Det är svårt att sätta ord på hur det är att vara sjuk i cancer. Igår träffade vi en kurator och pratade en del, bland annat om rädslor. Jag har inte riktigt ägnat tid åt att fundera på vad som skulle hända om inte cellgifterna biter, på nåt sätt är jag rädd att jinxa genom att ens tänka tanken. Igår fick jag frågan, ”finns det något du är rädd för Stefan”? Jag svarade att jag är rädd för att dö, sen brast det och tårarna kom, jag har inte ens velat toucha den delen. Jag har så blint intalat mig att jag kommer att bli frisk, idag är det nästan så att jag tror att jag är det. Men så börjar man prata om sjukdomen och helt plötsligt kommer tankarna, tänk om…..

När han hade lämnat lägenheten var jag helt slut, jag var tvungen att gå och lägga mig och sova. Jag har medvetet valt bort att tänka så tunga tankar, jag orkar inte tänka dem helt enkelt. Den senaste veckan har varit både bra och dålig, fick en duktig smäll när jag slutade med kortisonet. Det var nästan 3 dygn som var fruktansvärda, då fick jag bita i ordentligt. I fredags eftermiddag släppte det, då började kroppen fungera som vanligt igen, helt plötsligt blev himlen blå, solen tittade fram och allt kändes så mycket enklare. Hela helgen har jag kunnat njuta av Masters på teven och mått toppen, det har varit fantastiskt! Fick tom lite sug efter vin, passade på att testa en alkoholfri Riesling som jag köpte på bolaget, den var ok. Kanske inte den största upplevelsen jag varit med om, men givet läget kändes den ändå underbar. Under veckan som varit har jag varit ute och gått mina promenader, alltid lika skönt att gå i parken och se hur våren successivt slår ut. På fredag är det dags för omgång nummer 2 av cytostatikan, då börjar nästa berg och dalbana, men fram tills dess tror jag att det finns lite tid att njuta av att må bra.

Tröttheten är väl det som just nu är jobbigast, jag har ofta samma energi som vanligt de bra dagarna, men det brukar i regel slå tillbaka igen på kvällen. Det är svårt att sätta ord på hur kroppen känns, jag får ofta frågan men det är jätteknepigt att definiera. Det enda jag vet är att den inte känns som innan. Jag märker dock att muskelstyrkan har avtagit, jag orkar drygt 50% så många armhävningar nu, trots att jag väger mindre. Det märks även på golfslagen, jag loggar en del golfträningspass i en app där jag kan kolla utveckling, och snittlängden per klubba har sjunkit med ett antal meter. Ytterligare 5 cellgiftsbehandlingar lär väl knappast öka slaglängderna, förmodligen får jag kliva fram på röd tee lagom till midsommar 🙂 Det som är slående är tristessen, att inte använda hjärnan ordentligt. Jag är så himla van att behöva lösa problem och fundera på affärsmöjligheter. När hjärnan inte är ockuperad av det, känns det tomt och det är lätt att känna sig värdelös. Att bli stimulerad psykiskt och att hantera intellektuella utmaningar varje dag är nyttigt. Man ska inte underskatta värdet av hjärngymnastik, det märker jag alltmer. Samtidigt försöker jag intala mig att det är precis det jag behöver, att inte behöva fundera för mycket utan bara fokusera på vardagen, träning och vila. Tröttheten gör också att enkla saker förvandlas till mindre berg att bestiga, jag väjer för dem då det känns för jobbigt.

Eftersom sömnen är dålig, blir det ganska naturligt att stiga upp tidigt på morgonen. Imorse lämnade jag Svea på skolan och sen tog jag en den vanliga milen i Hagaparken och det var riktigt kallt! Det slog mig hur tomt det var, jag mötte inte speciellt många motionärer. Efter lunch stack jag ut till Wermdö Golfklubb och hälsade på en kompis som är krögare där. Det kändes underbart att bara kliva in i den miljön igen, det är ett ställe som hyser så oerhört många minnen. Hela min uppväxt präglas av den golfklubben och varje gång jag parkerar bilen där, känns det som att komma hem. När jag startade mitt första bolag 2008, råkade jag ut för ett antal tuffa händelser, samtidigt. Samma vecka som jag startade bolaget ringde min tidigare arbetsgivare och berättade att de skulle stämma mig på mångmiljonbelopp, vilket de också gjorde. Dessutom kom finanskrisen och partnern jag tog med i uppstarten av bolaget förskingrade nästan hela kassan, vilket gjorde att vi endast var dagar ifrån konkurs i slutet av året. Mina föräldrar hade dessutom sålt huset och flyttat, vilket gjorde att mina rötter försvann. När allt var som tuffast kommer jag ihåg känslan jag fick när jag svängde in på golfklubben, just då var det mitt enda ställe i livet där det fanns en historia. Golfklubben blev min trygghet och till viss del räddning, det blev livbojen där jag kunde släppa allt det tuffa som jag behövde hantera. Jag tror klubben kommer att spela en roll även under den här perioden, jag kommer att kunna hänga där och träna o spela, vilket kommer bli en viktig del på resan framåt.

Det är rätt märkligt hur anpassningsbara vi människor är, på något outgrundligt sätt lär vi oss att leva med de spelkort vi har fått på handen. Nu har jag kommit in i det här och det är min vardag. Jag trodde att jag skulle få svårt att fylla dagarna, men på nåt märkligt sätt får jag knappt ihop dem. Min effektivitet har uppenbarligen sjunkit med sisådär 80-90% 🙂 Allt jag gör går bara så långsamt. Jag vet hur jag fungerar på semestern, det brukar ta nån vecka innan gångtempot sjunker och andningen går ner. Nu är det på samma sätt och det tar lite tid för min hjärna att ge det godkänt. Jag slåss fortfarande med den där inneboende känslan av att ”inte fuska”, dvs att göra jobbet ordentligt och inte ta några genvägar. Det är en kamp mellan ängeln och djävulen, men för varje dag som går så vinner ängeln mark. Jag börjar inse att det här som händer är nyttigt, även fast jag ännu inte fullt ut accepterat det. Att lugna ner tempot, tänka på andra saker och njuta av de dagar som jag mår bra, börjar sakta men säkert kännas ok. Jag läste en gammal bloggartikel som jag skrev för ett gäng år sen. Den handlade om kärleken till min dotter och där skrev jag att jag tävlat mig igenom livet, allt har varit en tävling, tom livet i sig självt. Nu finns inte den tävlingen kvar, det har jag insett. Det är åtminstone rätt skönt, antingen är det åldern eller så har jag helt enkelt blivit lite klokare. Jag väljer att tro på klokheten, det känns som en bättre slutsats.

På fredag drar det igång igen, då är det dags för omgång nummer 2 av cellgiftsbehandlingar. Det är verkligen tudelat hur jag känner inför det. Å ena sidan vill jag självklart bli frisk, samtidigt känns det jobbigt att åtminstone ha lite kunskap om hur dåligt jag kommer att må. Nu vet jag att varje behandling leder till olika biverkningar, tyvärr blir de bara värre enligt andra patienter. Eftersom jag vet hur hemskt det var där under en period, känns det jobbigt att veta att det förmodligen kommer bli ännu värre. Samtidigt finns det inga alternativ, det är att bara kliva ner i källaren en period och tugga sig igenom, det är bara så det är. Om det är nån gång i livet man verkligen behöver kraft, så är det då! Det är de dagarna jag tänker på för att motivera mig att träna varje dag, jag behöver verkligen bygga upp mig inför det som komma skall. Imorgon kommer gänget från Karolinska hem igen, de ska ta blodprover och fylla på förrådet av mediciner men först ska jag besöka tandläkaren igen för att ev dra ut en visdomstand. Tänk den dagen när jag är igenom det här, den ser jag VERKLIGEN fram emot!

Men imorgon är en annan dag som Christer Björkman sjunger, så låt oss leva i nuet.