Informationssamhället är verkligen här på riktigt. Med Twitters intåg kommer informationen helt plötsligt i realtid vilket innebär att vi är med i samma minut som det de facto händer någonting varsomhelst i världen. Regimer faller, arabvärlden är i uppror och rapporterna fullständigt haglar in i telefonen. Själv tycker jag att detta är oerhört fascinerande samtidigt vet jag inte riktigt om det är så nyttigt alla gånger.

Igårkväll gick jag över till en god vän för lite melodifestivaltittande och en god middag. Under själva melodifestivalen satt jag mer och följde #mel2011 (twitterspråk när man följer en viss tråd, i detta fallet melodifestivalen 2011) i min telefon än tittade på TV.n och jag kom på mig själv att finna diskussionen på twitter mer intressant än både programmet och min vän. Jag kände mig lite oartig och efter en stund bestämde jag mig för att lägga undan telefonen. Under dagen pågick också något som hette Vinterminglet på det nyöppnade hotellet Waterfront i Stockholm. Där samlades ”eliten” inom sociala medier och lyssnade på föresläsningar i och kring det nya medielandskapet. Twittertråden #ssmx som rörde den dagen gick på overload och en av kommentarerna fångade mitt intresse lite extra. Det var någon som beskrev läget ungefär så här ”nästan alla sitter antingen med näsan i sin telefon eller i sin Ipad och det är helt normalt”. När jag funderade på det blir det nästan lite tragiskt, både för den person som föreläser men även för alla andra runt omkring. Sällskapet omkring är inte tillräckligt intressant så jag måste vända mig till övriga världen för att kommunicera istället.

 Jag är en av dem som har blivit lite upprörd när vänner i min omgivning har suttit med näsan i sina telefoner istället för att närvara i dialogen och nu verkar det som att detta är på väg att i vissa kretsar normaliseras och även accepteras. Jag har skrivit om detta förr och min åsikt har inte förändrats, snarare bekräftats. Det handlar i grund och botten om att få bekräftelse, människor både ger och får bekräftelse i realtid och det förstärks genom att bl a öka antalet följare, få retweets (folk som skickar vidare dina inlägg) och detta är inte heller kopplat till någon speciell ålder utan det gäller såväl tonåringar som medelålders kvinnor och män. Precis samma sak gäller för Facebook, ända skillnaden är att det går lite långsammare där vilket gör att de största bekräftelsenördarna finns på twitter.

Jag är själv en av dessa ”twittrare” och får ut väldigt mycket av det. Dels får jag information om saker jag tidigare aldrig skulle fått, men jag får även nya vänner och affärsrelationer så det finns en hel del nyttigt med det. Att informationssamhället är här för att stanna råder inget tvivel om, däremot så är bekräftelsefenomenet väldigt spännande. Det kanske är så att vi lite till mans är för dåliga på att bekfräfta varandra verbalt men via nya kanaler kan vi börja göra det i allt större utsträckning. Vi mår alla bättre av lite beröm, så egentligen kan jag inte se något negativt med det. Min poäng är dock att man bör tänka efter före man tar fram telefonen och istället försöker visa lite respekt för de personer som finns i ens fysiska omgivning. Tillfällen till FB och Twitter kommer ändå att dyka upp, man bör dock kunna göra det lite mer diskret.

Över tid lär vi förmodligen bli lite mer nyanserade i vårt sätt att kommunicera via sociala medier. Vi kommer säkerligen att använda dessa källor för att både inhämta och delge information till varandra, men den fysiska kontakten kommer gissningsvis fortsätta att vara vår primära. Den kontakt vi får av att träffas och beröra varandra kommer inte några medier i världen att kunna ersätta, så det handlar nog mer om förhållningssätt och användarrespekt. Men visst tusan är det spännande, det går inte att komma ifrån! Vi måste bara se till att visa respekt för vår omgivning och vara lyhörda på signalerna som kommer. Vi får inte uppfattas som ouppfostrade eller oartiga bara för att vi vill deltaga i parallella diskussioner,

Tagged with:
 

Nästan varje dag när jag slår upp tidningen läser jag om företag som anser att bristen på kompetent arbetskraft är ett av de största hoten. 2011 är igång, hjulen snurrar för fullt och helt plötsligt går ljuset upp att det faktiskt kommer att krävas duktiga människor för att leverera på företagets nyckeltal! I Svd läste läste jag i förra veckan att Adecco gick ut och varnade att de kommer att behöva tacka nej till uppdrag redan denna höst. I gårdagens DI gick företaget Bombardier ut och sade att de kommer att behöva anställa 250 ingenjörer men dessa går inte att hitta i Sverige så de måste börja leta utomlands. Signalerna är tydliga och ändå verkar många företag inte ta detta på allvar.

Om man bryter ner detta en smula och börjar fundera på hur man å ena sidan sitter med en arbetslöshetssiffra på drygt 8 % och ändå inte hittar personal, då blir det hela lite mer intressant. Börja med att skärskåda en platsannons och läs vad det verkligen står, då börjar ljuset gå upp åtminstone för mig. Det finns väldigt många ”5 års erfarehet av xxx krävs” ”utbildning inom xxx krävs” ”du skall kunna xxx” och så vidare. Kraven är tydliga och jag är övertygad om att de skrämmer en hel del människor från att ens ansöka. Däremot kommer det alltid finnas en hel del som söker allt, men detta är ett annat problem. En fråga som jag finner ganska intressant är – hur mycket kan en människa lära sig? Kan det vara så att man trots total avsaknad av branscherfarenhet faktiskt kan lyckas ändå? Hur många kunde systemet, arbetsuppgifterna och det interna språket när de började där? Min gissning är att de flesta har lärt sig det mesta sedan de började där.

Vad vill jag då ha sagt med detta? Jo, att jag tror att många företag måste börja ifrågasätta sig själva vad som VERKLIGEN är måsten i en platsannons! Utifrån detta bör man sedan satsa mer på att ge varje nyanställd en ordentlig introduktionsutbildning och en bra verktygslåda för att klara av sina arbetuppgifter. Då behöver man inte stirra sig blind på en persons tidigare erfarenheter och utbildning, utan kan fokusera mer på vad personerna vill bidra med, vilket engagemang de har och vilken energi de kan tillföra. Man skulle dessutom lämpa över en del av ansvaret på den sökande att verkligen tänka till på varför man vill ha det specifika jobbet. Med ett förändrat språk och ett annorlunda ”tänk” i sina annonser, kommer man garanterat att vaska fram en hel del guldkorn som man tidigare inte nått fram till.

Dialog är till skillnad från monolog, tvåvägs, vilket innebär att man faktiskt kan nå fram med sitt budskap. Titta bara på användandet av sociala medier, där bygger all kommunikation på att man delar med sig, att man är personlig och att man är ärlig. Att våga sticka ut och vara äkta kommer garanterat att öka sannolikheten till att nå ut med sitt budskap. Börja fundera på hur Ni som arbetsgivare kan bli världens bästa på att faktiskt lära upp människor på ett bra och enkelt sätt, det finns ett gäng fördelar med det. Då finns möjligheten att verkligen få människor som brinner! Det finns garanterat en hel del influenser att hämta från skolans värld, de gör detta varje dag!

Häromdagen var jag på ett frukostseminarium som handlade om pausens betydelse på jobbet. Gunnar Ekman som höll i föredraget hade bl a forskat i pausens betydelse för ledarskapet. Han har även skrivit en bok som heter ”från prat till resultat” som avhandlar småsnackets betydelse. Den tes han driver bygger på att besluten inte fattas i organiserade möten där agendan avhandlas i punktform. Hans forskning kommer fram till att besluten fattas i småsnacket över en fika, över lunchen eller utanför konferensrummet. När chefen rusar vidare till nästa möte börjar snacket om vad man egentligen borde göra, om ämnet diskuterats tidigare, vad som hände då etc.

Att det fattas beslut i korridoren är för mig ingen nyhet. När människor väl börjar snacka brukar det uppstå energi som förhoppningsvis sedan leder till någoting bra. Tyvärr kan ibland det informella snackandet övergå till skitsnack och skvaller vilket är förödande. Hur ska man då som chef bete sig och agera för att stävja skvaller och vara med i småsnacket? Enligt Gunnar var det viktigt att som chef vara närvarande. Inte bara någon enstaka gång utan man ska deltaga i det dagliga korridorsnacket, sitta med på fikapausen, se till att vara närvarande och ha dörren öppen. Man ska helt enkelt sträva efter att bli ”en i gänget” även om man fortfarande måste se till att bibehålla sin ledarroll. I varje grupp finns det informella ledare som i chefens frånvaro, och även ibland närvaro, antar ledarrollen. Som chef i en Svensk organisation ska man utifrån detta se till att bli en aktiv deltagare i småsnacket. Inte helt enkelt men säkerligen möjligt, dock måste det som i allting annat vara ärligt förankrat.

Paus Management är utifrån detta ett begrepp som säkerligen kommer börja diskuteras inom svenska företags väggar. Att börja se pausen som en strategisk del i vardagen, att medarbetarna tar en paus och samtidigt har det bra. Det kan  handla om miljön, att kaffet är gott, att det finns frukt och någonting att knapra på. Pausen ska tjäna som en del i vardagen när kollegorna kan snacka och avhandla sånt som inte nödvändigtvis rör jobbet. Det kan ligga en motsats i detta ur ett arbetsgivarperspektiv, att som arbetsgivare ge lön för att medarbetarna ska fika. Dock tror jag att man långsiktigt kan bygga en bra anda som ger en teamkänsla och samtidigt skapar en produktiv miljö där man ger allt, för att sen vila en stund. I dagens tjänstesamhälle är det inte kroppen som behöver vila, det är oftast huvudet som behöver rensas. Kanske kan fikapausen ses som en återhämtningsstund där kreativa tankar kan födas, vad vet jag? Paus Management är nog ett ord som kan få fäste i framtidens företagssverige.

Tagged with:
 

Hur vet man när företaget man startade verkligen börjar bli ett riktigt företag? Den frågan är inte lätt att besvara men samtidigt är den väldigt intressant!

Egentligen har jag inget riktigt begåvat svar på den frågan, jag brukar dock ställa den till mig själv mellan varven. Idag hade vi styrelsemöte och det gör mig alltid lite extra nervös. Eftersom jag aldrig tidigare har startat bolag har jag ingen större erfarenhet av dessa möten. Jag har alltid lyckats parera bostadsrättsföreningar och dess styrelser (fram tills nu) och övriga styrelseuppdrag har jag vackert undvikit. Helt plötsligt ska jag som i grund och botten inte gillar den här typen av högtravande möten, stå till svars för allt. Varje siffra, varenda dokument, allt som sker inom bolaget bör jag ha en bra förklaring till. Om siffrorna avviker, om vi inte får in tillräckligt med kunder eller om något annat felar är det mitt ansvar. Med det ansvaret vilande på sina axlar kan det lätt bli lite olustigt.

Igår satte jag mig ner och googlade på vad som egentligen ingår i en VD.s uppgifter. Jag gick också igenom hur en styrelse jobbar och vilket ansvar som fördelas på de olika individerna. Helt plötsligt insåg jag vad som vilade på mina axlar, vad en VD har för ansvar och vad som ingår i arbetsuppgifterna, då blev jag nästan lite svettig. Inte för att jag anser mig själv vara okunning, däremot stod det där svart på vitt. Klart man blir lite spak..Jag har suttit där på mötena ett antal gånger, utan att ha varit ordentligt förberedd och då blivit ordentligt grillad. Många gånger har jag klivit ur styrelesmötet med en obehagskänsla och känt mig helt värdelös. Eftersom jag själv alltid tagit ganska lätt på mig själv och den roll jag spelar här på jorden, har jag haft det lite svårt att koncentrera mig i dessa sammanhang. Nu har jag dock insett att jag måste inta en något annorlunda roll och se på dessa möten som rätt allvarssamma och viktiga. Man må tycka att jag varit naiv, men jag har gått i tron att det bara handlar om det som sker på dagarna. För mig har styrelesarbete varit något jag inte riktigt har kunnat ta på allvar fram tills nu.

Idag när jag klev in i mötet så hade jag gjort hemläxan! Hade stenkoll på siffrorna, hade gått igenom tidigare protokoll och repat upplägget ett antal gånger. Helt plötsligt infann sig känslan av lugn och kontroll och jag kunde redogöra för varje siffra. Vad skönt det kändes när vi väl var klara. Samtidigt insåg jag att iNEED hade blivit ett riktigt företag. Besluten som fattades därinne i rummet rör hela framtiden och det känns oerhört spännande. Själv har jag ibland lite svårt att ta saker och ting för allvarligt. Min bild av livet är ganska enkel, det handlar om att leva här och nu och att livet inte är så märkvärdigt. I vissa sammanhang måste jag dock inse att jag dealar med människor som inte har min bild och därmed anpassa mig. Livet är en skola och vi är alla elever, vi lär oss nya saker varje dag! Det handlar dock om att vi måste reflektera och använda informationen till att utvecklas som människor. En av alla dessa lärdomar jag själv brukar predika är att ”prata med bönder på bönders språk”. Idag pratade jag med bönderna på deras språk och helt plötsligt insåg jag vad lätt det gick 🙂

För mig blev insikten idag att – det här är på riktigt! Som lite kuriosa bestämdes att vi sparkar igång i Malmö den 1 mars, det känns oerhört kul!

Tagged with:
 

Igår läste jag en väldigt intressant bloggartikel som handlade om entreprenörer och försäljning, skriven av Christina Stielli.  Kontentan var att, oavsett produkt eller tjänst så måste du sälja! Hon hade träffat mängder av personer som hade dragit igång företag med förhoppningen att erövra världen. De hade fantastiska produkter, ett mysigt kontor, en jättefin hemsida och hade tryckt upp nya fina visitkort. Efter några veckor hade inte en kund knackat på dörren, inte en människa hade skickat blommor och de hade inte sålt en pryl, kort sagt; de satt reaktivt och väntade på att kunden skulle höra av sig.

I vissa forum läser man att säljaren är ”död”, det handlar om en ny marknad, sociala medier revolutionerar försäljning, PR och marknadsaktiviteter utraderar kalla samtal o s v. För mig handlar det bara om att det finns en mängd människor som antingen är för rädda att lyfta luren, är rädda för att möta kunden eller har någon annan bra och förskönande bortförklaring. Jag kan inte räkna upp en privat verksamhet som klarar sig utan att behöva skicka en faktura. All business bygger på att någon betalar för dina tjänster, i annat fall är det minst sagt lite svårt att betala hyra, löner och fakturor i slutet av månaden.

Oavsett produkt eller tjänst så måste man ut och sälja, det finns inga genvägar. Att jobba med försäljning är tufft, man är oerhört utsatt, varje dag handlar om att prestera och allt du gör är mätbart. Ditt säljresultat varje dag är avgörande för att bolaget ska kunna växa. Givetvis krävs det en hel del stöd från alla runt omkring men denna artikeln är tillägnad försäljningsavdelningen.

Det krävs 5 saker för att bli en framgångsrik säljare:

  • En bra produkt/tjänst
  • God förståelse för marknaden
  • Hög införsäljningförmåga
  • Hög frekvens
  • Bra orientering

Försäljning i sin ädlaste form är inte rocket science. Det handlar helt enkelt om att ha en bra produkt/tjänst som fyller ett behov, man ska kunna sin marknad, vilket innebär kunder såväl som konkurrenter. Man ska kunna genomföra en bra behovsanalys för att kunna kartlägga om det finns något behov. Om det finns ett sådant är det viktigt att besitta en bra pedagogik för att skapa en gemensam förståelse. Det gäller att ringa mycket, göra mycket besök och ha ett högt tempo och sist men inte minst, man måste springa på rätt kunder. Har man förstått detta kan man lyckas väldigt bra. Jag säger inte att man kommer att bli en stjärnsäljare, men man bör kunna nå sin budget varje månad, såvida den är rimlig.

Vill man bli en riktig stjärnsäljare och överträffa målen då krävs det en hel del till. En riktigt vass säljare, är snabb på att räkna, kan sin marknad utan och innan, tänker steget längre, återkopplar enligt överrenskommelse, är påläst om kunden och kan förklara kundnyttan på ett enkelt sätt. Att bli en stjärnsäljare är som att sikta på att bli riktigt vass på nån idrott, man ska ha en genuin vinnarskalle och man ska kunna skaka av sig varje motgång! Hög frekvens och rätt riktning är nycklarna som gör att man kommer att lyckas. Den säljare som genomför mest besök kommer över tid att bli den som blir bäst och det är rätt enkel matematik. Om man ser varje kundbesök som träning kommer man lära sig att tolka signaler, förstå när det kan bli affär och backa hem när det inte är hett. Man blir helt enkelt tränad i att veta när det ”vankas” affär.

Det finns många fördomar om säljare. Det bygger nog på att vi alla är rätt trötta på alla dessa ”nasare” som ringer hem till oss och ska sälja försäkringar, bredband eller nåt annat. Vi förknippar ordet försäljare med dessa personer. Men om man börjar skärskåda sin egen organisation så finns det garanterat de som är ute och säljer. Sen kan titlarna variera utifrån bransch. Inom bank/försäkring heter det ofta rådgivare, inom reklam går de ofta under epitetet projektledare, ibland är det Key Account Manager eller Account Manager, men i slutänden handlar det kort och gott om en sak; att sälja!

Vi har alla något förhållande till säljare och tyvärr är det alldeles för ofta förknippat med något negativt. Men håll med om en sak, visst är det kul att sitta på möten och lyssna på chefen som berättar om hur fantastiskt bra det går! Tillväxten ökar, marknadsandelarna har blivit större och lönsamheten är dessutom bättre än någonsin, underbart! Då kan ni gärna skicka en liten tanke till säljavdelningen, de tappra människorna är varje dag ute och möter kunden och ser till att det finns några fakturor att skicka. Sen att jag själv tror att det bor en liten säljare i oss alla är en annan sak 🙂 Tänk bara hur fantastiska vi är på att sälja in något till en vän, till våra barn eller närstående när det handlar om något som vi verkligen vill…

En gammal chef sa en gång till mig: En bra säljare har hög telefonräkning och många mil på bilen!

Tagged with: