Imorse träffade jag en tjej som sökte jobb. Vi satt och pratade om arbetsmarknaden och hur den ser ut. Vi konstaterade att den tyvärr i alltför stor utsträckning är byggd utifrån arbetsgivaren. Arbetstagaren har egentligen inget val, vill man ha ett jobb är det bara se till att kavla upp ärmarna. CV-databaserna och dess utformning har skapat gigantiska trösklar som ser till att göra det än besvärligare för den som vill ut på arbetsmarknaden. Att söka mer än 2-3 jobb under en förmiddag kräver effektivitet. Jag fick också lära mig att man lätt scrollar förbi den inledande företagspresentationen i en platsannons för att direkt läsa om man matchar profilen eller inte. Detta är visserligen ingen ny information för mig, har genomfört undersökningar på ämnet och lyssnar mer eller mindre av potentiella kandidater dagligen för att skapa mig en känsla hur det ligger till.

Vi går mot ett samhälle där tålamodet blir allt mindre, där man räknar antalet klick och konstant försöker hitta genvägar att göra saker snabbare. Människor vill göra fler saker på kortare tid och företagen försöker konstant att tillgodose detta i form av olika lösningar. Dock handlar det om att inte tumma på kvalitén, att aldrig låta stressen och hetsen blir överordnad. Detta är en utmaning som vi ständigt ställs inför, att kontinuerligt utveckla oss samtidigt som vi ska tillgodose vår intressent. Redan på den tiden när jag läste marknadsföring pratade man om VOC (Voice Of the Customer), ett begrepp jag sällan ser idag. Kan inte minnas när jag senaste läste om det, trots allt handlar det om att veta ”vem som är vår intressent”. I den branschen jag representerar, verkar de flesta utgå från kunden, dvs företaget som betalar fakturan.

För mig är kandidaten vår intressent på nätet. Vår hemsida ska kommunicera med den som söker jobbet! När man som arbetssökande kommer in på den ska man snabbt kunna kolla jobben, det ska vara lätt att söka och dessutom ska det vara nytt och levande. Vi har frågat hundratals personer om vad de är nyfikna på innan de ska på en intervju. Svaren är nästan entydiga; Vem är den potentielle chefen, hur ser arbetsplatsen ut och vilken stil har de blivande kollegorna. Man vill helt enkelt få en liten ögonblicksbild från arbetsplatsen. Det är inte rocket science vi håller på med, det handlar om att tillgodose ett behov (VOC). Det bästa med det, är att arbetsgivaren i de flesta fall också vill visa upp sig, det finns så många förutfattade meningar om varje varumärke. Bakom varje varumärke finns det människor, dessa är av högsta intresse för någon vill bli en del av dem. Sen vi startade med filmade platsannonser har vi sett ett helt annat engagemang från arbetssökande. Vi får mail där man motiverar varför man vill ha ett specifikt jobb, varför man vill bli en del av just det teamet. Det engagemanget ger mig en glädje, det är värt hur mycket som helst. Det visar att intresset, viljan och kämpaglöden finns, det handlar bara om att vi måste se till att göra det lite mer attraktivt och roligt.

När Björn Rosengren myntade att Norge var ”den sista Sovjetstaten” fick han mycket kritik. Jag hävdar att rekryterings – och bemanningsbranschen är bland de sämst utvecklade branscherna som finns idag. Det är inte mycket som har hänt sedan slutet av 80-talet, ändå går många av dessa företag fantastiskt bra. För mig säger det egentligen inte speciellt mycket om de företagen, det säger mer om att branschen har satt en standard som alla har att förhålla sig till, oavsett vad man tycker.

De som känner mig, vet att jag är en riktig åsiktsmaskin. På twitter kan jag många gånger inte hålla tyst, men så länge jag kan stå för en åsikt har jag inga problem att sätta den på pränt. I fallet iNEED har jag dessutom lyxen att inte bara behöva tycka något, här kan jag faktiskt vara med och förändra. Eftersom jag råkade födas med en oerhört envishet och en tävlingsinstinkt som gränsar till manisk, har jag möjligheten att driva på en förändring. Det är en utmaning som jag älskar, att få vara med och skapa den. Ibland blir det givetvis fel, men då får man helt enkelt göra om igen. För oss handlar det om att tillgodose kandidaten och faktiskt se till att de hamnar på rätt arbetsplats. Då har vi även tillgodosett företaget som faktiskt vill anställa de som vill jobba där mest. För mig är det win – win på riktigt! Vår metodik med enkelheten, videopresentationerna och de filmade platsannonserna, skapar en snabbare och mer träffsäker process. Det är egentligen ingen större skillnad från en dejtingsida, vi ska matcha ihop 2 parter. De flesta skriver om matchning, vi skriver inte om det – vi gör det!

Det är februari månad, vintern har kommit till Stockholm och min kalender säger att året är 2012. Insåg under ett kundbesök idag att iNEED har passerat 4 år. Ibland förstår jag inte hur fort åren har susat förbi. Det är så lätt att man bara borrar ner huvudet och kör på. När jag kom hem från jobbet idag, började jag läsa gamla mail. Jag hittade mail som skrevs 2007, kändes lite nostalgiskt. Det känns så länge sen, samtidigt kändes det nästan som igår. Resan so far har varit kantad av så mycket. Det har varit finanskris, lågkonjunktur, stämningar och lite annat som har tagit kraft och energi. Någon dag kommer jag att berätta den verkliga dramatiken, det som under de första åren höll på att sätta krokben för allt. Nu är det dock historia, men ibland brukar jag gräva i minnesbanken för att hämta motivation.

Motivation och drivkraft är 2 fundamentala byggstenar för framgång. Utan dem är det svårt att på riktigt genomföra några underverk. Man kan nå en bit på talang, ytterligare en bit på vilja, men för att nå riktigt långt måste man i själen vara ordentligt motiverad. Jag tror inte det finns en enda riktigt framgångsrik elitidrottare eller entreprenör som inte är grundligt motiverad av det man gör! Hur ska man då bli riktigt motiverad, hur hittar man sin riktiga drivkraft? Det är frågor som för de allra flesta blir obesvarade. Däremot kan de flesta hitta saker man vill, saker man brinner för. Häromdagen satt jag framför teven och tittade på Nyhetsmorgon. Där diskuterade man förslaget om höjd pensionsålder. En av dem som skrev in till kanalen, beklagade sig å det grövsta. Hon beskrev hur hon under snart 35 års tid varje morgon pinat sig ur sängen för att överleva en dag till på samma jobb. För mig är det så tragiskt, att kasta bort sitt liv på det viset. 35 års pina på samma arbetsplats. Varför inte bryta den trenden och antingen byta jobb, ort eller åtminstone göra något åt situationen? Livet är något som inte går i repris, det levs en gång – här och nu.

Den senaste tiden har jag lagt en del tid att fundera på livet. Vet inte om det är någon form av kris, men jag blir ibland sittande och tänker och undrar hur det hade blivit om jag hade fattat andra beslut. Inte för att det spelar någon roll, jag kan bara förändra framtiden men ändå är jag lite nyfiken på vad som hade hänt om jag valt en annan väg. Livet, en intressant företeelse, värt att ta vara på! Jag tror nånstans att det finns en mening, att vi alla spelar en roll här på jorden. För mig finns det en mening att våra banor korsas, att vi som människor möts och skiljs. Jag tror dock att det handlar om att gripa tillfällena, vi måste agera när vi väl får chansen.

Min räddning är att jag alltid haft en oförtruten tro på mig själv. Jag har alltid levt i tron att jag fixar allt, det finns ingenting som är omöjligt. Jag har alltid varit orädd och tänkt att det som dyker upp är bara test, sånt som ska visa om jag är av rätt virke. Det har på nåt sätt varit det som gjort att jag har vågat kastat mig ut. Idag satt jag på ett möte med andra entreprenörer och lyssnade på deras historier. Det som slog mig var att i stort sett samtliga dessa redan vid starten av sina bolag hade säkrat upp med kunder, intäkter och hade en ekonomisk uthållighet. Själv hade jag pengar i 9 månader, inte en kund, ett avtal eller något annat. Det enda jag hade var en idé om ett annat sätt att söka jobb på. Resten stod skrivet i stjärnorna och om jag inte skulle klara det, då hade jag inte varit av rätt virke. Förmodligen har den här naiviteten ihop med tron på mig själv fört mig dit jag befinner mig idag. Det är en kombination av järnvilja, envishet och ”jag ska minsann visa dem”. Ibland är det nog bra att inte fundera allt för mycket på vad som skulle kunna hända. Det finns risker med allt, oavsett vad man väljer för väg. För mig handlar det bara om att alltid sträva framåt, att ständigt utvecklas och att hela tiden försöka göra saker bättre. Man får aldrig ge sig och viljan att bli bäst måste alltid brinna.

För iNEED tror jag på 2012. Ombord på skutan finns ett gäng fantastiska personer. Jag tror aldrig att det har sett bättre ut. Säljkåren, rekryterna och IT ser riktigt bra ut! Vi har börjat året riktigt bra och det känns som något stort ligger i luften. Egentligen ska man inte skriva så, men det struntar jag i. På riktigt känns det som vi står inför genombrottet, nu gäller det bara att fortsätta nöta på och samtidigt fortsätta sträva framåt. Min motivation och drivkraft är idag lika stor som den dag vi började, enda skillnaden är att det idag ser så mycket bättre ut. Jag ser verkligen fram emot den här våren och sommaren, jag tror att den är början på något stort.

Tagged with: