För en dryg vecka sen skrev jag inlägget om min cancer. Det var en tuff text att skriva, samtidigt kändes det skönt att slippa hålla inne på det. Jag har sedan dess så fått så mycket kärlek, jag blir så glad och tacksam över hur många fina människor det finns! I den här världen och framförallt tiden vi lever i, är det många gånger lätt att tappa hoppet. När en sån här sak inträffar, blir man varse om mänsklighetens vackra sida, jag tror vi är många som har mycket inneboende kärlek som vi mår bra av att dela med oss av. Det är människans bästa sida, när vi delar med oss till varandra, för att verkligen hjälpa någon annan.
Nu har jag också hamnat i vårdapparaten och det måste jag säga – Karolinska är bara så fantastiska! Jag har i stort sett daglig kontakt med dem, antingen är det provtagningar, operationer, tandläkare eller förebyggande medicinering. Allt bygger på att jag ska vara redo nästa fredag, då sätter jag igång med min cytostatika. Det är förmodligen då den RIKTIGA resan börjar, det jag är inne i nu, handlar mer om att förbereda mig för det som komma skall. Jag har försökt att tänka mig in i det som väntar, men har insett att jag aldrig kan föreställa mig det. Den listan över biverkningar som jag tagit del är lång och ingen av dem känns lockande. Jag försöker vara oerhört disciplinerad i mitt uppbyggnadsarbete, har gått in i en rutin som bygger på tidiga mornar med en mils promenad i parken. Vill gärna få egen tid att lyssna på musik, prata i telefon, njuta av naturen och känna om kroppen fortfarande är med. Man blir ganska nojig kring kroppen och dess signaler, de två signaler som ligger närmst att hålla koll på är viktminskning och nattliga svettningar. Jag har gått ner en del i vikt, frågan är om det beror på stadie II i cancern eller om det är att jag tränat och rört mig en hel del under längre tid i kombination med annorlunda matvanor? Jag är väldigt kluven till det just nu, men å andra sidan är jag bara 9 dagar bort från starten av min behandling.
Idag åkte jag ut till Kista och tränade golf, körde ett ganska ordentligt pass på 2 timmar. Skönt att lägga all energi på det istället, att hantera tankarna kräver mycket ork. Emellanåt dyker de mörka tankarna upp, då är det viktigt att stänga ner dem fort. Jag vill inte tillåta dem just nu, jag vet att de kommer komma, men i min uppbyggnad behöver jag lägga allt fokus på plussidan. Jag pratade med läkarna om det här igår, jag ville gärna höra deras respons kring min plan. De hade egentligen inga synpunkter på det, däremot var de tydliga med att jag kommer att behöva förbereda mig på något som heter Fatigue. Det är en sjuklig trötthet som inte alltid förbättras efter vila och sömn. Man upplever det ofta som total energilöshet och det kan kopplas till uppgivenhet, stress, oro och depression. Om/när den dyker upp kommer all min viljestyrka att behövas, allt det jag kämpar för att bygga upp nu, lär behövas då.
Imorgon eftermiddag har de lovat mig provsvaren kring eventuell spridning till sköldkörteln, det är en stor grej. Antingen är jag i fas I eller fas IIII, det är stor skillnad och ändrar hela behandlingstiden och den procentuella statistiken. Jag vill ogärna tänka statistik och procentsatser, sannolikhet känns inte som något jag vill kalkylera nu. Fram tills beskedet försöker jag ställa in mig på det värsta och hoppas på det bästa. Besvikelserna känns värre nu, det är avsevärt mycket mer på spel. Innan det här tänkte jag ofta så här kring större affärer, nu inser jag att vågskålen innehåller något helt annat och det känns inte bra.
Jag har försökt att drömma lite, inga stora grejor men små saker jag vill göra när behandlingen är klar. Allt jag tidigare tagit för givet är ju inte det längre, de garantier jag tidigare upplevt finns inte på samma sätt. Idag träffade jag en kompis ifrån golfklubben som skulle till Spanien över påsk, han frågade om jag hade några resor inplanerade? Jag sa att jag hade en resa till Spanien bokad i april, men att den nu är avbokad. Ovissheten om framtiden är lite kämpig att hantera, att inte kunna planera och att inte veta. Tänk vad lätt det är att ta saker för givet, saker som man aldrig ens reflekterat över. När den lilla detaljen ”livet” kommer in och gör sig påmind, inser man vad snabbt förutsättningarna kan ändras. När kulan som snurrar i livets lotterihjul stannar på fel siffra, blir man snabbt varse om hur fort de kan svänga. Jag vill verkligen försöka tro att detta kommer leda till något bra, jag måste helt enkelt tro det! På något outgrundligt sätt kommer jag att se tillbaka på detta som något positivt. Just nu har jag svårt att se det, men förhoppningsvis är det så. Livet är allt annat är rättvist, det kommer aldrig någonsin bli det. Vi är många som föddes på den här delen av planeten, vi har mat på bordet, tak över huvudet och förutsättningar att skapa och bygga vår egen framtid. Ibland är det lätt att glömma det, framförallt i en sån är situation. Nånstans handlar det bara om att se framåt, hela tiden sträva åt det hållet och inte titta för mycket över axeln.
En sak som slagit mig är att jag ofta sitter och tittar på gamla fotografier över händelser som hänt de senaste tio åren. Mycket bilder på Svea, Anna och saker som vi upplevt ihop. Många roliga golfresor med vännerna genom åren. Varje gång jag ser bilderna slår det mig hur viktiga alla bilderna är, hur glad jag är att jag gjort så mycket. Att jag försökt haft en JA-inställning till livet, att jag försökt följa mitt hjärta och göra saker som skapar energi och glädje. Att jag följde min golfdröm, att jag valde entreprenörslivet och att jag hade turen att bli älskad tillbaka av Anna. Utan det, så hade jag inte haft lyxen att varje dag krama på Svea, hon är verkligen mitt allt här på jorden! Kärleken till henne går inte att beskriva, alla som har barn vet vad jag menar. Min biologiska pappa sa en klok sak till mig när jag var ung, ”Stefan, ångra inget du gjort, ångra bara allt du inte gjorde”, det var en av få saker jag tog med mig ifrån honom. Det har på något sätt präglat mitt synsätt och som förmodligen gjort att jag alltid vågat vara modig. Det är väl den egenskapen jag haft mest glädje av och som jag är mest stolt över. Jag är modig, jag vågar göra saker som många undviker. Det är möjligt att jag saknar konsekvenstänk ibland, men att vara modig är något jag har nytta av nu. Det jag har framför mig kräver mod, det kräver att jag vågar kliva in med öppna ögon och våga exponera mig för allt. Modet är också det som gör att jag kommer besegra sjukdomen, det kommer vara min absolut viktigaste tillgång.
Nu är det kväll, imorgon den här tiden vet jag ifall det är i fas I eller IIII, det känns som en lång väntan. Om man som jag växt upp med dåligt tålamod är all den är väntan rena terrorn. Att inte sitta med fakta på handen är något av det värsta jag vet! Men just nu kan jag inte göra annat än att slå ihjäl tid och pusha bort osäkerhetskänslan. Nu håller jag tummarna för allt som går, jag tycker att jag har förtjänat lite kantboll in i livet. Det har varit så många studsar i fel riktning, snälla låt den här studsa rätt….snälla.
