Jag stod vid dörren, klockan var 08.02, jag höll Svea i handen och vi skulle gå till skolan. Telefonen ringde och jag svarade, rösten i luren var sakligt korrekt ”Det är bekräftat, du har Lymfom, det innebär cancer i lyfmkörteln”….Jag släppte Sveas hand, tittade med tom blick in i väggen och tänkte, det var det livet…..
Det finns vissa saker i livet som inte går att förklara, såvida du inte varit med om det själv. Ett sånt här besked går inte att beskriva, det är surrealistiskt. Att få beskedet cancer är som att få din dödsdom, det är så det känns. Golvet försvinner under dina fötter och du faller handlöst, en miljon tankar far runt i ditt huvud samtidigt och det går inte att stoppa. Det här hände mig för drygt 4 veckor sen, den dagen kommer jag aldrig att glömma. Det kommer alltid finnas ett före och ett efter den morgonen, där ställdes allt på sin spets och det mesta i livet blev rätt oväsentligt.
Det hela började i slutet av januari, jag satt och åt middag med Anna och kände en knöl på halsen, jag tänkte väl att jag har en förkylning på gång, det var inte mer än så. Två veckor senare satt jag med handen på halsen och konstaterade att knölen blivit större, Anna kunde se den väldigt tydligt. Jag skrev ner i min kalender att jag skulle kontakta vårdcentralen för att kolla upp den, men glömde bort det några dagar innan jag ringde och fick en tid direkt på Sophiahemmet redan måndagen efter. När måndagen väl kom ringde jag en kollega på jobbet och sa att jag kommer missa måndagsmötet, jag måste in en snabbis till Sophiahemmet för att kolla nån fettknöl som satt sig på halsen. När läkaren väl ställt sina frågor, testat ultraljudet och känt på knölen, sa hon att jag kommer att få en remiss till Karolinska som bör kolla upp det här. Knölen ska inte sitta där och det finns en viss risk att det kan vara en tumör. Jag gick ut genom dörrarna på Sophiahemmet och tänkte, vad sa hon….? Helt plötsligt står jag på parkeringen och gråter, tårarna rinner ner för mina kinder och jag ringer hem och berättar att jag troligen fått cancer…
En vecka senare befinner jag mig på Karolinska igen och då sticker de en massa nålar i knölen för att kolla upp vad det är och dagen efter är tisdagen, 08.02 där mitt liv förändrades…..
Nu har det gått en månad, på måndag träffar jag läkarna för att få samtliga svar, vilken typ är det? Har den spritt sig? Hur ser min behandling ut? Mina frågor är oändligt många, svaren är få….Det enda jag egentligen vet är att den typen jag har är elakartad, sk Hög-malign, vilket innebär döden om den inte behandlas. Karolinska är dock världsledande på cancerbehandling och Lymfom som färdas genom blodet, har de fina utsikter att fixa! Behandlingen skall vara en av de absolut tuffaste men prognosen ser bra ut, jag kommer att greja det!
Resan jag gjort de senaste 4 veckorna går inte att beskriva, det har verkligen varit en känslomässig berg o dalbana, det har varit några riktigt djupa dalar, men också en hel del positiva saker. Jag kunde inte ens i min vildaste fantasi tro att det finns så många kärleksfulla människor därute som bryr sig om mig, det har verkligen värmt mitt hjärta. Att inte vara ensam i den är fighten känns jätteskönt. Anna och Svea är mina 2 klippor, vill inte utsätta dem för det här men tyvärr står detta utanför min makt. Jag gör precis allt som går för att hjälpa Anna i det här, på många sätt är det här betydligt värre för henne, att stå utanför och se på utan att kunna göra något, det måste vara fruktansvärt.
Men jag kommer inte att sätta på mig nån offerkofta i detta, det finns inget att vinna på det. Den enskilt viktigaste egenskapen som jag kommer att behöva nu, är mitt huvud. Jag har tillbringat de senaste veckorna med att förbereda mig inför den här kampen, jag har läst, pratat med andra patienter, forskare och läkare för att förstå. Jag ändrar kostvanor, drar ner på stressen, promenerar, pratar, skriver och försöker att vara i nuet. Jag försöker omfamna alla känslor, ta in dem och bara låta dem vara. Att bryta ihop är ok, det är bara mänskligt. Att ständigt vara påkopplad går inte, är det något jag lärt mig ifrån golfen, så är det att kunna plocka fram det mentala när det behövs, samtidigt som det gäller att lagra energin när den inte behövs lika mycket.
På nåt sätt handlar det om att måla bilderna i vitt, det är alldeles för lätt att bara använda den svarta penseln. Ur varje jobbig tanke går det att hitta nåt ljust, ibland måste man bara leta lite mer. Jag kommer att försöka jobba med korta målbilder, hitta något positivt att se fram emot, att hela tiden försöka jobba med korta etapper. Det kan handla om något så trivialt som att bara sätta sig i bilen, sätta på lite Winnerbäck, Le Marc, Mauro, Orup eller nån annan sentimental musik som jag alltid varit så svag för, för att åka ut till Wermdö och slå en hink. Förhoppningsvis kommer jag att ha bättre dagar och då kommer jag hyra en golfbil och spela lite, jag behöver ha de här bilderna att se fram emot, det kommer att vara mina livlinor. Frisk luft, skog, fågelkvitter, sol och vatten, jag kommer förmodligen att se allt annat med andra glasögon framöver. När saker helt plötsligt rycks bort, inser man värdet av dem. Att som igår, efter styrelsemötet, få äta en fiskgryta och ta ett glas vitt på Wasahof, var helt fantastiskt! Förmodligen kommer det dröja lång tid innan jag gör det igen, därför får nuet en helt annan innebörd.
Jag har trots allt drivit företag i 16 år, det har varit allt annat än en rak resa att ta mig dit där jag är idag. De kamper jag utkämpat för att ta mig hit, är många. Den gemensamma nämnaren för att lyckas, har alltid varit mitt huvud, det är och har varit min allra största tillgång. Nu kommer den tillgången att ställas inför den yttersta prövningen, den här gången finns ingen fallback.. När det kommer till bolaget, så känner jag mig ändå lugn. Vi har en tillväxt på drygt 130%, det går oerhört bra! Vi snuddar svarta siffror för Higher och Next u har börjat året grymt. Vi bör landa kring 40 MSEK i år och det känns skönt att lämna över stafettpinnen till ledningsgruppen som får ta över ansvaret nu. Det hade varit betydligt värre att lämna om vi hade haft det motigt, men mitt fantastiska team på jobbet kommer att överträffa alla mina förväntningar. Jag kommer att sakna dem enormt mycket, de spelar en väldigt stor och viktig roll i mitt liv. En stor del av min identitet sitter också i entreprenörskapet, den delen kommer jag tyvärr att behöva plocka bort under behandlingstiden. Det kommer att bli många förändringar, jag står inför något jag inte vet vad det, med en elak fiende som växer i mig. Samtidigt är jag på en stabil plats i livet, jag är mentalt rustad att kliva in, ta fighten och gå segrande ur den. Det är bara så det är, alla andra alternativ har jag redan gått igenom, analyserat och förkastat. Kvar står jag, livet och många år till på den är planeten. Jag ska vara med på Sveas student, vi ska spela 2 generationer, jag och Anna har tusen spännande saker framför oss och Higher ska inom 3 år omsätta 100 miljoner och ha en miljardvärdering. Jag har så ofantligt mycket spännande framför, jag är alldeles för nyfiken och min vilja att leva är så stark! Det här kommer bli ytterligare en prövning, men nu är den där och då får jag hantera den. Det enda jag kan styra är framtiden, vilken inställning jag väljer och vad som känns rätt i mitt hjärta.
Jag kommer att använda den här bloggen en period framöver, det kommer att vara min kanal att få ut känslorna. Jag har aldrig varit något vidare på att hålla känslorna inne i mig, det har aldrig funkat för mig. Nu kommer jag verkligen behöva hitta ett sätt att kanalisera dem och jag tror och hoppas att det här kommer att hjälpa.
