Idag är jag inne på dag 5 i min cytostatika behandling. Jag har lärt mig att räkna dagar och varje dag är unik, jag har ingen aning om vilken överraskning som väntar runt hörnet. Det är onekligen nyttigt att stanna upp och inte planera för mycket, man märker av så mycket annat. Helt plötsligt känner man doften av växter, hör fågelkvitter, tittar på lekande barn och kommer på sig själv med ett fånigt leende i mungipan. Just nu känner jag mig som att jag är på en resa, har ingen aning om var den kommer sluta, men den är precis i sin linda. Jag får möta så många sidor av mig själv som jag inte sett tidigare, jag får också jobba med alla mina ”måsten”. Jag hade egentligen en plan för idag, men bestämde mig för att skippa den och det är ok, även fast det gnager lite. Det enda jag inte gör avkall på är träningen, den är livsviktig! Mellan varje behandling gör cellgifterna allt för att döda alla celler, oavsett om de är friska eller sjuka. Det gör att jag kommer att bli i sämre skick för varje ny behandling då utgångsläget kommer att vara lite sämre varje gång. För att ge mig själv de absolut bästa förutsättningarna tänker jag bygga upp mig så mycket jag kan mellan behandlingarna. Min tanke är att utgångsläget bör vara lite bättre ju högre upp i trappan jag kommer och rimligtvis bör fallet ner bli mindre då. Har ingen aning om det funkar så, men det är mitt resonemang, rätt eller fel. Har so far genomfört 37 träningspass i år och har gett mig den på att inte vika ner mig, även när de sämre dagarna kommer, och jag vet att de gör det.

Idag är det sista dagen med kortison, imorgon är det slut med det för den här perioden och istället blir det sprutor för benmärgen, det kommer att ge andra bieffekter. Har ingen aning om vad, har en hint men jag tänker att låter bli att fundera på det oundvikliga, jag får ta hand om det när det kommer. Jag har än så länge mått rätt bra, lite illamående och en konstig känsla i kroppen där det kliar och jag är både trött och pigg på en gång. Jag gissar att det är kortisonet som är orsaken, det är väldigt uppiggande och gör att sömnen är tuff. Får drygt 3-4 timmar per natt, that´s it. Men från och med imorgon är det paus och förhoppningsvis kan jag få sova lite, det blir lite tufft att inte få sova på nätterna.

Men det finaste som hänt är alla människor som hör av sig, jag kan inte beskriva hur glad och rörd jag blir av er som hör av er <3 Det betyder verkligen så mycket för mig, jag känner stödet som verkligen är ovärderligt! Igår pratade jag med gammal kompis som jag inte pratat med på många år och han ville bara höra hur jag mådde och vi snackade i säkert 1 timme. Idag pratade jag med gammal tjejkompis som jag inte pratat med sen 2015 och det var som vi hade hörts igår. Vi pratade entreprenörskap, livet, familjen och det var verkligen ett sånt där samtal som berörde mig på ett fint sätt. Jag måste också dela med mig av 2 mess jag fått, dels av en kille jag anställde till hans första säljjobb, sen en gammal kompis ifrån den tiden jag spelade fotboll och vi gick i högstadiet, jag blev så himla glad av båda de här messen. Här kommer det första

”Du betyder otroligt mycket för mig, fastän du kanske inte vet det. Du sjösatte mig i en karriär som fortsatt i 20 år! På mina föredrag för nya Mercedes-Benz säljare så nämner jag ofta dig när jag beskriver min bakgrund. Att du trodde på mig. Utan dig hade jag aldrig varit där jag är. Tänker ofta på dig och ditt mod att ta mig under dina vingar. Ditt mod har fortsatt under din karriär som jag följt på avstånd nyfiket, och det modet kommer att hålla dig uppe! Du är så in i helskotta grym <3 Grilla och ta några glas vin och insup våren. Jag peppar dig ifrån Skåne som du peppade mig”

När jag fick det här messet så rann tårarna, det träffade mitt i hjärtat och jag blev så innerligt glad!

I lördags fick jag ett till som också träffade mitt i prick! Det var ifrån en gammal kompis som jag mötte mycket på fotbollsplanen och sen var vi i samma gäng ute i Hemmesta där jag växte upp.

”Tjena Stefan, jag beklagar din sjukdom, men du ska veta att jag bettar stort på dig. Man måste ju verkligen säga att det var ett tag sen vi sågs, typ gymnasiet. Nu ska jag säga dig en sak: Jag hade alltid haft stor respekt till dig. Dels för att er årskull var grymma i fotboll, min största måttstock som 13-14 åring. Men även din otroliga satsning av golfen. Kommer ihåg när vi cyklade ut till Värmdö Golfklubb kl 4 på morgonen och spelade fast vi andra egentligen inte fick. Helt otroligt! Kommer även ihåg Fredagsdiscona, när du och Humlan gick upp och dansade som ensamma killar. Gud var vi andra var avundsjuka 😀

Stefan, jag kan inte föreställa mig vad du går igenom, men jag har stått bredvid som närmast i samma helvetes sjukdom. Min fru drabbades av aggressiv bröstcancer för 10 år sen, operation 2 gånger, cellgifter och sen strålning. Jag vet hur det är att stå bredvid. Min fru är idag fullt frisk och vi lever livet varje dag. Jag vet att du kommer greja det här. Det är liksom bara den du är. Om du eller dina kära skulle vilja ventilera något, så är ni hjärtligt välkomna att höra av er. Och det gäller när som helst! Styrkekramar till dig Stefan, din fru och dotter”

När man får såna här mess blir man bara så ofantligt ödmjuk, tacksam, varm och kärleksfull. Det är bara så fint och rörande, att alla ni hör av er och hejar på mig, jag kan verkligen inte med ord beskriva vad det betyder, jag säger bara tack, tack och verkligen från botten av mitt hjärta TACK!

Häromdagen pratade jag med en kompis som är psykolog, som jag har gått och samtalat med under ett antal år. Vi pratade om livet och självklart berörde vi både roliga och jobbiga saker. Det är skönt att kunna prata med någon utan ”filter” där jag kan vara helt jag utan att behöva ha någon form av mask. När vi pratade senast så kom vi in på livet innan och vi pratade om saker jag brister på. Jag har under många års tid varit duktig på att bara skjuta undan hinder och problem till förmån för jobbet och familjen. Det har varit ett antal väldigt tuffa år med bolagen, pandemin var stentuff, sen kriget och efter det lågkonjukturen. För att greja det har jag behövt köra dubbelt så hårt och det har så klart tagit väldigt mycket kraft mentalt. I samband med det har delar av mig försvunnit, jag har inte haft lyxen att unna mig den filosofiska sidan av mig själv, den har fått stå åt sidan. Egentligen är jag känslomänniska, men på resans gång har den sidan försvunnit mer och jag har blivit mer pregmatisk och affärsmässig, på gott & ont. När jag pratade med honom häromdagen sa jag ”Det kanske krävdes en j…a cancer för att jag skulle stanna upp, annars hade jag inte lyssnat på kroppen” Förmodligen är det så, jag har varit så extremt fokuserad på företagen och kämpat så hårt för att nå dit där vi är, samtidigt har jag nog delvis tappat mig själv på vägen. Nånstans försvann delar av mig och förhoppningsvis kan jag börja plocka upp bitar av det igen. Att leva i nuet är verkligen mitt mantra nu, imorgon är på riktigt en annan dag och den kan jag inte göra något åt. Jag kan bara ge mig själv de absolut bästa förutsättningarna till att få en så bra morgondag som det bara går! Det jobbar jag stenhårt med.

Men jag är också väldigt lycklig över att jag valde att bli entreprenör, nu när jag för första gången på 16 år står utanför märker jag hur otroligt mycket jag saknar det! Jag älskar verkligen det jag gör, att driva företag är något av det bästa jag vet och i hjärtat känner jag verkligen att det känns rätt. Det fina är att jag för första gången kan få lite distans till det och lägga tiden på kropp & själ. Jag kommer att ha gott om tid att både läsa böcker och fundera på hur vi ska ta de stora stegen när jag kommer tillbaka. När jag tänker på teamet inne på kontoret blir jag så glad, jag känner mig verkligen privilegierad som får jobba med så underbara och kompetenta människor! Teamet på jobbet kör på för fullt och jag känner mig lite som en supporter på läktaren, känns så märkligt men jag håller på att försöka lära mig det. Att inte ha full kontroll är lite läskigt, samtidigt är det nyttigt. Nu får gänget möjlighet att blomma ut ännu mer, utan att ha en lätt paranoid chef som vill veta allt 🙂

Så just nu flyter livet på i en slingrig stig, jag har en vårdplan som jag följer. Varannan fredag är jag inlagd på Karolinska, varje onsdag kommer läkarna hem och tar prover, däremellan är det en blandning av lite röntgen, tandläkare och kontroller. Jag känner mig lite som en roulettkula som snurrar med i hjulet, jag hamnar lite varsom och det är ok att bara följa med. Det jag kan påverka försöker jag minutiöst att leva upp till, resten lämnar jag åt vetenskapen, jag hoppas det är rätt strategi. Min största förhoppning är att komma ur det här som frisk, det vore en gåva. Att få ett kuvert hem, ett vitt kuvert med Karolinska sjukhuset som brevhuvud, där jag öppnar det och läser ”Inga spår av cancern finns kvar i kroppen”, det vore som att dra högsta vinsten! Det är både högsta önskan och målbilden, men jag kommer inte släppa mitt NU-fokus, det är det absolut viktigaste! Att fortsätta se våren anlända, knopparna i Brunnsviken som börjar slå ut och se alla små tussilagos som växte på ängen när jag promenerade förbi vid båtklubben imorse. Såna saker jag normalt inte noterat och som nu blir magiska. Den där detaljen ”Livet” är inte så tokig egentligen, bara man stannar upp och släpper in det, då händer det saker i kroppen. Nu ska jag bara se till att ge mig själv förutsättningar för att få uppleva många vårdagar framöver.

Hoppas ni alla får njuta av lite vår och sol 🙂

Kram