Så länge jag kan minnas har man pratat om CV. Ett dokument framtaget att beskriva sina kompetenser, erfarenheter, sin personlighet samt förhoppningsvis vad man kan bidra med. Det har tjänat sitt syfte under väldigt lång tid och min gissning är att det kommer att fortsätta ett bra tag till. Ett av de största problemen med ett CV är att det är subjektivt och jag tror i stort sett alla människor vill framställa sig själv med sitt ”bästa jag”. Ett CV är analogt, svårt att verifiera och vem som helst kan med lite finess googla fram ett på nätet. Detta är alltså det dokument som vi ställer mycket av vår tilltro till när vi ska anställa vår nästa kollega. Visst har de flesta haft en anställning på det bolaget man skriver, visst har man säkert uträttat en massa bra saker och säkerligen har man tillskansat sig en massa kunskaper under resans gång. Men allvarligt – är det inte dags att vi en gång för alla börjar kika på nya verktyg!

Låt oss en gång för alla fastslå att rekrytera rätt människor är svårt. Det är en mängd pusselbitar som måste passa samtidigt. Den högsta träffsäkerhet man kan uppnå med en rekrytering är strax över 60 %, då har man djupintervjuat samt genomfört normativa tester, man har även tagit ordentliga referenser och bakgrundskontrollerat personen. Om man gjort allting bye the book och max når upp till drygt 60 % sannolikhet för att personen kommer att lyckas på jobbet, då förstår man att detta är komplext. Alla som varit med och genomfört en dålig rekrytering vet vilket elände det kan sluta i, vantrivsel, mobbing, dålig stämning, folk som går in i väggen är bara några av de symptom som kan uppstå vid en felrekrytering. Vad detta kan kosta i kronor och ören vill jag knappt tänka på, det är alldeles för mycket pengar. Ändå väljer vi att lita på ett CV och vi stirrar oss lätt blinda på vad personen jobbat inom för bransch och om vederbörande har kunskap inom området som kan vara aktuellt.

Många pratar om kompetensbaserad rekrytering, men inte heller det löser alla problem. Testa att skicka in en duktig fotbollsspelare i ett lag där denne inte kommer överens med någon av lagkamraterna, ogillar tränaren eller inte trivs i miljön. Hur många är det inte som lyckas i sina klubblag men som inte lyckas i landslaget, det är betydligt vanligare än vad man tror. Det kan ofta vara små saker som fäller avgörandet om någon lyckas eller inte.

Min gissning är att vi alltmer kommer att gå mot att hitta bättre och bättre tester, arbetsprover, case, dolda referenser samt studera personernas profiler via sociala medier. Vi människor brukar vara rätt innovativa för att hitta nya vägar fram, samtidigt innebär det också att många av oss behöver öppna upp våra egna vyer, vi kan inte längre snöa in på enbart kompetens, bransch eller erfarenhet, vi behöver kika på vad människor kan tillföra. Egenskaper som inställning och engagemang kommer att bli ännu viktigare att mäta, modern forskning visar idag motivation och attityd är framgångsfaktorer inom arbetslivet. Det gamla talesättet – Vill man så kan man, är nog på väg att bli än mer viktigt.

Nu är det visserligen höst och vi står inför en lång vinter, men lagom till valborg är det väl dags att slänga in CV:t i brasan och förpassa det till historien, det har haft en lång och trogen tjänst, men allt som har en början har också ett slut..

När jag växte upp brukade min mamma mellan varven använda begreppet ”man saknar inte kon förrän båset är tomt”. Hon gjorde det i sammanhang när saker jag tagit för givet försvann och jag började sakna dem. I den tid vi lever just nu, med personlig utveckling, karriär och en ständig jakt på den senaste kunskapen, blir det väldigt lätt att vi glömmer bort en sån trivial sak som trivsel. Jag har träffat så många människor som i jakten på nya utmaningar prioriterat bort att de faktiskt trivdes på sitt förra jobb. De gillade sina kollegor, uppskattade sin chef och tyckte att arbetsuppgifterna faktiskt var helt ok. Det var en tillvaro där de kände sig bekväma, omtyckta och tillhörde en gemenskap. De var bekväma med sina arbetsuppgifter och kunde åtnjuta lyxen att faktiskt vara den som delade med sig av sina kunskaper istället för att vara den som hela tiden söker kunskap.

Oavsett media så pratas det stress, det är så vanligt förekommande att vi knappt reagerar på det längre. Det som är slående är att stressen kryper ner alltmer i åldrarna. Jag förstår att människor mitt i karriären, med dagis, skola, ansvar, lån m.m upplever livet som stressigt. Mängden åtaganden ihop med ansvaret kan stressa upp även den mest stresståliga person. Att unga människor känner sig stressade tror jag hänger ihop med andra saker, det handlar betydligt mer om självuppfyllande, att känna sig tillräcklig, bli bekräftad och att känna en ständig utveckling. Stannar man upp, kan man lätt snegla åt andra och känna att de utvecklas snabbare. När man är yngre är ofta besluten lättare att ta, de påverkar färre människor och skulle det bli fel kan man alltid fatta nya beslut. Världen där ute är fylld av möjligheter och det är lätt att bli rastlös om man står still för länge.

I stressade situationer är det svårt att fatta välgrundade beslut. Hjärnan har betydligt svårare att sortera, analysera och värdera när vi upplever stress. Det är ett flyktbeteende som gör att vi behöver stålsätta oss för inte segna ner och förlora energi. I såna situationer är det svårt att överhuvudtaget ställa sig frågan – Trivs jag på mitt jobb? Den ständiga jakten på självuppfyllelse slutar sällan bra, den leder tyvärr alltför ofta till nån form av depression och att man tappar sin energi. Man börjar lätt famla i mörkret och fatta ogenomtänkta beslut. När man till slut hämtar andan och gör sin analys är det många som ställer sig frågan – Varför tog jag det beslutet då? Dessvärre går det inte att förändra historien, hur mycket vi än vill. Den är vad den är och det handlar om att lära sig av den och ta sig an framtiden på ett bättre sätt. Kunskapen man bär med sig bör göra att man fattar bättre och mer genomtänkta beslut nästa gång.

Man ska aldrig underskatta värdet av att trivas på sitt jobb. Det är så många som lämnat ett jobb som de egentligen gillat och skälen har alltför ofta bottnat i att det är något i livet som saknas. Vi människor behöver variation mellan varven, dessvärre blir det ibland så att vi p.g.a det fattar ogenomtänkta beslut och lämnar något vi egentligen gillar. Jag tycker man bör värdera trivsel högre, människor som trivs och mår bra brukar utstråla energi. Det är så lätt att ta det för givet, snälla gör inte det. Känn efter hur du mår på ditt jobb, prata med dina kollegor, försök att hitta en skön balans. Är du trygg i ditt jobb, brukar det smitta av sig på övriga delar av livet. Välmående människor skapar välmående företag som förhoppningsvis hjälper till att skapa en bättre värld. Ensam är sällan stark, vi mår oftast bäst i sammanhang med andra som vi tycker om. Börja med dig själv, det är där svaren finns.

När man pratar med framgångsrika företagsledare, entreprenörer och chefer brukar de oftast framhålla bra personal som en av de avgörande anledningarna till framgångarna. Motiverade människor som drar åt samma håll brukar vara en cocktail som de flesta drömmer om. På många låter som det som att de haft tur att hitta alla dessa personer, personligen tror jag bra ledarskap, värderingar och en tydlig kultur skapar ett vinnande koncept. Människor som är motiverade, som vet vad deras uppgifter är och som har tydliga mål, brukar oftast leverera. Det förstår de flesta, men ändå är det så svårt att uppnå.

Allt börjar med ledarskapet, en ledare som har en tydlig målbild och som kommunicerar den, brukar lättare få människor med sig. En sådan ledare brukar oftast uppmuntra oliktänkande och vågar både tänka och agera i nya banor. Såna ledare brukar ofta vara duktiga på att forma sina medarbetare och rekryterar oftare personer med rätt inställning och attityd istället för att stirra sig blind på erfarenhet av bransch o dylikt. Tänk vad mycket ny kunskap företag får när personer med annan bakgrund och erfarenhet kommer in i bolaget. Många branscher brukar utvecklas genom att studera andra branscher, oftast hittar man de nya spännande ideérna genom att hämta kunskap utifrån. Vad är det som gör att många inte vågar gå utanför sin ”ram” och rekrytera in personligheter istället för erfarenheter?

Min gissning är att man hellre spelar säkert än utmanar gängse norm. Om man inte är högsta chef, är det lätt att bli ifrågasatt om inte den nyanställde levererar på en gång. Många är otåliga, har inte tid eller ork att lägga ner den ansträngning som krävs för att lära upp någon. Det är så mycket enklare att ta någon från branschen, då behöver man endast lära dem saker som företagskultur, värderingar och system. Det andra bör de rimligtvis ha med sig från tidigare arbetsgivare. Utvecklingskurvan är betydligt snabbare för någon som kan branschen, däremot brukar den plana ut efter inte alltför lång tid. Om man däremot vågar satsa på rätt personlighet istället, kan den kurvan många gånger skena iväg efter ett tag. En riktigt motiverad och stimulerad person kan försätta berg. Alla är vi som mest kreativa när vi är nyfikna på något, det är då vi hittar nya metoder, vi söker massa information och vi suger verkligen i oss kunskap. Nyfikenhet är en underskattad egenskap, det är sällan man hittar det ordet i en platsannons.

Hur ska man göra och vad krävs för att man ska våga ta in oprövade kort? Det krävs mod, det krävs en tydlig bild över arbetsbeskrivning och man behöver ha en realistisk tidsplan för att personen ska bli produktiv. Man behöver också ha ett bra introduktionsprogram där den anställde får ett helhetsbild om företaget och dess målbild. Hur många gånger har vi inte suttit på någon middag där någon berättar hur fantastiskt just deras arbetsgivare är! De beskriver i detalj hur kul de har på jobbet, hur stimulerande chefen och arbetsuppgifterna är och varje dag är en utmaning. Visst är det lätt att bli avundsjuk på den där härliga entusiasmen. Det är lätt att bli lite cynisk inombords och tänka ”vänta du bara”. Men det är underbart med människor som brinner för sitt företag, vilka ambassadörer de är. Min och vår ambition på Next u är att få fler företag och beställande chefer att våga satsa på lite oprövade kort. Vi har alltför många gånger sett vilken enorm utväxling det kan ge när företag tar in någon där de ser potentialen men personen saknar den ”rätta” bakgrunden. Trenden pekar i rätt riktning, idag blir det tydligare att man kikar allt mer på personliga egenskaper och mindre på tidigare erfarenheter. Viljan att lära ihop med nyfikenhet och hög ambitionsnivå, visar sig ofta vara en formel som ger oanade resultat.

Sverige idag ser inte ut som det gjorde för bara några år sen. Vi har en hel generation ungdomar som vill ut i arbetslivet, deras CV är ofta brokiga. Man har haft en mängd olika jobb, det finns sällan en röd tråd utan man prövar sig fram för att hitta rätt. Många arbetsgivare är lite försiktiga med att anställa någon som haft 4-5 olika jobb inom loppet av 2 år. Det är fullt förståeligt, det kostar både pengar och energi att lära upp någon. Samtidigt kan det vara en möjlighet att få in ny och annorlunda kreativitet som kan smitta av sig på andra medarbetare. Rätt riktad energi är en fantastisk tillgång för alla bolag. Min gissning är att fler företag kommer att våga se över sina framtida policies och processer. Hur ser er rekryteringsprocess ut, vågar ni gå utanför ramen och se mer till personen än till erfarenheten? Frågan är både svår och tuff att besvara, det beror självklart på typ av tjänst som skall tillsättas. Men visst är det en intressant frågeställning och framförallt nödvändig på den arbetsmarknad som vi befinner oss på idag.

Jag har under lång tid funderat på hur jag själv skulle stå mig i konkurrensen med andra kandidater vid jobbsökande. Jag kan inte låta bli att bli lite triggad vid tanken, det skulle vara en riktig utmaning att sätta ihop ett CV, skicka in ansökningar och förhoppningsvis få genomföra ett antal intervjuer ”på fel sida bordet”.  Att vara sk expert på något är ju i många fall väldigt teoretiskt, det är alltid mycket lättare att ge andra råd utan att behöva göra något själv. Utifrån det skulle jag tycka att det vore spännande att göra detta som ett experiment, bara för att testa av resultatet.

Förra veckan träffade jag en person som satt som hög chef på ett bolag. Hen brukade med jämna mellanrum bli uppringd av olika headhunters och mellan varven valde hen att gå på en intervju. Egentligen inte för att byta jobb utan mer för att bara testa av sitt marknadsvärde samt att stilla sin nyfikenhet. Just nyfikenheten är för många en anledning till att faktiskt gå på en intervju. Alla människor har sitt sätt att intervjua, det är sällan 2 intervjuer är lika. Det finns alltid något man kan lära sig genom att gå på en intervju, framförallt om man kan göra en analys inom snar framtid efter att man lämnat den. Att bli utfrågad är för många människor relativt jobbigt, framförallt när frågorna kring personens olika sidor lyfts upp. De yrkesrelaterade frågorna brukar de flesta känna sig bekväma med, men när det blir mer personligt finns det vissa som skruvar på sig. Att prata om sig själv är i flera fall inte det lättaste för många personer.

Vad ska man då tänka på under en intervju? Jag tycker att man ska vara så ärlig man kan, det brukar oftast vara det bästa. Personer som är trygga är ofta ärliga, de är medvetna om vad de gjort bra samt vad som varit mindre bra. De vet att ingen är en övermänniska, även om många platsannonser efterfrågan just en sådan. Alla människor har sina bra och dåliga sidor, det absolut viktigaste är att vara medveten om dem för att kunna vidareutvecklas genom livet. Många människor blir bortskrämda från att söka vissa jobb, oftast pga platsannonsen och hur den är skriven. Givetvis vill alla företag hitta den absolut bästa medarbetaren för just sin tjänst, men vem som är bäst lämpad vet man aldrig, det är också det som är svårigheten. Det kan finnas ett gäng olika personer som är bäst lämpade, det är så många olika parametrar som måste stämma. Företagen skulle oftare behöva gå utanför sin box och våga ta in personer som har engagemanget, alltför ofta låser de in sig på en viss erfarenhet eller kompetens.

Hur ska man skriva sin ansökan? Om jag skulle skicka in min ansökan skulle jag adressera bolaget på ett personligt sätt. Jag skulle visa att jag ansträngt mig lite extra, jag skulle också se till att lyfta vad jag skulle åstadkomma om jag fick tjänsten. Många väljer att lägga det största fokuset på antalet jobb och hur länge de var där. Det mest intressanta är att vad du vill och vad du åstadkom på ditt föregående jobb. Resultat är alltid väldigt intressant, de flesta företag jobbar med olika mätetal, därför är det aldrig fel att tala om vad man åstadkommit. Mitt fokus skulle dock läggas mer på framtiden – vad vill jag/skulle jag åstadkomma om jag fick det jobbet. Att våga sticka ut på ett ödmjukt sätt är många gånger en vinnare, syftet med ansökan är att ta sig på intervju, inte att få jobbet direkt. Det är också det som är det svåra, därför bör du fundera på hur just du skulle sticka ut.

Jag är medveten om att det finns ett stort antal som söker många jobb därute, vilket gör det väsentligt jobbigare att göra en unik ansökan för varje jobb. Jag skulle satsa på att göra ett CV som är transparent, som går att använda till alla jobb. Sen skulle jag se till att skriva om det personliga brevet extra noga för just de jobben jag verkligen vill ha. I övrigt skulle jag se till att ha en generell mall där jag bytte namn på tjänsten jag sökte till, samt såg till att kunna peta in några små unika detaljer. Det är trots allt en människa som sitter i andra änden, även om det är lätt att glömma det. Innehållet bör även ställas upp snyggt så att ditt CV ser prydligt ut. Det finns enkla mallar för det på Google. Att lägga några extra timmar är väl investerad tid.

Jag har fortfarande svårt att släppa tanken på att söka jobb för att testa mina teorier, men jag får leva med det. Skulle någon googla mig hade jag fått svårt att ge en trovärdig motivering till varför de skulle träffa mig. Jag kan tänka mig det telefonsamtalet – Näe, jag tror jag gör som Ferdinand och stannar kvar under min lilla entreprenörsek, det är klart säkrast. Att försöka konkurrera på denna marknad är nog så stor utmaning, tro mig.

Ibland ställer jag mig själv frågan – Varför driver jag ett bemanningsföretag? Vissa dagar känns det verkligen hopplöst, man jobbar med människor i båda ändarna. I ena änden har man en kandidat att ta hänsyn till och i andra änden finns en kund att tillgodose, däremellan sitter man själv och försöker att blidka samtliga parter. Alla som nån gång anställt en människa vet hur svårt det är, att driva ett bemanningsföretag är att ställas inför den utmaningen – varje dag!

Vi är alla människor, med drömmar, önskemål, förhoppningar och viljor. Vi vill alla ha ett liv som innehåller glädje, värme, kärlek och en utveckling som individer. Någonstans inom oss alla finns en förhoppning om att lyckas, att vakna på morgonen och bara känna oss lyckade och älskade. Men lycka är något som är väldigt individuellt, så är också definitionen av det. Alla är vi unika i vår egen värld, alla har vi våra egna vägar och mål. Vad vi strävar efter varierar ofta över tid, vilket gör det hela ännu mer svårdefinierat. När vi inte ens själva förstår oss alla gånger, hur ska då nån annan förstå oss?

Att jobba med bemanning och rekrytering är många gånger det absolut bästa som finns, men ibland är det också det jobbigaste som finns. Varje lyckad rekrytering är en fantastisk känsla, då har någon fått ett jobb, förhoppningsvis är det ett jobb man verkligen vill ha. Kanske är just det jobbet början på ett nytt liv, med nya vänner, utveckling och t.o.m kärlek. Det är fortfarande väldigt vanligt att vi träffar på vår kärlek på jobbet och då blir det nya livet verkligen en livsförändring. Men för varje person som får ett nytt jobb, går det ett antal besvikna människor, som hade drömt om just det jobbet. Det är aldrig kul att behöva tala om för någon att de tyvärr inte fick jobbet. Jag har själv varit på den sidan och känslan av ett nej är alltid lika tung. Att jobba med bemanning och rekrytering är en bra skola att lära sig ge negativa besked, det är inte konstigt att majoriteten i detta yrket är beteendevetare. 

Att jobba med bemanning och rekrytering innebär också en annan utmaning – man är ständigt en mellanhand. På andra sidan bordet finns alltid en kund, som förhoppningsvis vet vad de söker. Alltför ofta vet de tyvärr inte det, ofta blir det ett parerande mellan viljor, känslor, tankar och funderingar. I början av varje uppdrag försöker man tydligt ringa in vad det är som kunden söker, sen börjar jobbet, att agera utifrån dennes tankar, att sätta sig in i kundens kläder och att förstå hur de resonerar. Det är inte lätt, det gäller att vara lyhörd, att höra det som sägs mellan raderna. En stor del i hela processen är återkoppling, att man har en kund som prioriterar uppdraget och agerar på varje kandidat. Att en rekrytering drar ut på tiden, beror tyvärr alltför ofta på att kunden inte återkopplar på kandidaterna. Som bemanningsföretag slits man mellan en kandidat som mailar eller ringer och givetvis undrar hur det går, samtidigt som man vet att kunden har 1000 saker på sin ”to-do list”. Här försöker man ligga på sin kund, givetvis på ett snyggt sätt, man vill inte vara alltför påstridig. Samtidigt vet man att nästan alla kandidater som söker jobb ofta söker flera jobb samtidigt. Det innebär att en dimension till kommer in och det är timing. Vem vågar att tacka nej till ett jobberbjudande som ligger på bordet? Även om det jobbet kanske är nr 2 på listan, så är ett faktiskt erbjudande något man inte törs säga nej till. I stort sett alla kandidater resonerar ”hellre en fågel i handen än tio i skogen” vilket är fullt naturligt. 

Det har hänt mer än en gång att jag önskat att jag jobbat med produkter istället för människor. Å andra sidan är det just kicken man får när en rekrytering går i lås, när en person får ett jobb och man själv är den som får ge beskedet. Jublet i telefonen är många gånger det som är hela grejen, att man faktiskt varit med och förändrat en människas liv, det är obetalbart! Att jobba med bemanning och rekrytering är ett ständigt sökande efter ”rätt människa”, vad nu det är? För det som är rätt för ett företag kan vara fel för nåt annat, det handlar inte bara om kompetens, det handlar även om kemi, personlighet och gruppdynamik. Den där ”rätta personen” kan i de allra flesta fall vara en mängd olika personer, det gäller bara att vara öppen, våga se möjligheten och ibland faktiskt chansa. Många gånger kan det i efterhand visa sig, att den man från början var osäker på, i slutänden visade sig vara den bästa rekryteringen. Det är en ständig balansakt att driva bemanning och rekryteringsföretag, det gäller hela tiden att vara på tårna och tillgodose människor i båda ändarna.

Förutsättningen för att lyckas inom rekrytering och bemanningsbranschen är oändligt mycket större om man har stort tålamod, förståelse, inlevelseförmåga och passionerat brinner för människor. Man måste förstå att människor ständigt förändras, att det som var aktuellt igår inte längre är intressant imorgon och att tillfälligheterna många gånger spelar in. Att jobba med människor som huvudsyssla är ofta väldig givande, det är intressant och man lär sig ständigt nya saker. Att vara nyfiken är en väldigt bra egenskap, att ställa frågor är det absolut bästa sättet att lära sig förstå. Om någon frågade mig om varför jag valde just bemanning och rekrytering skulle nog svaret bli – Jag är oerhört nyfiken!