Ronan Keating skrev låten ”Life is a rollercoaster”, så har mitt liv varit den senaste tiden. Man pendlar verkligen mellan hopp och förtvivlan, känslorna känns som de sitter utanpå kroppen och i de flesta fall är de spända som fiolsträngar. Det har inte behövts mycket för att ändra mitt sinnestillstånd. Skärtorsdagen förra veckan var väldigt tung, då fick jag ett preliminärt besked om att cancern var värsta tänkbara, det som heter Extrem aggressiv, och det var en oerhörd käftsmäll. Under samtalet med läkaren letade jag verkligen efter halmstrån att greppa, jag ville bara hitta nåt positivt där under samtalet. När vi väl önskade varandra glad påsk, föll jag ihop som ett korthus, det var ett tungt besked. En av mina bästa vänner ringde efter att han sett mitt inlägg på FB, jag orkade inte hålla ihop det, det gick helt enkelt inte…

Men som i allt annat i livet, så måste man bara samla ihop sig och sträcka på ryggen. Trots allt så var beskedet endast preliminärt, det slutgiltiga skulle komma på tisdag kl 13.30, då skulle de ha samtliga provsvar helt analyserade. Vi bestämde oss för att ändå åka till landet och jag tog beslutet att ingenting skulle få förstöra mitt humör den här påsken! Nu var det bara att gräva djupt i psyket, hämta kraften och samtidigt öppna lådan med negativa tankar och trycka ner de sista där och försluta den tills nästa tisdag. Påsken blev faktiskt toppen, vi hade besök av goda vänner, öppnade några bra flaskor vin som vi sparat i många år och jag njöt av naturen. Jag tog många och långa promenader, att bara gå i skogen och lyssna på fåglar är som balsam för själen, det händer något härligt i kroppen när man är ute och går tidigt på våren. Jag har nog aldrig varit så närvarande som jag varit den här perioden, det känns många gånger som jag vill suga ut det bästa av varje stund. Det är svårt att förklara, men på nåt konstigt vis känns det ibland som man hamnar utanför sig själv och samtidigt ser sig själv, det är en oerhört märklig känsla som jag aldrig tidigare upplevt. I måndags lämnade vi stugan och åkte tillbaka in till stan igen, jag hade en operation bokad kl 07.30 på tisdag och jag ville gärna vakna i stan så jag kunde ta en promenad till Karolinska.

I tisdags genomförde de operationen, nu har jag en venport inopererad i mitt bröst. Det innebär att de kan stoppa in slangen med cellgifterna i bröstet istället för att jag ska göra nya hål varje gång jag ska köra igång med det. Det var en ganska tuff operation, det är rätt jobbigt att bara vara lokalbedövad när de karvar i en, det känns rätt mycket och efteråt är man ordentligt tilltufsad! När jag kom hem ifrån KS så la jag mig i sängen en stund, jag tror jag somnade på nån minut. Vid 13,30 hade jag telefonmötet med min läkare på KS och då kunde hon äntligen ge mig den KORREKTA DIAGNOSEN och det var faktiskt det första positiva beskedet jag har fått sen det här startade. Jag hade inte den värsta sorten, jag har den näst värsta och framförallt CANCERN HAR INTE SPRIDIG SIG!! Jag är i steg 1, jag är i steg 1, jag är i steg 1, det går inte att beskriva vad de orden betyder….När jag la på luren så rann för första gången några glädjetårar, äntligen en kantboll in den här resan, herregud säger jag bara, det var bara så himla underbart. Inte för att jag ska ta ut nån seger i förskott, men hela mitt utgångsläge blev dramatiskt mycket bättre! Visserligen kommer de att förlänga behandlingsperioden, men det struntar jag i, nu är jag bara så redo att sätta igång med allt!

Det är verkligen mycket man behöver göra innan man sparkar igång med cellgifter, igår morse besökte jag tandläkaren på KS för att gå igenom potentiella infektioner i tänderna och idag kom läkarna hem med samtliga mediciner för veckan. Förmodligen kommer de att behöva dra ut en visdomstand som ser lite orolig ut, men det kommer vi göra mellan behandlingarna. Cellgifterna är såpass starka att hela kroppen blir påverkad på en mängd olika sätt. Imorgon kl 9.00 sätter jag igång med cellgifterna, det känns ganska nervöst, jag har absolut ingen aning om vad som väntar mig. Jag har medvetet låtit bli att förbereda mig på det, jag får ta det som det kommer. Det enda jag vet är att kroppen kommer att förändras på en mängd olika sätt, men varje person reagerar olika på cellgifter så de kan inte garantera något. Jag får helt enkelt vänta och se. Igår kväll tog jag fram trimmern och rakade av allt hår, vill inte se tussar falla av under resans gång. Allt som skapar negativ energi försöker jag se till att bli av med. Mitt under rakningen så dog batteriet på trimmern, där stod jag med halvrakat huvud och såg bedrövlig ut, Svea skrattade så hon tjöt och jag kunde inte annat än att skratta med jag också 😀 Jag har alltid varit fåfäng med mitt hår, men nu blev det så dråpligt, värre än sådär kommer det aldrig se ut. Nu kommer jag att bli en av de där cancerpatienterna med blankt huvud, inga ögonbryn och förmodligen med stora ringar under ögonen. Jag som aldrig varit sjuk, jag som alltid sett mig själv som odödlig!

I mitt eget huvud har jag alltid tänkt att jag klarar allt. Jag har alltid älskat att köra bil fort, kasta mig utför de brantaste backarna och aldrig backat en utmaning. Jag har verkligen tänkt att jag är odödlig, ”allt som inte dödar, härdar” har varit en sån där klyscha jag slängt mig med. Helt plötsligt får den klyschan en innebörd, nu finns faktiskt ordet död med i vokabuläret, inte bara som nåt jag slänger mig med, nu finns det faktiskt där mitt framför ögonen. Jag lovar att när det väl börjar sjunka in, blir man både ödmjuk och tacksam, helt plötsligt blir allt på riktigt, inte konstigt att det blir viktigt att vara i stunden. Jag vet att jag många gånger, både verbalt och i skrift, lyft de två enda saker vi till 100% vet, vi föds och vi dör. Det är det enda förutbestämda som finns, däremot har vi alla en möjlighet att ta vara på tiden däremellan. Den tiden blir sjukt viktig nu, när jag är igenom det här, ska jag verkligen försöka se till att bibehålla så mycket jag kan av den jag är nu. Förmodligen är jag en bättre version av mig själv nu, jag är här, jag är närvarande och jag tar in världen på ett nytt och annorlunda sätt. Jag gör andra bedömningar, vissa saker som tidigare var viktiga, kan jag nu rycka åt axlarna åt. Jag tror och hoppas att jag kommer bli en bättre ledare på jobbet och igår var jag förbi kontoret en sväng. Det kändes som att komma hem, det var bara så underbart att se flera av mina älskade kollegor. Ibland behöver man inte ord för att kunna kommunicera, det räcker med att titta på varandra för att förstå och det är fint.

Imorgon kl 9.00 drar det igång, ikväll är sista kvällen jag går och lägger mig med en cancersjuk kropp som inte fått nån match. Imorgon kommer mina styrkor till hjälp, det är dem som ska hjälpa mig att ta bort cancern ur kroppen. Jag ser kroppen som ett sjukt instrument som behöver fixas, det är nu jag ska visa för mig själv att jag är odödlig i åtminstone 30 år till. Jag har faktiskt en bra känsla för det här, trots att jag vet att det kommer bli stentufft. Läkarna har varit väldigt tydliga med det. Jag tror det kan bero på att jag hela tiden varit så positiv, de vill förtydliga för mig att det kommer bli kämpigt. Oavsett vad jag har framför mig så kommer jag att fixa det! Men jag måste erkänna att det är skräckblandat att veta om att ens kropp kommer fyllas med starka gifter under 6 timmar, det tar man inte lättvindigt. Jag vet att jag kommer behöva ta en sömntablett ikväll, annars blir det inte många timmars sömn inatt. Men nu drar det igång på riktigt, det som började med en knöl på halsen i slutet av januari har nu landat i en inopererad venport i bröstet. Jag gissar att jag kommer gå till KS med lite darriga ben imorgon, ska göra en matsäck, ta med paddan och en bok. Det blir en av många promenader dit, jag kommer att uppleva vårens alla förändringar på mina promenader dit. Om allt går enligt plan ska jag vara klar i juli, det vore underbart. Men jag lovar, jag kommer höra varenda koltrast som kvittrar. Jag kommer gå med betydligt lugnare steg, andas med magen och släppa in världen på att annat sätt. Någon morgon kommer jag säkert att köpa en glass på vägen dit, givet att jag kommer ha någon smak, i så fall kommer jag att njuta extra mycket av just den glassen..