerhört positiv till att börja återresan igen! På tisdag är det dagen D, då tar jag sista sprutan, sen är det slut på tung medicinering för den här sommaren och förhoppningsvis för gott! Nu kommer det bara finnas en väg framåt och det är uppåt 🙂 Bara att ha den insikten är en vinst, allt kommer att bli så mycket lättare. Låt oss njuta av en färgglad sommar i hela regnbågens alla färger, med massor av skratt, glädje, omtänksamhet och kärlek!

Det är söndag och jag befinner mig på landet. Utanför fönstret vajar träden, det blåser nordliga vindar och det känns för kallt att sitta utomhus. Jag sitter inomhus och tar det lugnt, energin just nu är oerhört låg. I fredags kom ASIH hem och fyllde på med blod, två påsar med 0,25 liter i varje. Min kropp har mer eller mindre lagt ner, orkar i stort sett ingenting längre. Under ganska lång tid har jag haft en del bättre perioder, då har jag kunnat träna golf, gå promenader och delvis kunnat känna smaken av god mat. De senaste veckorna har varit hemska, nu handlar det mer om att överleva. Jag hoppas verkligen att gifterna gör sitt mot cancern, för de lyckas sannerligen bryta ner hela min kropp. Just nu handlar det om att räkna dagar fram till sista omgången av cellgifter, i nuläget är det 5 dagar kvar. Min förhoppning är att jag inom en månad kan börja skönja de första stegen tillbaka, det håller mig uppe.

Jag beundrar alla sjuka människor som lever med sina åkommor. Överlevnadsinstinkten måste vara det starkaste vi har. Några av de biverkningar jag kämpar med nu är väldigt påfrestande. Naglarna spricker, fötterna är fulla av vattenblåsor, munnen är så torr att jag knappt kan prata och dessutom är det sår i hela munnen vilket gör det svårt att äta. Allt smakar metall och illamåendet är latent. Fingrarna är helt bortdomnade och energinivån är noll. Det som finns kvar är det mentala, nu handlar det enbart om att hitta någon liten ljusglimt varje dag, någon sak som gör den dagen uthärdlig. Att titta på bilder över saker jag gillar, drömma mig bort till en framtid som frisk och att hitta något att hänga upp dagen på. Att se Svea leka med sina kompisar här på landet är underbart, det är sann glädje i deras ögon och energin spritter i deras ben.

Innan jag blev sjuk kunde jag ibland känna att jag hade svårt att ändra vissa beteenden. Jag har alltid varit dålig på att schemalägga saker som ex träning. Tålamodet har alltid varit en svag punkt och jag har inte riktigt haft orken att ta tag i det. När jag är ur det här, kommer jag att ändra vissa saker. Det jag tidigare inte trodde var möjligt att förändra, ser jag idag möjligheten att ändra. Det handlar om att bestämma sig och att vara tålmodig mot sig själv. Min kropp kommer att prioriteras på ett helt nytt sätt. Jag längtar oerhört mycket att bli en del av sociala sammanhang igen, det gör ont att behöva vara isolerad. Efter förra febersmällen, har jag blivit betydligt mer försiktig i mina sociala kontakter. Jag märker redan nu att jag blivit bättre på att inte gnälla över småsaker, att ödsla energi på fel saker är helt enkelt inte värt det. En intressant sak är hur man anpassar sig, det handlar hela tiden om att hitta något positivt att hänga upp sig på. En liten sak kan ofta bli stor, bara man ser till att känna in den ordentligt. Tidigare har jag kunnat njuta av musik, men den senaste tiden kan jag endast spela på låg volym. Bakgrundsskvalande är ok, annars blir det jobbigt.

Att gå omkring och vara avundsjuk på andra människor hjälper inte. Jag brukar ofta reflektera över människors liv, jag ser fulla uteserveringar, glada leenden och varma skratt. För en sekund kan jag känna att jag också vill ha det så, men sen slår det mig att det förhoppningsvis kommer tillbaka till mig. När vi befinner oss på landet lyssnar vi alltid på Skärgårdsradion. Musiken som de spelar är en promenad i minnenas allé, mycket Tomas Ledin, Le Marc och Mauro. Musik jag lyssnade till som ung. Jag har alltid lyssnat på texter, tror det är därför jag alltid uppskattat svensk musik. En bra sångtext är alltid fin att höra, ofta kan man känna igen sig och se tillbaka på en viss period i livet. Även om livet alltid handlar om här och nu, kan det vara lite mysigt att drömma sig tillbaka. Musik ger en förmågan att förflytta sig mellan olika tidsepoker.

2024 skulle bli ett kanonår, det stod skrivet i stjärnorna. Vi pratade mycket om det på jobbet, nu har vi tagit oss igenom pandemi, krig och lågkonjunktur. Nu skulle det bli full fart framåt, äntligen ska vi få skörda frukterna av de senaste årens krigande. Tänk vad snabbt allt kan ändras. Det är inte med bitterhet jag kommer att ta mig an framtiden, snarare är det med en inställning om att kärlek och kvalité ska vara mina prioriteringar. Saker jag tidigare tagit för givet, kommer inte längre att vara det. Om det är något jag lärt mig så är det just att – Ingenting är för givet! När jag är ur det här kommer jag att välja mina prioriteringar och jag kommer att lägga mer passion i färre saker. Min gissning är att jag kommer att säga nej till fler saker men även ja till sånt jag tidigare kanske inte prioriterade.

Ibland kan jag undra vad det är som gör att vissa människor möter fler prövningar. Många är man givetvis delaktig i att skapa, men andra kommer utan att man kan göra något åt det. Jag har aldrig varit religiös, men ibland har jag funderat på om det finns ett liv efter detta? Om det skulle stämma, bör det sannolikt har funnits ett innan, och i så fall har någon bestämt att jag skulle få en extra del av prövningar. När jag är igenom det här, hoppas jag innerligt att denne någon, slutar upp med att pröva mig. Jag grejar inte hur mycket som helst, även fast jag under lång tid trott det. Jag känner mig oerhört ödmjuk inför framtiden, men också förväntansfull. Givet att alla biverkningar släpper taget och att kroppen återkommer till hyggligt normal standard, ser jag väldigt mycket fram mot resterande tid på jorden.

Nånstans har jag undermedvetet gått och väntat på smällen och den kom i onsdags kväll förra veckan. Har förmodligen blivit smittad av något virus och det har slagit ut hela systemet i kroppen. Den senaste tiden har nog varit den värsta i mitt liv. När man från början är svag och utan immunförsvar, blir man väldigt sårbar, minsta lilla virus är livsfarligt. De senaste dagarnas enorma kramper, illamående, feber, smärtor i fingrar, fötter och ben, ihop med tandvärk och den totala mattheten, gör en totalt utslagen. Häromdagen öppnade jag balkongdörren för att höra barnens lek och fåglarnas kvitter, men inte ens det orkade jag ta in. Jag har nog aldrig varit i närheten av att vara så uppgiven, att inte orka någonting, det är helt nytt för mig. Igår försökte jag återigen sätta mig på balkongen en stund, jag tittade på barnen som sparkade boll, kände doften av vårens växter, men jag orkade inte sitta kvar.

Innan jag började mina cellgiftsbehandlingar hälsade jag på en tjej som låg på Karolinska med samma typ av cancer. Jag ställde ett antal frågor till henne för att försöka förstå vad jag stod inför, och det jag minns mest var det hon sa om att man blir svagare för varje behandling som går. Jag kan verkligen skriva under på det, svagare än vad jag är nu, har jag aldrig varit. Eftersom jag tappat allt sug efter sötsaker samtidigt som aptiten minskat har jag tappat en del i vikt. Jag börjar känna mig ganska tunn och det i kombination med låg energi är inget bra. Dessutom fick jag en fästing häromdagen, förhoppningsvis upptäckte jag den i tid, men det var inte heller så bra. Jag börjar samtidigt skönja slutet på det här och tur är väl det. Jag har 2 cellgiftsbehandlingar kvar, sen tar det drygt en månad innan alla gifter är ur kroppen. Igår upptäckte jag att mycket av håret på benen är borta, flera av mina tånaglar är blåa och all känsel i fingrarna är borta sen flera veckor.

Det har gått drygt 2 månader sen jag började med cellgifterna, det var tur att jag aldrig riktigt förstod vad jag stod inför. Många tankar har farit genom huvudet senaste veckan, dessvärre har de flesta varit av ganska mörk natur. I grunden vet jag att livet är vackert, framförallt den här årstiden när naturen bländar oss i all sin prakt. Färgerna trumfar varandra i sina försök att fånga oss, det är fint. Men när man befinner sig i en mörk period är det svårt att ta in det vackra och låta sinnena njuta. Igår kväll kom läkarna hem till mig och tog ett gäng olika prover, därefter beslutades att koppla in antibiotika intravenöst, nu bär jag en slags magväska med slang kopplad till min venport i bröstet. Jag lovar att det är svårt att sova med en slang fastsatt. Det är en tuff resa det här, långt mycket värre än jag kunde tro och det pendlar verkligen snabbt mellan sinnestillstånden. Det är så många saker jag saknar, så mycket jag tidigare hade i mitt liv som jag aldrig förstod att uppskatta. När jag är igenom det här ska jag verkligen försöka jobba med att uppskatta de små fina sakerna i livet. Igår ringde ett gäng vänner för att höra hur jag mådde, det betyder så oerhört mycket att få de telefonsamtalen. De träffar verkligen mitt i hjärtat och gör den dagen så mycket bättre. Många dagar den senaste tiden har jag inte orkat prata med någon och jag har suttit i karantän i snart en vecka. Mina enda kontakter förutom familjen har varit med teamet på ASIH (allmän sjukvård i hemmet) och de är helt fantastiska. Hanna som kom igår kväll, blev nog alldeles trött i öronen, trots att hon tömde mig på 4 dl blod, tog covidtest och en mängd andra tester, så pratade jag nog hål i öronen på henne.

Jag undrar hur jag ska använda den här perioden, som rimligtvis kommer förändra mig som person, framöver. Min grundpersonlighet finns där, samtidigt kommer det här skapa en delvis ny Stefan. Livet är inte för evigt och framförallt, det kan förändras över en natt. Att leva med döden som ett alternativ, skapar en ny typ av tacksamhet och insikter om vad som är viktigt. Inom företagande pratar man ofta om visioner, jag tror även att man kan behöva ha en vision för livet. Vem är jag, vad är viktigt och vilket tillstånd önskar jag för mitt liv? Det är frågor jag aldrig ställt mig själv. Mitt önsketillstånd just idag är givetvis en friskförklaring, men bortom det, hur vill jag att mitt liv ska vara? Idag vet jag mycket tydligare vad som är viktigt, vad jag älskar och som ger mig energi, det vill jag verkligen utveckla framöver. För egen del har jag kommit fram till att jag behöver bli bättre på att drömma, att måla upp bilderna tydligare. Jag har alltid haft en livlig fantasi, men i allt allvar har delar av den fantasin försvunnit de senaste åren. I stunder med Svea har den kommit fram, men fantasin gör att vi kan utforska delar vi kanske aldrig skulle nå annars. Jag saknar även mitt skratt, jag kan inte minnas när jag senast skrattade hjärtligt. Imorse försökte jag mig på ett leende i spegeln, men endast munnen log, ögonen stirrade tillbaka alldeles tomma. Det var fantasin som gjorde att jag en gång i tiden startade företag. Jag drömde om att erövra världen, förändra den till en bättre plats och göra avtryck, jag ville stå stå högst upp på podiet och bli beundrad. En av mina drömmar var en rättvisare värld, en dröm stor som någon, men det var min dröm. De senaste åren som entreprenör har varit så fyllda av allvarliga omvärldsfaktorer att drömmen nånstans försvunnit, kvar har det dagliga strävandet om kortsiktiga mål varit mitt fokus. Det positiva med det här att jag börjat drömma igen, jag börjar komma tillbaka till varför jag startade bolag. Jag vill drömma stora drömmar, det gör livet och företagandet så mycket mer lustfyllt, spännande och meningsfullt. Jag tror vi alla behöver drömma och fantisera, det är endast då vi kan förflytta gränser för vad som är möjligt.

När jag skriver det här lyssnar jag på Tomas Andersson Wij, jag ser parken genom fönstret, det stora trädet som rör sig lite försiktigt i vinden. Solen värmer balkongen så mycket att jag behöver sitta inomhus, men balkongdörren är öppen för att jag ska kunna njuta av doften från Syrenen utanför innergården. Jag hade hoppats kunna inhandla en grill förra veckan, tyvärr orkade jag inte, men så fort febern släpper ska jag göra det. Att stå på balkongen och grilla är en av många små saker som ger njutning. Som det ser ut nu, finns risken att min 5.e cellgiftsbehandling på fredag blir uppskjuten, tyvärr. Mina blodvärden är dåliga och de vita blodkropparna är väldigt låga, det går inte att ta cellgifter om kroppen inte är redo för det. Det är med sorg jag tänker på det, men jag försöker se det hela i större sammanhang, jag börjar ändå närma mig slutet av det här. Snart kommer ridån att gå upp igen, förhoppningsvis är det här sista motgången, innan jag tar mig över mållinjen. Det här är ett lopp jag inte önskar någon annan, men när man befinner sig i det måste man följa dess regler. Jag längtar att möta de där livliga och nyfikna ögonen i spegeln igen, de finns gömda därinne nånstans. Jag vill le med hela kroppen och känna den bubblande känslan som ligger dold där bakom. I mörkret är det svårt att se de allra starkaste färgerna, nyanserna är snarare olika skalor av grått. Bortom det gråa ser jag successivt pastellfärgerna skymta, snart hoppas jag kunna måla bilder i regnbågens alla färger.

Promenaden till sjukhuset för cellgiftsbehandling nummer fyra gick genom ett vårlikt Stockholm. Jag kunde inte undgå att titta lite extra på en gammal dam som rastade sin hund. Hon stödde sig på en krycka och såg så himla skröplig ut, samtidigt tänkte jag på vart jag var på väg. I väntrummet satt två andra skalliga män, likt mig skulle de lägga sig i sjuksängen, sticka nålen i kroppen och fylla den med gifter. Jag köpte inte glassen på vägen imorse, kanske borde jag det, men jag prioriterade att gå min sedvanliga promenad i Hagaparken. För två timmar sen var jag en frisk människa som pratade företagande i telefon, nu är jag cancerpatient som kämpar för mitt liv, det svänger fort.

Jag har väldigt svårt att identifiera mig som sjuk, mitt huvud envisas med att friskförklara mig, men kroppen är inte på samma våglängd. Den förra cellgiftsomgången var oerhört tuff, den försatte mig i sängliggande tillstånd i ett antal dygn. Jag gick ner i källaren en period, började blogga, men när jag läste texten blev jag själv deprimerad, jag ville inte posta den. Jag har alltid skrivit när jag haft bättre perioder, det är alltid lättare. Just idag sitter jag i en sjuksäng, slangen med cellgifter är min vapendragare och bara vetskapen om vad som väntar känns tung. Promenaden hit är jobbig, när de tar mitt blodtryck är det alltid mycket högre än normalt. Det mentala påverkar det fysiska, det blir så påtagligt. Den insikten bör jag kunna ta med i andra sammanhang, både på golfbanan, affärslivet och i hemmet. Hjärnans kraft ska man inte underskatta.

Jag försöker leva ett normalt liv, vill ogärna bli min sjukdom, även om jag borde förstå hur mycket den påverkar mig. Mina tre golfrundor har varit bedrövliga rent spelmässigt, men jag vägrar inse att kroppen inte är med mig. Samtliga tio fingertoppar är bortdomnade, jag saknar förmågan att känna golfklubban under svingen. Varje slag är som att sticka ner handen i en påse Gott & Blandat, jag har ingen aning om var slaget kommer ta vägen. Att gå ifrån att vara en duktig golfspelare till att bli så dålig är rätt jobbigt, även fast jag vet att min kapacitet finns kvar, så vill jag inte acceptera hur dålig jag blivit. Att skjuta 87 slag på Ullna senast var tufft, även fast jag skrattade åt det, känns det jobbigt att ha tappat så mycket. Hela mitt liv har jag ägnat åt att bli bättre, oavsett vad det varit för något. Det är liksom bara den jag är. Igår tog jag en golflektion för att se vad som går att förbättra. Det blev så påtagligt hur klen jag är, jag behöver jobba mycket med att bli snällare med mig själv. Jag har alltid varit min största pådrivare, oavsett vad så har jag alltid kämpat för att bli bättre imorgon än vad jag är idag. För att bli det behöver jobbet göras, att nå framgång kräver hårt jobb. Det märks på mina händer just nu, samtliga fingrar är tejpade på grund av blåsor som uppkommit genom hårt jobb på övningsområdet. Problemet nu är att mina händer är jättekänsliga, kanske inte det mest begåvade att träna så hårt, men den inre fighen mellan dålig golf och sjukdom är tuff just nu. Alla utomstående förstår att jag är sjuk, det är bara jag som har så jobbigt att acceptera det.

Jag har passerat hälften av tiden nu, i förrgår drack jag mina första två glas vin som var oerhört njutbara. På en uteservering under en vacker vårkväll i Stockholm fick jag lyxen att äta min första köttbit sen i mars, det var magiskt. Att sitta där ihop med andra människor och beställa ur menyn gjorde att jag kände mig normal. Den kvällen blev min bästa kväll i år, det var bara så härligt. Jag njöt av atmosfären, människors samtal, skratten, musiken, dofterna och mat & dryck, livet var tillbaka för en kväll. Jag fick känna mig frisk för en stund, en obeskrivlig känsla som jag njöt av. Imorse när jag gick till sjukhuset lyssnade jag på Kent och låten Dom Andra spelades i lurarna och för första gången reflekterade jag över titeln. Frågan är om jag är tillhör Dom Andra eller om de är majoriteten? Har inte funderat över det. I eftermiddag lämnar jag Karolinska igen, jag gör det med dubbla känslor. Behandlingarna gör att jag successivt närmar mig slutmålet att bli frisk, samtidigt har jag insikten om vad som väntar och det är tungt. Det brukar i regel slå till efter fyra, fem timmar, sen kommer illamåendet och tröttheten. Just den här helgen känns lite extra jobbig då jag är själv hemma. Har handlat lite mat inför helgen, behöver bara ta mig igenom den, oavsett hur tuff den än blir.

En månad kvar, det är tiden som återstår, sen ska sista behandlingen vara klar. Förhoppningsvis har jag ett positivt besked att vänta, jag hoppas verkligen på det. Vill verkligen att allt jag kämpat mig igenom ska ge ett positivt resultat, jag förtjänar det. Sedan beskedet om cancern kom i februari har jag promenerat ca 54 mil, totalt 52 pass har jag genomfört. Allt med sikte på att ge cancern en värdig motståndare, en opponent som inte viker ner sig. Inställning är allt, oavsett vad det handlar om så kommer rätt inställning ta en längre! Inga framgångar kommer gratis, det bara är så. Varje dag slåss jag mot min osynliga motståndare, ”jag vet inte vem du är, jag vet inte var du kommer ifrån, men jag vet vad du vill” det är så jag tänker. Jag försöker att använda sjukdomen som en motivator att orka kämpa lite till, framförallt de dagar som är tunga. Fighten triggar min tävlingsinstinkt som behövs som bäst just nu. Risken är väl att jag få pyspunka när jag är ”på andra sidan” men det är det värt. Jag har bestämt mig för att fortsätta min rehab och när hösten kickar igång kommer jag mjukstarta och lyssna på kroppen. Jag har inte satt något datum för full kapacitet, kroppen får vara domare. Förmodligen ligger det antal bakslag och väntar, därför är det viktigt att inte stressa igång utan låta tiden utvisa.

Ser ut över sjukhusmiljön, slangarna, handskarna, den sterila miljön, egentligen inte så konstigt att man får ångest när man exponeras för det här. För en minut sen passerade ytterligare en skallig man med sin ”droppvagn” på släp, han såg medtagen ut. När jag ser mig själv i spegeln ser jag nya fåror i ansiktet, några år får läggas till. Antar att kombinationen av gifter och grubbel sätter tidsaxeln på stereoider, jag ser äldre ut och det får jag bara acceptera. Att gå igenom det här utan fåror är omöjligt, det sätter sina spår. Under hela min ungdom var jag irriterad över att jag såg så ung ut, nu kommer de ”tillgodoåren” att behöva lösas in, efter det här kommer jag att matcha min ålder, förhoppningsvis betydligt klokare dock. Resan till att bli frisk fortsätter med oförtruten kraft, bara fyra veckor kvar, sen kan jag förhoppningsvis lämna Hematologen för lång tid framöver, eller i bästa fall för gott. Att kunna vinka adjö till cellgifter är något jag ser fram emot, att en dag kunna lägga alla biverkningar bakom mig, den dagen….

För ett gäng år sen såg jag en film som hette ”Döda poeters sällskap”, kommer ihåg att det var Robin Williams och ett gäng ungdomar som sen växte upp och blev filmstjärnor. I den filmen myntades de bevingade orden ”Seize the day”. Då var det något som lät vackert, men jag förstod aldrig innebörden, men det lät ju onekligen klokt. Att fånga dagen låter ändå poetiskt, att ta den tillvara och göra det bästa av den. Men i verkligheten handlar det nog snarare om att hantera och parera dagen, vi kan räkna antalet fångade dagar under ett år på en hand, fler blir det nog tyvärr inte.

När man inne i den bubbla som jag lever i nu, handlar livet om andra saker. Jag har haft 3 riktigt skruttiga dagar, såna man verkligen inte vill ha. Jag har varit konstant illamående, varit helt tömd på energi, värk i kroppen och allt jag äter och dricker smakar järn. Men imorse vaknade jag upp, solen sken, mådde riktigt skapligt och inget ont i kroppen. Jag kunde äta frukost utan att det smakade hemskt, kaffet var väl sådär om jag ska vara ärlig. Men allt är relativt, i förhållande till hur de andra dagarna har varit. Jag åt en längre frukost, skickade lite mail och tog en lång promenad i Hagaparken. Såg att vitsipporna börjar dyka upp, löven börjar komma på träden och naturen börjar sakta vakna upp ur vinterdvalan. Det har varit en lång och tung vinter, tror vi alla behöver lite sol och värme nu. Moder natur behöver ge oss det, vi har förtjänat det. När man är inne i den här bubblan blir allt så annorlunda, det handlar bara om en dag i taget. Varje dag är en ny dag, en sån här dag gäller det helt plötsligt att fånga! Kroppen är med mig och då blir dagen så viktig att njuta av. Jag pratade med en kompis som sprang mellan terminalerna på Köpenhamn, stressad som tusan och jag tänkte verkligen att det kunde varit jag, för ett tag sen när livet var normalt.

Imorse planerade jag redan för lunchen, hittade lite potatismos och korv i kylen, bestämde mig direkt att jag skulle avsluta promenaden på Ica för att köpa tunnbröd. Njöt av en klassisk tunnbrödsrulle till lunch, tillsammans med ett glas mjölk Dagens Industri och lite bra musik – fånga dagen…

Jag undrar hur jag kommer att se tillbaka på den här tiden, jag har verkligen ingen aning. Men om allt går som jag hoppas, är min förhoppning att jag kan bära med mig delar av mitt sinnestillstånd. Att uppskatta saker betydligt mer, att bara vakna frisk och ha en bra dag framför sig, vilken lyx! Jag hoppas verkligen att jag kan bibehålla den känslan jag hade imorse, det är svårt att sätta ord på hur skönt det är att känna sig ok. Smaken är nog nästan värst, det tar verkligen bort allt det underbara med mat och dryck. Jag längtar verkligen efter att saker ska smaka normalt igen, det kommer att bli magiskt. Innan jag tog de första cellgifterna var det en kompis som sa åt mig att raka huvudet, hon trodde att det skulle vara psykiskt jobbigare att se hårtussar falla av. Jag bestämde mig att följa hennes råd och igår blev jag glad över det. Igår började håret lossna i duschen, när jag tvättade håret så hade jag helt plötsligt mängder av strån i händerna, det var lite av en chock. Jag visste att det skulle komma förr eller senare, men nu när det väl skedde så var det rätt jobbigt. Håret har alltid varit något som jag brytt mig om, nu när jag är på väg att bli helt kal, kändes det tufft. Jag vet att det kommer att växa ut igen, men känslan av att tappa allt fick mig att deppa ihop lite.

Men tänk ändå, vilken lyx det är få må bra! Häromdagen sa jag till Anna hur mycket jag längtade efter att få må bra igen, jag längtar så otroligt mycket efter det! Att ha en frisk kropp är en ynnest, när man är sjuk finns det verkligen inget annat än att bli frisk som hägrar. När jag ser bilder på sociala medier där människor är ute o äter, reser och gör massa saker, kan jag verkligen bli avundsjuk. Att inte få vara social gör verkligen ont. När pandemin var, gällde den regeln samtliga människor, nu är det jobbigare. Att leva i bubblan är nödvändigt, utan immunförsvar vågar jag inte riskera något. Det är förmodligen därför vädret blir så viktigt i min värld, det blir mitt fönster till social samvaro. Utomhus kan jag umgås med andra människor, men så länge den här kylan håller i sig, blir det svårt med det. Jag tror och hoppas att mitt humör kommer att följa med värmen, att bara få hänga med andra människor och skratta längtar jag verkligen efter. Att inte behöva tänka på sjukdomen, oftast i ensamhet, vore toppen. Att bli en del av ett sammanhang igen, det ser jag fram emot. Det är jobbigt att inte känna sig behövd, det är ganska tärande. För drygt 30 år sen var jag arbetslös en höst, golfsäsongen var över och jag letade efter något jobb för att tjäna ihop pengar till säsongen därpå. Jag kommer så väl ihåg känslan att inte ha någon tid att passa, inget sammanhang där jag var en del och där ingen egentligen var i behov av mig. Jag kommer ihåg hur hårt det tog på självförtroendet, den perioden vill jag inte uppleva igen. Nu vet jag att båda Anna och Svea behöver mig, men utöver det är kämpigt att inte känna sig behövd.

Det är lite såhär mitt liv är just nu, en hel del tankar som far runt, ofta ganska osammanhängande, men ändå nyttiga. Det blir ofta att jag fastnar i fotografier, det kan lätt bli nån timme med gamla bilder på saker jag upplevt som känns så avlägsna. Förhoppningsvis kommer detta vara under en begränsad period, sen kan även jag få blomma ut igen. Min gissning är att jag i början kommer att vara som en ung grabb som får upptäcka livet på nytt igen. Lite grann av en andra chans, ungefär som filmen Sliding Doors, där jag hann med vagnen och får se hur livet blir på den resan. Det är iallafall så jag känner nu, kanske kan jag använda de här texterna för att se tillbaka på hur livet var under den här perioden. När väl vardagen knackar på dörren, är det ganska bekvämt att bara åka med, oftast utan alltför många tankar. Kanske kan mina texter få mig att stanna upp och tänka tillbaka när jag känner att tåget börjar skena, trots allt känner jag mig själv. Jag har väldigt lätt att bara haka på när det händer, har alltid gillat att befinna mig i stormens mitt. Förhoppningsvis kommer jag bli bättre att välja vilka stormar som är spännande och vilka jag ska undvika. Men i grunden handlar det inte om att det är speciellt synd om mig, snarare är det bara en tid där jag får tid att grunna över existensen. Den har trots allt adresserat mig om jag bör ta mig en funderare, då vore det dumt att inte stanna upp och lyssna. Nånstans handlar det trots allt om att försöka hitta lärdomarna som är möjliga att finna ur varje givet läge. Förmodligen kan jag befinna mig i mitt livs största läroresa nu, även fast omständigheterna kunde vara roligare. Men å andra sidan hade jag med största sannolikhet inte befunnit mig här och tagit mig den tiden, om det inte vore för att fick den här cancern. Jag har aldrig varit religiös, däremot har jag ibland funderat på om det finns nån mening med livet och undrat om det finns någonting efter det här livet. Kanske var det meningen att det här skulle komma till mig? Om det var så, finns säkerligen något jag bör lära mig av det, som jag ännu inte gjort.

Den här dagen lyckades jag iallafall fånga, eller som de så vackert sa ”Seize the day”….