Att människan oftast vill ta den kortaste vägen, det vet vi. Vi vet också att människan köper med ögonen, sånt som vi finner tilltalande vill vi gärna ta till oss. Trots dessa solklara insikter lyckas vi ändå många gånger välja bort det självförklara för att istället köpa in på något annat, det är ytterst märkligt.

Vad är det då jag tänker på som jag associerar med detta? Självklart tänker jag på jobbsökandet, detta fenomen som verkar ha hittat en egen fil, där de enkla, smidiga lösningarna är sopade under matten till förmån för byråkratiska, fyrkantiga lösningar där konsumenten (kandidaten) ska leta sig fram till jobbet genom ett gäng klick för att registrera sig innan vederbörande kan påbörja köpprocessen genom att fylla i mängder av information om sig själv i 3-5 steg, för mig är det hål i huvudet! Den senaste tiden har jag förberett mig inför en föreläsning jag skulle hålla i ämnet, som den vän av ordning jag är, vill jag gärna vara förberedd. Därför agerade jag jobbsökande och genomförde ett 20-tal olika sökprocesser utan att till sist trycka ”skicka ansökan”. Det är snart 2017 och när det kommer till jobbsökandet, har visst klockan stannat på 1980, kom igen!

Om vi delar upp marknaden i 2 delar, vanliga företag och rekryteringsföretag, så ser det lite olika ut. De vanliga företagens hemsidor brukar gömma lediga jobb under ”Om oss”, efter lite detektivande och sisådär 5-6 klick brukar man hitta fram till en sida som ofta är så urbota tråkig att man nästan tappar lusten att söka jobbet. Man bör vara ordentligt sugen på det jobbet och man bör dessutom sitta framför en dator och ha gott om tid om man ska söka jobbet, men tid är ju något vi alla har i överflöd, det vet vi… Att överhuvudtaget kunna använda sin mobil till detta är mer eller mindre omöjligt, trots att 86 % påbörjar sitt sökande i mobilen enligt en undersökning av Kelton Research. Min gissning är att bortfallet blir rätt stort.

Rekryteringsföretagen som har detta som levebröd borde iallafall vara fenor på detta – kan man tycka. Efter att ha gjort en liten snabb research även där, så är det beklämmande, de har inte kommit ett dyft längre än företagen. På vissa av bolagen får man dessutom leta sig fram till jobben, innan man ska sätta igång med proceduren att börja registreringen, joråsatt…

Om jag satt som köpare på ett företag som skulle köpa in rekryteringstjänster, då skulle jag fråga rekryteringsföretaget, hur de jobbar med sin ansökningsprocess? Hur de gör sina jobb mer attraktiva än konkurrenterna? hur gör de för att jag som företagare ska sticka ut ur mängden? Kan man söka deras jobb via mobilen? Var hittar de sina kandidater? Dessutom skulle jag kolla in deras hemsida och läsa igenom några annonser, har de snyggt typsnitt, är det enkelt att söka jobb via deras hemsida, blir mina annonser snygga osv. Vi agerar idag på en marknad där kandidaten har betydligt större inflytande, då måste vi börja agera därefter.

Om E-handeln hade varit lika långt bak i utvecklingen som rekryteringsmarknaden, då hade vi fortfarande enbart handlat i butiker, vi hade gjort våra bankärenden på bankkontoret och jag undrar om vi inte fortfarande hade använt telefonkatalogen..

Jag tror att vi som agerar i rekryteringsbranschen måste gå före och spåra, vi måste se kandidaterna som konsumenter som ska KÖPA ett jobb. I Kotlers gamla marknadsföringsvärld, pratar man om produkt, pris, påverkan och plats, detta gäller i allra högsta grad för rekryteringsvärlden. Vi måste finnas med våra annonser där kandidaterna finns, de måste vara attraktiva, de måste påverka oss att vilja söka och priset översätter vi till ansökningsprocessen – dvs det ska vara enkelt att genomföra ansökningen. Om vi gör detta kommer vi garanterat att attrahera fler personer att byta jobb vilket gör att vi hjälper företagen att hitta rätt medarbetare snabbare och därmed kommer marknaden att växa. Vårt existensberättigande är att vara bättre än företagen på detta, är vi inte det så kan de lika gärna ta hand om processen själva, så enkelt är det.

Jag hoppas att vi ser en utveckling på detta under 2017, jag ska definitivt vara med och dra mitt strå till stacken. Vi på Next u ska fortsätta att utveckla vårt koncept med video, vi ska lansera mobil rekrytering och vi fortsätter utmana gamla strukturer och vanor. Vi är än så länge en liten spelare, men vi har höga ambitioner och är snabbfotade, det brukar vara en bra kombination.

Så länge jag kan minnas har man pratat om CV. Ett dokument framtaget att beskriva sina kompetenser, erfarenheter, sin personlighet samt förhoppningsvis vad man kan bidra med. Det har tjänat sitt syfte under väldigt lång tid och min gissning är att det kommer att fortsätta ett bra tag till. Ett av de största problemen med ett CV är att det är subjektivt och jag tror i stort sett alla människor vill framställa sig själv med sitt ”bästa jag”. Ett CV är analogt, svårt att verifiera och vem som helst kan med lite finess googla fram ett på nätet. Detta är alltså det dokument som vi ställer mycket av vår tilltro till när vi ska anställa vår nästa kollega. Visst har de flesta haft en anställning på det bolaget man skriver, visst har man säkert uträttat en massa bra saker och säkerligen har man tillskansat sig en massa kunskaper under resans gång. Men allvarligt – är det inte dags att vi en gång för alla börjar kika på nya verktyg!

Låt oss en gång för alla fastslå att rekrytera rätt människor är svårt. Det är en mängd pusselbitar som måste passa samtidigt. Den högsta träffsäkerhet man kan uppnå med en rekrytering är strax över 60 %, då har man djupintervjuat samt genomfört normativa tester, man har även tagit ordentliga referenser och bakgrundskontrollerat personen. Om man gjort allting bye the book och max når upp till drygt 60 % sannolikhet för att personen kommer att lyckas på jobbet, då förstår man att detta är komplext. Alla som varit med och genomfört en dålig rekrytering vet vilket elände det kan sluta i, vantrivsel, mobbing, dålig stämning, folk som går in i väggen är bara några av de symptom som kan uppstå vid en felrekrytering. Vad detta kan kosta i kronor och ören vill jag knappt tänka på, det är alldeles för mycket pengar. Ändå väljer vi att lita på ett CV och vi stirrar oss lätt blinda på vad personen jobbat inom för bransch och om vederbörande har kunskap inom området som kan vara aktuellt.

Många pratar om kompetensbaserad rekrytering, men inte heller det löser alla problem. Testa att skicka in en duktig fotbollsspelare i ett lag där denne inte kommer överens med någon av lagkamraterna, ogillar tränaren eller inte trivs i miljön. Hur många är det inte som lyckas i sina klubblag men som inte lyckas i landslaget, det är betydligt vanligare än vad man tror. Det kan ofta vara små saker som fäller avgörandet om någon lyckas eller inte.

Min gissning är att vi alltmer kommer att gå mot att hitta bättre och bättre tester, arbetsprover, case, dolda referenser samt studera personernas profiler via sociala medier. Vi människor brukar vara rätt innovativa för att hitta nya vägar fram, samtidigt innebär det också att många av oss behöver öppna upp våra egna vyer, vi kan inte längre snöa in på enbart kompetens, bransch eller erfarenhet, vi behöver kika på vad människor kan tillföra. Egenskaper som inställning och engagemang kommer att bli ännu viktigare att mäta, modern forskning visar idag motivation och attityd är framgångsfaktorer inom arbetslivet. Det gamla talesättet – Vill man så kan man, är nog på väg att bli än mer viktigt.

Nu är det visserligen höst och vi står inför en lång vinter, men lagom till valborg är det väl dags att slänga in CV:t i brasan och förpassa det till historien, det har haft en lång och trogen tjänst, men allt som har en början har också ett slut..

Nu har jag snart jobbat drygt 10 år inom rekrytering – och bemanningsbranschen. Jag tycker mig ha god insikt i hur arbetsmarknaden historiskt har fungerat och hur den ser ut idag. Det senaste året upplever jag att något har hänt, någonting har förändrats. Jag har inget vetenskapligt belägg för det jag kommer skriva, det är endast underbyggt på en mängd samtal med kunder, andra entreprenörer, jobbförmedlingsaktörer, arbetsförmedlingen och det egna bolaget. När jag kikade in på arbetsförmedlingens sida fanns drygt 133.00 lediga jobb, det är ett par stycken. Problemet som allt fler upplever är att det är för få sökande till jobben och bland de som söker är det väldigt många som bara skickar in en ansökan utan att bry sig. Utöver det märker vi att det är fler som väljer att tacka nej till ett jobb, trots att de i flera fall inte ens haft ett annat.

Igår åt jag lunch med en annan entreprenör. Han hade drivit sina företag sen början på 90-talet och han berättade om en händelse som skedde förra veckan. De hade fått in en stor kund som behövde hitta drygt 25 nya personer till sitt lager. De skickade ut en förfrågan till sin egen kandidatbas och fick drygt 40 anmälningar, dessutom lovade arbetsförmedlingen att bistå med ytterligare hjälp. AF fick in drygt 35 stycken och totalt skulle de bli 75 personer på det mötet. Eftersom antalet personer var så stort bestämde de sig för att skicka 3 anställda till det mötet för att verkligen kunna ta hand om samtliga. När mötet väl drog igång kom det totalt 7 personer, 7 STYCKEN AV 75! Det är skrämmande dåliga siffror.

Imorse snackade jag med en annan person som driver ett bolag med 50-talet anställda, de hade sökt duktiga medarbetare inom sälj, service och teamledare och fick knappt några ansökningar. De annonserade tjänsterna via olika jobbportaler, de gick ut via de egna anställdas nätverk och använde en mängd andra kanaler, men alltför få sökte deras jobb. Säljtjänsterna var med bra grundlön, tjänstebil och 6 veckors semester, ändå fick de knappt några ansökningar.

För ett tag sen pratade jag med en av säljarna på en av Sveriges större jobbportaler, även de upplevde en markant förändring. Mängden lediga tjänster ökade utan att antalet ansökningar följde med i samma takt.  Han berättade att han fått in ett gäng nya kunder som tidigare aldrig annonserat, även de upplevde att det var svårt att få intressanta ansökanden. Till saken hör att de flesta företag jag pratat med det här året har tummat på sina krav, man nöjer sig allt oftare att söka efter personer som är motiverade, har rätt inställning och visar engagemang, man skippar branschkunskap eller rätt bakgrund. Dessvärre verkar det bli allt svårare att finna folk som vill jobba.

Igår läste jag en artikel om hur man som kandidat skulle bete sig på intervjun. Mycket handlade om att man som kandidat skulle be företaget motivera varför man skulle börja där, ställa krav på arbetsgivaren och ifrågasätta villkoren. Min gissning är att vi nu börjar skönja de problem som vi själva under lång tid har skapat. Det viljestyrda samhället, man ska jobba med det som är kul, utvecklande och stimulerande. Man vill ha en tydlig utveckling, ett självförverkligande jobb och ständig stimulans. Att gå till ett tråkigt jobb är inget alternativ, då väljer man antingen att kliva av eller tacka nej till ett erbjudande. Det är kontor utan fasta arbetsplatser, flextider, möjlighet att jobba hemifrån och helst ska man inte behövas utsättas för att resultaten mäts – det kan anses kränkande.

Företagen kämpar stenhårt med att framstå som bra arbetsgivare, man jobbar på sitt employer brand och slåss om att hitta ”talangerna”. Vi har mängder av möten och seminarier där vi diskuterar hur vi skall göra för att attrahera rätt personer och vi vänder ut & in på oss själva för att vara kreativa i våra platsannonser – allt i strävan att attrahera rätt målgrupp.

Jag har alltid försökt att se framtiden an, att vara positiv och se möjligheter. Nu börjar det dock kännas en smula oroväckande, om fler väljer att ställa sig utanför arbetsmarknaden då lär vi få ännu större problem. Häromdagen skrev grundarna av Spotify en artikel som pekade på några av problemen för större tillväxtbolag, men även mindre bolag upplever problem att hitta rätt kompetens. Som jag skrev i början har jag inte vetenskapliga belägg för detta, det är bara en känsla och en sammanfattning av en mängd olika samtal med intressenter som upplever samma sak. Jag hoppas att vi alla har fel och att pendeln svänger.

Under mer än 8 år har jag träffat bolag som står i begrepp att rekrytera in personal. Vid i stort sett samtliga av dessa möten har vi kommit in på rekryteringsprocessen – ni vet de där 6-8 boxarna som beskriver ”kravprofil, upprätta annons, annonsera, urval/screening, intervju, referenser, upprätta anställningsbevis och anställ”. Jag vet inte hur många gånger jag har suttit och gått igenom det där med både företag och kollegor i branschen. Rekryteringsprocessen är ett begrepp, den ska man följa. Det intressanta är att den i stort sett är statisk, oavsett om man söker ett kortare vikariat i en reception eller söker jobbet som försäljningschef med ansvar för miljarder. Alla måste gå igenom den processen, ung som gammal, rookie som luttrad räv, det är så det funkar.

recruit_sw

Om man ser jobbet som en köpprocess där kandidaten skall köpa ett jobb av ett företag och jämför det med om man ska köpa någon annan vara istället, är det nån skillnad? Ser alla köpprocesser likadana ut eller skiljer det sig om man ska köpa något som kostar mer eller mindre? Lägger vi ner mer tid på köp av exempelvis en utlandsresa än om vi ska ta tåget några mil? Kan det vara så att vi värderar vår egen insats till vad vår potentiella utkomst blir? Jag tror det, min gissning är att många är beredda att anstränga sig mer om det är något man verkligen vill. Är det ett riktigt spännande jobb, är man beredd att göra mycket för att få det jobbet, däremot vill man att ett enklare jobb ska vara smidigt att söka. Att lägga ner en halvtimme för att söka ett kortare vikariat är för många rätt ointressant. Ska man dessutom behöva registrera sig går det oftast bort. Det här är inget nytt, däremot är inte rekryteringsprocessen anpassad för detta, den bygger på ”one size fits all”. Alla skall genom stupröret, det är så systemen är byggda, inte konstigt att många företag börja märka av bristen på bra ansökningar. Många orkar inte lägga den tid som krävs om inte jobbet ser tillräckligt attraktivt ut. Det kan man givetvis tackla med inställningen ”orkar ni inte lägga ner tiden så kanske ni ändå inte ska jobba här” och det kanske är rätt tänkt i vissa fall, däremot tror jag att man förlorar på det tänket över tid. Jag tror alla företag som rekryterar personal på frekvent basis behöver tänka igenom sina framtida processer. Förutsatt att man som företagare värderar människor och anser att bra medarbetare skapar bra företag är det nog på sin plats att lägga lite tid på att fundera över detta.

Jag tror att vi relativt snart kommer att se allt fler olika sätt att söka jobb på. Vi kommer att behöva ha olika rekryteringsprocesser för olika jobb, det kommer inte att funka med endast en process längre. Tid är något som är begränsat och att söka jobb tar idag alldeles för lång tid. Dessutom är det fortfarande rätt få bolag som hittat en smidig mobil lösning, trots att snart 50 % hittar sina jobb via mobilen. Rekryteringsbranschen kommer att behöva snäppa upp sig ett par pinnhål, att sitta kvar i stolen och invänta kandidater som skall registrera sina personprofiler i nån databas kan vi nog snart glömma. Verkligheten tenderar att komma ikapp och de som tänker utifrån användaren är ofta de som blir vinnarna i långa loppet. Vi kommer att behöva genomgå en digital transformation för att möta de önskemål som finns därute. På Next u sitter vi just nu och jobbar igenom hur vi kan fortsätta att digitalisera oss, redan idag hanterar våra kunder en hel del genom sina mobiler. Snart ska vi förhoppningsvis kunna lansera rena mobila ansökningar som gör det möjligt att söka jobb utan att behöva sitt CV. Det finns mycket kvar att utveckla inom detta och det är också det som driver mig att fortsätta utveckla verksamheten. Jobbet är en så stor del av livet för de allra flesta, det är roligt att få vara med o förändra något som är så viktigt!

När jag växte upp brukade min mamma mellan varven använda begreppet ”man saknar inte kon förrän båset är tomt”. Hon gjorde det i sammanhang när saker jag tagit för givet försvann och jag började sakna dem. I den tid vi lever just nu, med personlig utveckling, karriär och en ständig jakt på den senaste kunskapen, blir det väldigt lätt att vi glömmer bort en sån trivial sak som trivsel. Jag har träffat så många människor som i jakten på nya utmaningar prioriterat bort att de faktiskt trivdes på sitt förra jobb. De gillade sina kollegor, uppskattade sin chef och tyckte att arbetsuppgifterna faktiskt var helt ok. Det var en tillvaro där de kände sig bekväma, omtyckta och tillhörde en gemenskap. De var bekväma med sina arbetsuppgifter och kunde åtnjuta lyxen att faktiskt vara den som delade med sig av sina kunskaper istället för att vara den som hela tiden söker kunskap.

Oavsett media så pratas det stress, det är så vanligt förekommande att vi knappt reagerar på det längre. Det som är slående är att stressen kryper ner alltmer i åldrarna. Jag förstår att människor mitt i karriären, med dagis, skola, ansvar, lån m.m upplever livet som stressigt. Mängden åtaganden ihop med ansvaret kan stressa upp även den mest stresståliga person. Att unga människor känner sig stressade tror jag hänger ihop med andra saker, det handlar betydligt mer om självuppfyllande, att känna sig tillräcklig, bli bekräftad och att känna en ständig utveckling. Stannar man upp, kan man lätt snegla åt andra och känna att de utvecklas snabbare. När man är yngre är ofta besluten lättare att ta, de påverkar färre människor och skulle det bli fel kan man alltid fatta nya beslut. Världen där ute är fylld av möjligheter och det är lätt att bli rastlös om man står still för länge.

I stressade situationer är det svårt att fatta välgrundade beslut. Hjärnan har betydligt svårare att sortera, analysera och värdera när vi upplever stress. Det är ett flyktbeteende som gör att vi behöver stålsätta oss för inte segna ner och förlora energi. I såna situationer är det svårt att överhuvudtaget ställa sig frågan – Trivs jag på mitt jobb? Den ständiga jakten på självuppfyllelse slutar sällan bra, den leder tyvärr alltför ofta till nån form av depression och att man tappar sin energi. Man börjar lätt famla i mörkret och fatta ogenomtänkta beslut. När man till slut hämtar andan och gör sin analys är det många som ställer sig frågan – Varför tog jag det beslutet då? Dessvärre går det inte att förändra historien, hur mycket vi än vill. Den är vad den är och det handlar om att lära sig av den och ta sig an framtiden på ett bättre sätt. Kunskapen man bär med sig bör göra att man fattar bättre och mer genomtänkta beslut nästa gång.

Man ska aldrig underskatta värdet av att trivas på sitt jobb. Det är så många som lämnat ett jobb som de egentligen gillat och skälen har alltför ofta bottnat i att det är något i livet som saknas. Vi människor behöver variation mellan varven, dessvärre blir det ibland så att vi p.g.a det fattar ogenomtänkta beslut och lämnar något vi egentligen gillar. Jag tycker man bör värdera trivsel högre, människor som trivs och mår bra brukar utstråla energi. Det är så lätt att ta det för givet, snälla gör inte det. Känn efter hur du mår på ditt jobb, prata med dina kollegor, försök att hitta en skön balans. Är du trygg i ditt jobb, brukar det smitta av sig på övriga delar av livet. Välmående människor skapar välmående företag som förhoppningsvis hjälper till att skapa en bättre värld. Ensam är sällan stark, vi mår oftast bäst i sammanhang med andra som vi tycker om. Börja med dig själv, det är där svaren finns.