När personligheten avgör

Om 1 vecka ska jag föreläsa om försäljning på Stockholms Handelskammare. Försäljning är ett ämne som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Redan som liten grabb började jag sälja, vill minnas att jag var 9-10 år när jag och en kompis ville bygga en kiosk i skogen och sälja godis och tidningar. Kiosken blev aldrig byggd, däremot föddes en låga för försäljning som sedan dess aldrig slocknat. I hela mitt vuxna liv har jag på olika sätt jobbat med försäljning, både som säljare, försäljningschef, affärsområdeschef och VD. Förutom mitt liv som entreprenör där försäljning är vardag sitter jag även med i ledningsgruppen för Sälj & Marknadshögskolan. Där får jag möjlighet att vara med och påverka kommande säljares utbildning och dessutom får jag möjlighet att möta dem och lyssna till deras syn på framtidens sälj vilket är spännande. 

För mig är försäljningsyrket fint, det är ett jobb där du på riktigt kan påverka din egen vardag. Som säljare blir man ständigt bedömd utifrån sin prestation, det kan vara tufft för många. Det är inte alltid kul att kliva in på kontoret och få berätta för gänget att man inte får till några avslut. De flesta företags framgång hänger på att säljarna levererar in nya affärer för att hjulen ska snurra. För många ”stolpe ut” kan få även den bästa säljaren att börja tvivla på sig själv. Jag vet inte hur många gånger jag suttit med säljare och försökt att identifiera varför det är motflyt. Många gånger får man som chef vara lika mycket psykolog som chef, det är en tunn lina mellan moroten och piskan, båda behövs, men en erfaren säljchef har känslan att veta när man ska ställa krav och när man ska uppmuntra och peppa.

För mig är det lite sårande att många idag ser ner på säljyrket. För många är det synonymt med att man ”kränger” på någon mot sin vilja, så skulle jag aldrig se det. För mig är en säljare rakryggad, man säljer inte på en kund något som denne inte behöver eller vill ha. Man måste vara oerhört tydlig i sin behovsanalys och verkligen förstå hur kunden tänker, vad denne behöver och vilket problem som behöver lösas. För mig består själva försäljningen i att lösa en kunds utmaningar/problem med sin tjänst/produkt, på ett sätt så att kunden återkommer och blir en kund på riktigt. Egentligen blir man inte kund förrän man köper igen, det är först då som man får kvitto på att kunden är nöjd. 

För mig har framgångsrika säljare ett antal gemensamma egenskaper

– En stark egen motor som gör att de driver sig själva.

– Tävlingsinstinkt och vinnarskalle, man gillar helt enkelt inte att förlora.

– Intelligens, man är snabbtänkt och har lätt att suga åt sig information.

– Optimism, man vet att det går ett antal Nej på varje Ja, man tar det inte personligt.

– Man vet att försäljning är ett nummerspel, fler samtal leder till mer möten som ger fler affärer.

Eftersom jag jobbar för Sälj & Marknadshögskolan blir jag bedrövad att myndigheten för yrkesutbildning inte satsar på försäljning, jag skrev en debattartikel om det som deras pressansvarig valde att besvara. Tyvärr blev bara 5 av 89 ansökta utbildningar inom försäljning beviljade för 2015, det skickar ganska tydliga signaler till att försäljning inte är prioriterat i myndighetens ögon.

Själv kommer jag fortsätta missionera försäljning, jag tycker att det behövs! Min förhoppning är att jag kommer få med mig många fantastiska fanbärare som likt mig håller yrkesstoltheten högt. Jag kommer att anställa 2 nya säljare till Next u och jag räknar med att bygga en säljorganisation där alla kommer att gå stolta och rakryggade. Trots att jag är VD så kommer jag alltid bära ett säljhjärta. På min gravsten kommer det att stå ”En gång säljare – Alltid säljare” 

Jag har sedan länge tappat räkningen över hur många platsannonser jag har skrivit genom åren. Det har varit alla typer av tjänster och 99 % av dem har haft en massa ”önskningar, krav, måsten, bra att ha, en merit” osv…Jaja, ni fattar grejen.

Enligt statistik sker nånstans mellan 70 – 80 % av alla uppsägningar till följd av dåligt ledarskap. Man kommer inte överens med sin chef eller så gillar man helt enkelt inte att jobba med vederbörande. Med andra ord kan man konstatera att ledarskap är viktigt! En bra chef kan vara avgörande till varför man älskar sitt jobb precis som hen också är avgörande till varför man slutar. Nu står vi i begrepp att anställa och då uppstår givetvis frågan – Hur är jag som chef?

Vi ska anställa en rekryterare/konsultansvarig som alltså ska få mig som chef. Givetvis finns det ett antal kollegor men vid dagens slut är det jag som fattar besluten. Å hur tusan är då jag som chef?

Jag frågade den person som jag jobbat längst med här, vilket är drygt 6 år. Hennes omdöme lät så här, typ…

– Stefan, du måste förstå att det är speciellt att jobba med dig. Du är impulsiv, kreativ, fattar ibland alltför snabba beslut, vill gärna vara med överallt, tar mycket plats, ger och tar energi, far omkring som en Duracellkanin och skickar mail som ibland kan misstolkas. Man måste vara tålmodig att jobba med dig, samtidigt är det väldigt kul, det händer oftast nåt, du vill alltid framåt och är full av idéer. Du är som en öppen bok vilket ibland är jättejobbigt, samtidigt är det många gånger skönt, för då behöver man inte fundera var man har dig. Ska man ha dig som chef måste man vara inställd på att det går fort, det är entreprenöriellt och allt är inte helt uppstyrt. Samtidigt får man vara med och påverka väldigt mycket, vilket är kul. Vi har ju jobbat ihop i 6 år, så för mig passar det perfekt, jag gillar en miljö där allt inte är hugget i sten. Det krävs dock en speciell person för att orka med att jobba i en sån miljö, man måste vara beredd på att bli ifrågasatt och försvara sina beslut. Det är höga toppar och djupa dalar, men du är ju sån som person. Men du har hjärtat på rätt ställe och det betyder väldigt mycket, du ber också om ursäkt om du har gjort fel, det finns ingen prestige vilket är skönt.

Jahaja, det kändes ju sådär att få höra det, samtidigt var det givetvis nyttigt. Min ledarroll är med andra ord både otydlig, oprecis och svängig. Jag som gått omkring och trott att jag är fantastisk som ledare och chef – Boom där försvann den bilden! Å andra sidan tar jag det som positivt att det händer nåt, att jag har mycket idéer och att jag har hjärtat på rätt ställe. Att jag är som en öppen bok visste jag redan, mina vänner älskar att lira poker med mig då jag alltid blir överlycklig så fort jag får bra kort.

Nu ska vi alltså anställa en person som ska förhålla sig till det här. Som ska jobba med rekrytering och bemanning, som ska genomföra videopresentationer, göra kravprofiler, searcha fram de bästa kandidaterna, identifiera de mest lysande personligheterna, klura ut nya annonskanaler, skriva bra och träffande annonser, bygga nätverk, sälja in nya tjänster, ringa på referenser med mera med mera…Dessutom måste man gilla att jobba i en miljö som är svängig, i ett bolag som ska förändra rekryteringsvärlden, som är i full gång att ta fram tjänster som inte ens finns idag. Man behöver både vara kreativ, uthållig och inte ge sig om man inte hittar rätt kandidater. Dessutom kan arbetstiderna variera, det kan ibland bli kvällar och att vara flexibel är ett måste. I ett entreprenörsdrivet bolag som strävar efter tillväxt får man vara beredd på det mesta.

Egentligen skulle jag vilja anställa en person som både är tjej och kille, som är ung men ändå gammal, som har ett förnuft som min fantastiska mormor och energi som jag själv hade när jag var 20 år. Klok som en bok, förnuftig som få, engagerad och entusiastisk över livet och som kan läsa människor. Att inneha en analytisk förmåga krävs i rekryteringsrollen och samtidigt måste man kunna vara stabil som en klippa när det blåser. Att behålla lugnet i stressade situationer är inte alla som kan, men här är det ett måste då vi mellan varven behöver jonglera ett 10-tal uppdrag parallellt.

Om du inte är avskräckt än kan du kika in på vår hemsida och läsa mer om oss, kolla vår film samt rent av skicka in en ansökan.

Vi hörs!

/Stefan

Ett nytt år har börjat, ett år med nya förhoppningar, mål och förväntningar. Det är alltid med en viss spänning man tar sig an ett nytt år. Det känns lite grann som att börja om på nytt, nu får man en ny chans. Det är efter ett årsskifte som många bland annat börjar fundera på ett nytt jobb. Jag har redan fått ett par samtal från personer som funderar på att röra på sig och som frågat vad de bör tänka på. Det är nu när energin är pånyttfödd, när batterierna förhoppningsvis är påfyllda och vi har färska löften att ta bejaka som det ska hända! Det är nu – Ditt nästa jag ska inträffa. Det är faktiskt det som namnet Next u symboliserar. Varumärket syftar till att tänka i termen att vi alla har ett nästa jag, att vi alla kan förändra våra liv och nå dit vi vill, förutsatt att vi vill. Next u, you make the difference  – Det är Du som gör skillnaden.

Jag har alltid tyckt att man som individ gör skillnaden i sitt eget liv, ingen annan kan fatta besluten åt dig. Vi har alla eget ansvar för vad vi vill göra med våra liv. Oavsett hur man växt upp, vilken bakgrund man har så är det upp till varje individ att skapa sig den tillvaro man vill ha. Varje människa har sina egna preferenser för vad som är framgångsrikt, vi har alla våra egna mål att sträva efter. Det finns inget facit, det är det som är det fina med livet, det finns bara en inre tillfredsställelse. Visst är det lätt att man kikar på människor runt om kring och tycker att deras liv verkar så bra och inte blir det bättre med sociala medier där många verkar ha det så fantastiskt. Men faktum kvarstår, vill man förändra sitt liv så är det möjligt. Det kommer inte att ske snabbt, det kommer att ta sin tid. Man måste vara beredd på uppoffringar, på att förändra gamla vanor, att fatta obekväma beslut, men i slutänden tycker nog de flesta att det var värt det. Man brukar prata om talanger, men ingen talang har blivit det utan uppoffring, det ligger ofta oerhört mycket jobb bakom varje framgång. Det är lätt att titta avundsjukt på någon och tycka att den personen har haft mycket gratis, men ingenting är gratis. Visst har vi alla olika förutsättningar, både fysiskt, psykiskt och ekonomiskt, men det finns så oerhört många exempel på människor som lyckats trots att de haft allting emot sig. Det handlar om inställning – vill man så kan man!

Häromdagen var jag på gymmet, då passade jag på att fråga tjejen i receptionen hur det såg ut nu efter nyår. Hon sa att det var galet och att det alltid var så efter nyår. Den största utmaningen enligt henne var att få folk att orka förändra, att fortsätta vecka ut och vecka in. När vardagen har kommit tillbaka, när motivationen tryter och resultaten inte blir som man hoppats då blir det lätt att man ger upp. Besvikelsen att inte all träning ger den effekt man hade hoppats gör att många faller in i vardagslunken igen och ett missat träningspass följs av ytterligare ett och vips så har man lagt det på is. Vi är byggda med ett väldigt starkt behov av belöning, vår hjärna är konstruerad med ett belöningssystem där dopaminet som utsöndras skänker oss en tillfredsställande känsla. Om vi inte belönar våra prestationer, kommer vi successivt att tappa gnistan att nå det mål vi satt upp. Utifrån det är det viktigt att sätta upp mål, både små delmål och ett större mål. Vi ska se till att ge oss själva belöning när vi når ett delmål och vi ska sätta upp en tidsplan som är rimlig, som ger oss utrymme att lyckas nå vårt mål utan att behöva försaka allt för mycket.

Om målet är att byta jobb under året, ska man se till att ge sig själv bra förutsättningar för att lyckas. En bra start är att ta reda på vad man vill jobba med, är det ett speciellt företag eller bransch som lockar? För att kunna nå ett mål är det bra att det är tydligt och då funkar det inte bara med ”byta jobb” och sen tro att det kommer lösa sig. Man får rekognosera, fråga sina vänner och försöka läsa på om branscher och företag som ser intressanta ut. När man väl har fått lite koll på vad man vill göra, är det dags att sätta upp sitt mål och sen göra en plan för att ta sig dit. Det kanske är så att man siktar på en vis typ av roll på ett bolag men att den inte finns tillgänglig just nu, då kanske det första målet är att ta sig in på bolaget och sen successivt jobba mot den rollen. Det kan ta sin tid, ett mål kan lätt sträcka sig över flera år, det viktiga är att staka ut vägen dit, vad som behövs för att nå dit över tid. Man kanske behöver komplettera med en viss typ av utbildning, språk eller något annat. Under den resan får man se till att ge sig själv belöningar och tala om för sig själv att man gör rätt. Många gånger är det bra att jämföra med idrottens värld, titta bara på de personer som gör en OS satsning, då handlar det om 4 år, med en tydlig plan. Att vara kortsiktig är inte melodin för den som är tillräckligt sugen att nå fram till ett visst mål. Det viktiga är att inte glömma av att njuta av resan, trots allt handlar livet om att leva i nuet, inte i en framtid.

Eftersom jag sedan barnsben alltid trott på att allt är möjligt, måste jag själv leva som jag lär. Jag har satt upp mina mål och jag är långtifrån där, jag tvivlar ofta om jag gör rätt saker, om jag tar rätt beslut, om jag valt rätt osv. Min egen resa har varit allt annat än rak, det har varit ett ständigt kämpande från att jag var liten till idag. Givetvis önskar jag ibland att jag hade fattat andra beslut, att jag hade valt andra spår, men nu är det som det är. För mig handlar det om att se framåt, att inse att livet är orättvist men att förstå att den enda som kan göra skillnaden i mitt liv är jag själv. Jag har alltid haft ett extremt starkt rättvisepatos och det får jag kämpa mycket med. Jag har jobbat stenhårt med att acceptera att livet är orättvist och utifrån det försöka forma det som jag vill. Skulle jag inte accepterat det hade jag förmodligen blivit bitter, jag hade börjat skylla på min omgivning och blivit avundsjuk, vilket är något jag avskyr. Bitterhet är för mig den sämsta egenskapen som finns, ur bitterhet kommer inget gott. Bitterhet är som ett gift som sakta bryter ner en. Att se sig själv som ett offer kommer aldrig leda till något gott. Jag kan spåra en hel del av offermentalitet på främst twitter. Där finns ett antal som ständigt ser sig själv som offer, de enda som mår dåligt av det är dem själva.

Nu är året 6 dagar gammalt och allt ligger framför oss. Vi går mot ljusare tider, om några månader slår blommorna ut, vårsolen värmer oss igen och allt blir lite lättare. Kanske är detta året då du blir ”Ditt nästa jag” och gör skillnaden för ditt liv? Beslutet är helt ditt eget, resan kommer inte att bli enkel men den kan bli spännande! Jag skulle vilja avsluta med att citera de första 2 meningarna i ett gammal svenskt pojkband som heter Noice , ”Du lever bara en gång och den gången är nu. Det finns bara en som vet hur du ska leva och det är du”

 

Hur många gånger har man inte undrat över sina livsval? Hur många gånger har man inte undrat över hur livet hade blivit om man hade gjort si eller så istället? Självklart ska man inte tänka så, men visst händer det ibland att åtminstone jag stoppar upp och funderar över varför jag befinner mig på den punkt i livet där jag är. Ofta kommer det över mig när jag pratar med vänner och bekanta och deras respektive yrkeskarriärer, det är ganska lätt att bli avundsjuk. Jag har ett antal vänner som rent yrkesmässigt lyckats i livet, de har startat bolag som lyft, med ekonomisk trygghet som en av följderna. Själv har jag tagit några ödesdigra beslut som tyvärr kostat mig i stort sett alla mina pengar, vilket ibland kan kännas väldigt tungt.

När jag startade Next u, gjorde jag det i rent vredesmod. Jag slutade på Ineed den 1.a juni 2012 och den 30 juli 2012 hade jag startat Next u, med allt vad det innebär att dra igång ett bolag. När bolaget väl var startat så körde jag stenhårt, hade ingen tanke på vad jag ville, vart vi var på väg, det handlade om ren och skär överlevnad, med revansch som drivkraft. Man ska aldrig underskatta revansch som drivkraft, men i långa loppet räcker den inte. Förr eller senare kommer verkligheten ikapp och då behöver man hitta något djupare, något mer beständigt som gör att man orkar driva igång sig själv varje dag. Det är inte många som tänker på det, men som entreprenör är man oftast sin egen chef, motor, inspiratör och den som varje dag ska elda på både sig själv och de andra. Det finns oftast inte utrymme för eftertanke, det är en lyx man sällan kan kosta på sig. Man behöver ha en inre drivkraft, något som verkligen får en att kliva ur sängen varje morgon med en dröm om att förändra världen. Att ha pengar som drivkraft är inte hållbart, även om en kille som Jonas Sjöstedt tror att det är grejen varför man startar bolag. Orkar inte ge mig in på det spåret, kan väl bara säga att jag tycker han är helt fel ute.

Tidigt i våras kände jag mig allmänt less, livet var inte speciellt roligt. Även om jag egentligen inte hade något att gnälla över, så var min energi rätt dränerad. Varje dag jag kom till jobbet så kändes det rätt trist, trots att jag driver mitt egna bolag som jag är jättestolt över. Jag hade försökt uppbringa energi, men det är ingenting man trollar fram, det är något som kommer inifrån. Samtidigt som jag själv kände mig rätt dålig, pratade jag med vänner och bekanta som drev sina bolag med stor framgång, vilket givetvis sänkte mitt självförtroende rejält. Frågor som ”är jag kapabel att driva företag”, ”gör jag rätt saker” ”var är all min kreativitet” osv gnagde i mitt huvud. Mitt självförtroende, som jag alltid ansett vara rätt bra, var ordentligt tilltufsat. Jag började fundera på om jag kanske borde överväga att lägga ner, inse att jag inte har det som jag alltid inbillat mig att jag har. Jag måste erkänna att det är rätt tufft att se sina vänner lyckas samtidigt som jag själv känt mig rätt usel, det är inget jag tycker om. Det är riktigt jobbigt att börja tvivla på sig själv, det är inget jag önskar någon.

Jag har vänt och vridit på det mesta, kontaktat människor som jag anser vara duktiga, allt för att se om jag kan hitta tillbaka till mig själv och mina drivkrafter att driva detta bolag. Som 100 % ägare blir man rätt ensam, det är bara inse att man inte sitter inne på alla svar. Därför har jag frågat andra människor, främst andra entreprenörer om de har upplevt samma sak och hur de har kommit ur det. Svaren har varit många och inget har varit likadant, givetvis för att människor är olika. Jag vet inte om jag blivit klokare, men jag har iallafall frågat, sen är det upp till mig att göra vad jag vill med svaren.

De senaste veckorna har något hänt, jag har börjat hitta min kreativitet igen, jag har börjat få tillbaka elden i mig och jag börjar känna igen ”den gamla Stefan”. Äntligen börjar min energi komma tillbaka, idéerna börjar sakteliga komma tillbaka. Skapande kräver energi och det är inget som man bara hämtar. Ren energi föds inifrån, den föds utifrån en en passion för något man vill lägga sin själ i. För mig börjar det äntligen komma tillbaka, men oj vad jag tvivlat. Att vara entreprenör kan för många vara glamoröst, men jag undrar hur många sömnlösa nätter jag har haft genom åren. För mig är entreprenörskapet synonymt med att satsa på en idrottskarriär, man lägger alla äggen i en korg och sen kör man! För vissa bär det, andra får packa ihop. Det finns inga fallskärmar, ingen A-kassa eller nån annan försäkring, skyddsnätet för en entreprenör är obefintligt.

Jag har nu valt att göra en storsatsning, anställt ytterligare 2 personer, skriver på ett hyreskontrakt på 36 månader för nytt kontor och bygger om hemsidan. Mitt val är nu gjort, eller som Julius Ceasar sa – tärningen är kastad. Nu finns bara en väg och den är framåt. Det känns nervöst, det känns pirrigt, samtidigt känns så rätt! Jag är ingen människa som vill göra något halvdant, jag vill se hur långt det kan bära. Om jag själv alltid sagt att ”inställning är allt” då är det upp till mig och mitt team att bevisa det.

För drygt 1 år sen gick Kristian Gidlund bort i cancer. Kristian var den killen som skrev bloggen ”I kroppen min”, jag lovar att han hade velat gå all in på musiken om han hade levt. Många människor som befunnit sig på randen till något, har fått in klarare syn på vad de vill göra. Jag har väl aldrig varit i närheten av något sådant, däremot har jag haft turer som inte finns noterade här, som fått mig i ordentlig gungning. Jag har fått mina smällar, jag lovar att de är fler och värre än majoriteten av svenska befolkningen. En del är självförvållade, andra har varit rent otursamma. Det spelar egentligen ingen roll, livet handlar om att se framåt, historien kan inte förändra något, den ligger där latent. Man kan dra lärdom av den, thats it.

2015 blir för mig och Next u, den stora resan. Det är med stor tillförsikt, stor ödmjukhet och en sjuhelvetes vilja jag tar mig an detta år. Jag ser fram emot att komma till jobbet och förflytta gränser för mig och mitt team! Tillsammans är vi enormt starka, produkten vi säljer är fantastisk och den samlade energin är enorm. Det enda som behöver komma till är tillfälligheter, men även de rår man över. Som Ben Hogan sa – Det är egentligen fantastiskt, ju mer jag tränar desto mer tur har jag.

När jag växte upp var det ofta vuxna som sa till mig att jag måste ha tålamod. ”Rom byggdes inte på en dag” har jag hört mer än en gång och jag minns att jag ofta blev ganska frustrerad över de vuxna som inte förstod nåt. Idag när jag själv är vuxen, börjar jag förstå vad de menade, saker och ting tar tid, erfarenhet är något man lever sig till och jag borde faktiskt ha lyssnat lite mer noggrant ibland. Många gånger är det bra att ha lite tålamod, saker och ting tenderar att ta lite mer tid än vad man tror.

Vid ett 10-tal tillfällen under augusti/september har jag haft förmånen att träffa drygt 70 entreprenörer och chefer på frukost. På varje frukost har det varit några gemensamma nämnare som kommit upp, en av dessa har varit att yngre människor skulle behöva jobba på sitt tålamod. Många upplever att de yngre människorna som de har anställt, ganska ofta kliver in och vill snacka om sin utvecklingsplan, sitt nästa steg och hur de vill ha det på sitt jobb. Trots att de många gånger inte varit där längre än några månader. Många av dessa chefer är inte vana med den framfusigheten, vilket många gånger har resulterat i en krock, som tyvärr lett till att den yngre personen till valt att säga upp sig. Det här är olyckligt och jag tror att kommunikationen och förväntningarna är det som är boven i dramat.

Under en av dessa frukostar var det en av deltagarna som berättade hur de hade jobbat med detta. De hade tidigare haft väldigt stor personalomsättning i sin säljorganisation men nu hade de fått ordning på det. De hade nu ändrat sin strategi och valt att vara tydligare redan vid starten av sin rekrytering. De hade valt att satsa mer på oprövade kort som saknade branschkunskap, de hade också valt att satsa mycket på intern utbildning och på ”mjuka” belöningar. För att identifiera dessa ”mjuka” belöningar hade de pratat med de anställda på tidigt stadium och frågat vad de tyckte var viktigt, vad som motiverade dem och vilka förväntningar de hade på sitt jobb. Därefter hade de presenterat en plan där företaget visade vilka förväntningar man hade på dem, vilka belöningar man hade satt upp och vilka regler som gällde. Allt var tydligt och det fanns ett medbestämmande, vilket många hade uppskattat.

Med tanke på att majoriteten av svenska chefer ofta har passerat 35 år, blir lätt kommunikationen med den yngre generationen lite trubbig. Förväntningarna på varann är olika vilket i slutänden sällan brukar bli bra. Därför gillade jag det sättet som företaget ovan använde sig av för att skapa en bättre sammanhållning, uthållighet och därmed resultat. Min erfarenhet efter 8 år inom rekrytering och bemanning är liknande. Jag tycker mig gradvis se att tålamodet är något som successivt blivit sämre och man vill gärna göra karriär på kort tid. Ofta vill man nå drömjobbet direkt, utan att behöva börja nedifrån. De flesta av oss har börjat nånstans och jobbat oss uppåt, det är också det som skapat vår kunskapsbank, som så ofta behövs för att kunna hantera olika situationer.

Förra veckan var jag på ett möte med ledningsgruppen på Sälj & Marknadshögskolan. Där var 2 elever med som klassrepresentanter. Vi pratade lite om vad de ville göra och den ena tjejen sa att hon nog ville jobba inom marknad istället för sälj. Jag förstod henne, samtidigt pratade vi om konkurrensen på arbetsmarknaden i allmänhet och på marknad i synnerhet. På varje marknadsjobb brukar det komma hundratals ansökningar där många är väldigt kvalificerade, vilket gör det extremt svårt att nå hela vägen fram. Därför gav jag henne rådet att börja på sälj för att lära sig och sen söka sig vidare internt. Jag sa att hon kommer att få räkna med att göra ett antal år inom sälj innan hon kan söka sig vidare. Jag tror många skulle tjäna på att se ett jobb lite mer långsiktigt, att börja nånstans på ett bolag, se till att över tid visa resultat och på så vis bygga sig ett eget varumärke. Livet är inget 100 meters lopp utan det handlar om att springa marathon, det gäller att vara uthållig och leverera över tid. En karriär tar tid att bygga, eller som man brukade säga till mig när jag växte upp ”Rom byggdes inte på en dag”.