När personligheten avgör

Entreprenör – på liv & död

On 22 augusti, 2016, in Personlig utveckling, by stefan
0

När jag var liten och läste sagoböcker fanns det ofta en magiker som med sitt trollspö kunde förändra världen i ett nafs. Det var drömmen att hitta ett sånt spö och sen trolla fram massa godis, leksaker och annat som gjorde livet mer spännande! Som entreprenör önskar man många gånger att det verkligen gick, dessvärre inser man framgång inte kommer av trollspön och önskningar, det kommer endast genom hårt arbete, bra beslut och ett ständigt strävande efter utveckling. Dessvärre blir man som entreprenör lätt drabbad av trollspöet dock.

När man som entreprenör lyckas skriva avtal med ett större företag känns det fantastiskt! Det är ofta en lång process, en mängd möten, upphandlingar och prisförhandlingar. Det är sällan någon räksmörgås att signa ett större avtal, men känslan när man signat och påbörjat samarbetet är euforisk. Som mindre spelare vet man att leverans är nyckeln och är det en större kund är man alltid på tårna vid minsta signal. För ett gäng år sen vad jag VD i ett annat bolag med 10 – talet anställda och vi lyckades skriva ramavtal med Coca-Cola, jag kommer aldrig glömma den känslan. När avtalet väl var påskrivet satt jag ned med dåvarande HR direktören och berömde henne för att jag tyckte det ett modigt beslut att skriva ett avtal med ett litet bolag och svaret jag fick var, citat ”Stefan, min erfarenhet av samarbeten med mindre bolag är enkom positiv, de är alltid på tårna när vi hör av oss och ger oss alltid högsta prioritet”. Jag hade inte riktigt tänkt på det så, men när jag väl funderade på det tyckte jag att det var både logiskt och klokt, alla företag/människor gillar att bli furstligt behandlade.

Som en mindre spelare vill man alltid leverera världsklass, oavsett tidpunkt och klockslag. Som entreprenör lever man med sitt bolag 24/7, oavsett var man är finns ständigt tankarna och oron för att man missat något. Det är också en del av nerven som gör att åtminstone jag älskar entreprenörskapet, det är på riktigt och det är få saker i livet som ger större kickar och arga känslor som företagandet – heaven and hell! Nedsidan med att skriva avtal med större kunder är att trollspöet lätt kan svinga tillbaka helt utan orsak, man är oftast bara ett samtal bort från att tappa ett väl fungerande samarbete. Någon slutar eller byter position och helt plötsligt är det någon ny person som fattar besluten och då kan pendeln svänga snabbt. Det som anställda på större bolag sällan förstår är hur hårt det kan slå på ett mindre bolag. Som mindre spelare är varje anställd en stor investering, man räknar med att växa sin business med en stabil grund av kunder i botten för att sedan fortsätta öka med nya kunder, samtidigt vill man inte tappa någon kund, framförallt inte någon stor kund.

Entreprenörskapet är en livsstil, det är inget jobb mellan 8 – 17, man ÄR sitt företag och känslorna speglar ofta resultaten. Utifrån det är det beklämmande hur politiken just nu ser på entreprenörskapet. Nu börjar sommaren lida mot sitt slut, åtminstone vädermässigt. På Next u står vi inför en spännande höst, vi har gjort vårt bästa första halvår, anställt nya personer både på rekrytering och säljavdelningen och inom kort kommer vi att lansera helt nya tjänster inom bemanning och rekrytering. Under sommaren har utvecklingen fortgått och programmeringen har pågått för fullt och jag har själv beskådat resultatet och det ser bra ut! Nu ska vi bara testa tekniken, gå igenom processerna och sen lansera, det kommer att bli en spännande höst och vinter!

Post to Twitter Skicka till Twitter

Tagged with: • • • • • • • • •
 

Den nya arbetsmarknaden – Finns det någon som förstår den?

On 22 april, 2016, in Personlig utveckling, by stefan
1

Nu har jag snart jobbat drygt 10 år inom rekrytering – och bemanningsbranschen. Jag tycker mig ha god insikt i hur arbetsmarknaden historiskt har fungerat och hur den ser ut idag. Det senaste året upplever jag att något har hänt, någonting har förändrats. Jag har inget vetenskapligt belägg för det jag kommer skriva, det är endast underbyggt på en mängd samtal med kunder, andra entreprenörer, jobbförmedlingsaktörer, arbetsförmedlingen och det egna bolaget. När jag kikade in på arbetsförmedlingens sida fanns drygt 133.00 lediga jobb, det är ett par stycken. Problemet som allt fler upplever är att det är för få sökande till jobben och bland de som söker är det väldigt många som bara skickar in en ansökan utan att bry sig. Utöver det märker vi att det är fler som väljer att tacka nej till ett jobb, trots att de i flera fall inte ens haft ett annat.

Igår åt jag lunch med en annan entreprenör. Han hade drivit sina företag sen början på 90-talet och han berättade om en händelse som skedde förra veckan. De hade fått in en stor kund som behövde hitta drygt 25 nya personer till sitt lager. De skickade ut en förfrågan till sin egen kandidatbas och fick drygt 40 anmälningar, dessutom lovade arbetsförmedlingen att bistå med ytterligare hjälp. AF fick in drygt 35 stycken och totalt skulle de bli 75 personer på det mötet. Eftersom antalet personer var så stort bestämde de sig för att skicka 3 anställda till det mötet för att verkligen kunna ta hand om samtliga. När mötet väl drog igång kom det totalt 7 personer, 7 STYCKEN AV 75! Det är skrämmande dåliga siffror.

Imorse snackade jag med en annan person som driver ett bolag med 50-talet anställda, de hade sökt duktiga medarbetare inom sälj, service och teamledare och fick knappt några ansökningar. De annonserade tjänsterna via olika jobbportaler, de gick ut via de egna anställdas nätverk och använde en mängd andra kanaler, men alltför få sökte deras jobb. Säljtjänsterna var med bra grundlön, tjänstebil och 6 veckors semester, ändå fick de knappt några ansökningar.

För ett tag sen pratade jag med en av säljarna på en av Sveriges större jobbportaler, även de upplevde en markant förändring. Mängden lediga tjänster ökade utan att antalet ansökningar följde med i samma takt.  Han berättade att han fått in ett gäng nya kunder som tidigare aldrig annonserat, även de upplevde att det var svårt att få intressanta ansökanden. Till saken hör att de flesta företag jag pratat med det här året har tummat på sina krav, man nöjer sig allt oftare att söka efter personer som är motiverade, har rätt inställning och visar engagemang, man skippar branschkunskap eller rätt bakgrund. Dessvärre verkar det bli allt svårare att finna folk som vill jobba.

Igår läste jag en artikel om hur man som kandidat skulle bete sig på intervjun. Mycket handlade om att man som kandidat skulle be företaget motivera varför man skulle börja där, ställa krav på arbetsgivaren och ifrågasätta villkoren. Min gissning är att vi nu börjar skönja de problem som vi själva under lång tid har skapat. Det viljestyrda samhället, man ska jobba med det som är kul, utvecklande och stimulerande. Man vill ha en tydlig utveckling, ett självförverkligande jobb och ständig stimulans. Att gå till ett tråkigt jobb är inget alternativ, då väljer man antingen att kliva av eller tacka nej till ett erbjudande. Det är kontor utan fasta arbetsplatser, flextider, möjlighet att jobba hemifrån och helst ska man inte behövas utsättas för att resultaten mäts – det kan anses kränkande.

Företagen kämpar stenhårt med att framstå som bra arbetsgivare, man jobbar på sitt employer brand och slåss om att hitta ”talangerna”. Vi har mängder av möten och seminarier där vi diskuterar hur vi skall göra för att attrahera rätt personer och vi vänder ut & in på oss själva för att vara kreativa i våra platsannonser – allt i strävan att attrahera rätt målgrupp.

Jag har alltid försökt att se framtiden an, att vara positiv och se möjligheter. Nu börjar det dock kännas en smula oroväckande, om fler väljer att ställa sig utanför arbetsmarknaden då lär vi få ännu större problem. Häromdagen skrev grundarna av Spotify en artikel som pekade på några av problemen för större tillväxtbolag, men även mindre bolag upplever problem att hitta rätt kompetens. Som jag skrev i början har jag inte vetenskapliga belägg för detta, det är bara en känsla och en sammanfattning av en mängd olika samtal med intressenter som upplever samma sak. Jag hoppas att vi alla har fel och att pendeln svänger.

Post to Twitter Skicka till Twitter

Tagged with: • • • • • • • • • •
 

Jag blev till sist pappa jag med – kärleken till min dotter är omöjlig att beskriva.

On 22 januari, 2016, in Personlig utveckling, by stefan
0

Nu har jag suttit och tittat på henne i säkert 20 minuter. Denna lilla tjej, min dotter. Jag kunde aldrig drömma om att man kunde älska någon så ofantligt mycket! Tänk om jag hade vetat detta tidigare, då kanske det inte hade behövt dröja så länge innan jag fick uppleva denna magi.

Ikväll har jag varit ensam med henne, vi har busat, ätit och sen la jag henne. Det är alltid lite svårt så ikväll tog jag fram en bok med vaggvisor som jag spelade för henne och hon somnade så fint. Livet är allt bra märkligt, man vet egentligen ingenting förrän man i stunden inser att man helt plötsligt bara lever. Det är så mycket som inte blir som man planerar, det bara händer och på nåt sätt parerar man det för att i nästa stund känna sig bekväm med det. Häromdagen funderade jag över min ålder, att jag hann fylla 44 år innan jag fick mitt första barn. Många av mina vänner har barn som är tonåringar, de förstod redan då, det som jag insett nu. Man pratar med dem och de är oftast väldigt glada över att småbarnsperioden är över, att de idag ser sina barn spela fotboll, dansa eller nåt annat kul.

För mig som är tävlingsmänniska ut i fingerspetsarna, har det ständigt känts som jag legat efter i livet. Jag har med andra ord tävlat i livet, ungefär som att livet skulle vara en tävling. Det känns rätt horribelt att jag sett livet så, men faktum är att jag gjort det. När jag satsade på golfen så gjorde många vänner karriär, de kunde flytta hemifrån och köpte fina bilar, själv bodde jag i en liten friggebod på baksidan hos mina föräldrar och åkte omkring i en gammal Nissan. När mina vänner började bilda familj då fick jag precis mitt första riktiga jobb. Idag när de pratar om gymnasieskolor och utbildningar så byter jag blöjor, på den här lilla tjejen som jag fullständigt avgudar. Tänk om du visste hur mycket jag älskar dig Svea, hur otroligt lycklig jag är över att vara din pappa! Jag är så oerhört stolt, så lycklig och så ödmjuk över att ha fått in dig i mitt liv. Det har alltid funnits en liten tomhet i mitt liv, det har alltid varit som något som saknats tills jag träffade min fantastiska sambo och vi fick dig Svea.

Jag tycker ofta jag läser om tragiska saker, jag tycker ofta jag stöter på cancer i olika sammanhang. Egentligen är det inget jag oroar mig över, det är inget jag påverka, men med ett barn i mitt liv är det helt plötsligt mycket som har förändrats. Livet har blivit betydligt mer värdefullt, varje dag är så oerhört mycket mer värd. Att komma hem efter en tuff arbetsdag och möta en liten tjej som kommer krypande och sträcker sina armar emot mig är gåva jag inte kunde föreställa mig. Att springa omkring i lägenheten och leka kurragömma känns som den mest naturliga saken i världen. Första morgonen som vi vaknade på BB låg jag och bara tittade på henne, det var som jag var uppslukad av denna lilla tjej. 3,5 kg människa som fick mig att falla pladask, det var som ett nytt kapitel i livet föddes för mig. Tänk så mycket man inte vet, tänk så mycket som kan överraska. På det viset är livet häftigt, känslor är något som är svårt att sätta ord på. De bara finns där och helt plötsligt kommer man på sig själv att de blir så närvarande.

Jag har bestämt för att acceptera livet, det är ingen tävling. Jag har uppenbarligen legat efter många av mina vänner, men det är ok. Jag är världens lyckligaste pappa, jag har en dotter som jag avgudar och en sambo som jag älskar, jag kan inte begära mer. Jag kommer att vara äldre än många andra pappor på föräldramötena, det är så det kommer att vara. När Svea blir äldre kommer hon säkert att tycka jag är mossig och jag kanske är det då, men då får det bli så. Just nu är allting bara så underbart och jag skulle kunna tillbringa hela den här kvällen med att bara titta på henne, jag kommer aldrig tröttna på det. Att 9 kg människa skulle dra undan benen så fullständigt på mig kunde jag inte föreställa mig, men det är det bästa som hänt. Svea bara så du vet – Din pappa älskar dig över allt annat på jorden!

Post to Twitter Skicka till Twitter

Tagged with: • • • • •
 

Måste det vara så tråkigt och fyrkantigt att söka jobb?

On 20 januari, 2016, in Personlig utveckling, by stefan
0

Under mer än 8 år har jag träffat bolag som står i begrepp att rekrytera in personal. Vid i stort sett samtliga av dessa möten har vi kommit in på rekryteringsprocessen – ni vet de där 6-8 boxarna som beskriver ”kravprofil, upprätta annons, annonsera, urval/screening, intervju, referenser, upprätta anställningsbevis och anställ”. Jag vet inte hur många gånger jag har suttit och gått igenom det där med både företag och kollegor i branschen. Rekryteringsprocessen är ett begrepp, den ska man följa. Det intressanta är att den i stort sett är statisk, oavsett om man söker ett kortare vikariat i en reception eller söker jobbet som försäljningschef med ansvar för miljarder. Alla måste gå igenom den processen, ung som gammal, rookie som luttrad räv, det är så det funkar.

recruit_sw

Om man ser jobbet som en köpprocess där kandidaten skall köpa ett jobb av ett företag och jämför det med om man ska köpa någon annan vara istället, är det nån skillnad? Ser alla köpprocesser likadana ut eller skiljer det sig om man ska köpa något som kostar mer eller mindre? Lägger vi ner mer tid på köp av exempelvis en utlandsresa än om vi ska ta tåget några mil? Kan det vara så att vi värderar vår egen insats till vad vår potentiella utkomst blir? Jag tror det, min gissning är att många är beredda att anstränga sig mer om det är något man verkligen vill. Är det ett riktigt spännande jobb, är man beredd att göra mycket för att få det jobbet, däremot vill man att ett enklare jobb ska vara smidigt att söka. Att lägga ner en halvtimme för att söka ett kortare vikariat är för många rätt ointressant. Ska man dessutom behöva registrera sig går det oftast bort. Det här är inget nytt, däremot är inte rekryteringsprocessen anpassad för detta, den bygger på ”one size fits all”. Alla skall genom stupröret, det är så systemen är byggda, inte konstigt att många företag börja märka av bristen på bra ansökningar. Många orkar inte lägga den tid som krävs om inte jobbet ser tillräckligt attraktivt ut. Det kan man givetvis tackla med inställningen ”orkar ni inte lägga ner tiden så kanske ni ändå inte ska jobba här” och det kanske är rätt tänkt i vissa fall, däremot tror jag att man förlorar på det tänket över tid. Jag tror alla företag som rekryterar personal på frekvent basis behöver tänka igenom sina framtida processer. Förutsatt att man som företagare värderar människor och anser att bra medarbetare skapar bra företag är det nog på sin plats att lägga lite tid på att fundera över detta.

Jag tror att vi relativt snart kommer att se allt fler olika sätt att söka jobb på. Vi kommer att behöva ha olika rekryteringsprocesser för olika jobb, det kommer inte att funka med endast en process längre. Tid är något som är begränsat och att söka jobb tar idag alldeles för lång tid. Dessutom är det fortfarande rätt få bolag som hittat en smidig mobil lösning, trots att snart 50 % hittar sina jobb via mobilen. Rekryteringsbranschen kommer att behöva snäppa upp sig ett par pinnhål, att sitta kvar i stolen och invänta kandidater som skall registrera sina personprofiler i nån databas kan vi nog snart glömma. Verkligheten tenderar att komma ikapp och de som tänker utifrån användaren är ofta de som blir vinnarna i långa loppet. Vi kommer att behöva genomgå en digital transformation för att möta de önskemål som finns därute. På Next u sitter vi just nu och jobbar igenom hur vi kan fortsätta att digitalisera oss, redan idag hanterar våra kunder en hel del genom sina mobiler. Snart ska vi förhoppningsvis kunna lansera rena mobila ansökningar som gör det möjligt att söka jobb utan att behöva sitt CV. Det finns mycket kvar att utveckla inom detta och det är också det som driver mig att fortsätta utveckla verksamheten. Jobbet är en så stor del av livet för de allra flesta, det är roligt att få vara med o förändra något som är så viktigt!

Post to Twitter Skicka till Twitter

Tagged with: • • • • • • • • • • • •
 

Underskatta aldrig värdet av trivsel på jobbet!

On 28 oktober, 2015, in Personlig utveckling, by stefan
0

När jag växte upp brukade min mamma mellan varven använda begreppet ”man saknar inte kon förrän båset är tomt”. Hon gjorde det i sammanhang när saker jag tagit för givet försvann och jag började sakna dem. I den tid vi lever just nu, med personlig utveckling, karriär och en ständig jakt på den senaste kunskapen, blir det väldigt lätt att vi glömmer bort en sån trivial sak som trivsel. Jag har träffat så många människor som i jakten på nya utmaningar prioriterat bort att de faktiskt trivdes på sitt förra jobb. De gillade sina kollegor, uppskattade sin chef och tyckte att arbetsuppgifterna faktiskt var helt ok. Det var en tillvaro där de kände sig bekväma, omtyckta och tillhörde en gemenskap. De var bekväma med sina arbetsuppgifter och kunde åtnjuta lyxen att faktiskt vara den som delade med sig av sina kunskaper istället för att vara den som hela tiden söker kunskap.

Oavsett media så pratas det stress, det är så vanligt förekommande att vi knappt reagerar på det längre. Det som är slående är att stressen kryper ner alltmer i åldrarna. Jag förstår att människor mitt i karriären, med dagis, skola, ansvar, lån m.m upplever livet som stressigt. Mängden åtaganden ihop med ansvaret kan stressa upp även den mest stresståliga person. Att unga människor känner sig stressade tror jag hänger ihop med andra saker, det handlar betydligt mer om självuppfyllande, att känna sig tillräcklig, bli bekräftad och att känna en ständig utveckling. Stannar man upp, kan man lätt snegla åt andra och känna att de utvecklas snabbare. När man är yngre är ofta besluten lättare att ta, de påverkar färre människor och skulle det bli fel kan man alltid fatta nya beslut. Världen där ute är fylld av möjligheter och det är lätt att bli rastlös om man står still för länge.

I stressade situationer är det svårt att fatta välgrundade beslut. Hjärnan har betydligt svårare att sortera, analysera och värdera när vi upplever stress. Det är ett flyktbeteende som gör att vi behöver stålsätta oss för inte segna ner och förlora energi. I såna situationer är det svårt att överhuvudtaget ställa sig frågan – Trivs jag på mitt jobb? Den ständiga jakten på självuppfyllelse slutar sällan bra, den leder tyvärr alltför ofta till nån form av depression och att man tappar sin energi. Man börjar lätt famla i mörkret och fatta ogenomtänkta beslut. När man till slut hämtar andan och gör sin analys är det många som ställer sig frågan – Varför tog jag det beslutet då? Dessvärre går det inte att förändra historien, hur mycket vi än vill. Den är vad den är och det handlar om att lära sig av den och ta sig an framtiden på ett bättre sätt. Kunskapen man bär med sig bör göra att man fattar bättre och mer genomtänkta beslut nästa gång.

Man ska aldrig underskatta värdet av att trivas på sitt jobb. Det är så många som lämnat ett jobb som de egentligen gillat och skälen har alltför ofta bottnat i att det är något i livet som saknas. Vi människor behöver variation mellan varven, dessvärre blir det ibland så att vi p.g.a det fattar ogenomtänkta beslut och lämnar något vi egentligen gillar. Jag tycker man bör värdera trivsel högre, människor som trivs och mår bra brukar utstråla energi. Det är så lätt att ta det för givet, snälla gör inte det. Känn efter hur du mår på ditt jobb, prata med dina kollegor, försök att hitta en skön balans. Är du trygg i ditt jobb, brukar det smitta av sig på övriga delar av livet. Välmående människor skapar välmående företag som förhoppningsvis hjälper till att skapa en bättre värld. Ensam är sällan stark, vi mår oftast bäst i sammanhang med andra som vi tycker om. Börja med dig själv, det är där svaren finns.

Post to Twitter Skicka till Twitter

Tagged with: • • • • • •
 
« Previous Entries Next Entries »