När personligheten avgör

Det finns oerhört många experter på företagsamhet i Sverige. Det finns ännu fler experter på hur man via politiska åtgärder skapar jobb på svensk arbetsmarknad. Under lång tid har jag följt många av dessa, det har varit debatter i radio, TV, tidningar och via sociala medier. Alla har sin tes om vad som skapar jobb och hur man driver företag. Den senaste och hetaste potatisen är vinst i välfärden, där flyger åsikterna åt alla håll. Är det inte riskkapitalister som stjäl pengar, så är det elaka företagare som bara driver bolag för att flytta sina gigantiska vinster till skatteparadis i Jersey eller nån annanstans. Det är märkligt vilken okunskap det finns, men det absolut märkligaste är det skyttegravskrig som inträtt. Vinstmotståndare mot vinstföreträdare ligger i varsin skyttegrav och skjuter skarpt på varann. Kommer det någon vinnare ur detta tro?

Vad har egentligen hänt med att tänka själv? Att sunt granska för och emot och faktiskt ta reda på hur saker och ting hänger ihop. Vad är det incitamentet till att man som privatperson väljer att starta bolag? Är det pengar, är det något man brinner för eller vill man förändra världen? I höstas satt jag på Berns tillsammans med drygt 600 av landets alla entreprenörer. Vi var samlade för att närvara vid Founders Alliance årliga Entreprenörsgala. På scenen blev 3 av landets mest framgångsrika entreprenörer intervjuade. Samtliga har lyckats med sina bolag och de verkar inom olika branscher. Kvällens viktigaste fråga var – Vad är det som driver dig? Svaren från de 3 var ganska lika, de drevs av att förändra, att förbättra och att få bekräftelse. Precis som alla andra människor, ville de få bekräftelse på att det som de uträttar faktiskt var bra. Visst kom pengar fram, men precis som vilken idrottare som helst så var inte pengarna drivkraften. Om man lyssnar på vad som driver en framgångsrik idrottare att uträtta resultat är svaret nästan alltid detsamma – att testa hur långt de kan gå och att bli så bra de kan! Det är inte pengarna som driver dem framåt, även om vissa människor konstant hävdar att det är så.

Att starta ett bolag från början är att ta en ordentlig risk. Det innebär ofta privata borgensåtaganden, det innebär att man ställs utanför skyddssystemen och det innebär för de allra flesta, en tuff ekonomisk härdsmälta. För de allra flesta företagare så är livet som företagare ingen dans på rosor, visst finns det undantag, men de allra flesta kämpar stenhårt för att få tillgångar och skulder att gå ihop. Det är bara att gå in på allabolag och söka så finns alla svaren. Framförallt de senaste åren så har företagen i Sverige, likväl som i övriga Europa haft det tufft. Ändå låter det på media som att företagen har en outtömlig kassakista att gräva ur. Visst, banksektorn skär guld och så gör även bolag som H&M och Ikea, men de är inte representativa för resten av företagssverige.

Under drygt 7 år har jag träffat företag för att sälja in rekrytering och bemanning i Sverige. Jag har åtminstone träffat 1000 personer som på ett eller annat sätt är chefer och anställer folk. Till detta är jag med i 2 olika nätverk tillsammans med drygt 800 andra företagare som träffas på regelbunden basis. Det är ett fåtal som just nu kan säga att de står inför kraftig expansion och ska nyanställa. Många bolag har anställningsstopp, om någon säger upp sig så väljer man att slå ihop tjänster eller så omorganiserar man för att få ihop siffrorna. Att anställa med dagens regler är en stor risk och personal är för många bolag den absolut största kostnaden. Det innebär att man måste vara försiktig innan man tar beslut att anställa, framförallt som LAS är såpass hård som den är i Sverige. Med lite lättare regler skulle nog fler bolag våga sig på att anställa, men som det ser ut nu väljer väldigt många att inte göra det. Kontentan blir givetvis en minskad tillväxt vilket i slutändan gör att färre arbetstillfällen skapas. Det är priset man får ta, för att undvika risken med en felrekrytering.

Till detta kommer den nya tekniken, den som gör att vi faktiskt kan producera mer med färre anställda. Det gör att vi som företagare kan öka försäljningen utan att dra på oss mer kostnader. Den kommer givetvis att skapa nya jobb, men det är andra typer av jobb som växer fram. Det är bara att inse att Sveriges storhetstid som produktionsland är över, det är helt enkelt för dyrt att producera här. Facket har via lyckade förhandlingar under många år lyckats skapa såpass höga löner att priserna för produkterna blir för dyra i den internationella konkurrensen. Nu måste vi i Sverige se till att skapa andra jobb, vi måste bli innovativa och använda vår kreativitet till att skapa nya företag som kan blomstra. För trots allt är det så – endast ett blomstrande företag skapar arbetstillfällen, det är fakta! Ett bolag som inte genererar vinst, har heller inga pengar att investera, det bör vilken normalt funtad människa förstå. Utan pengar går det inte att expandera. Jag vill passa på att rekommendera en väldigt intressant speaker inom detta ämnet och han heter Johan Ronnestam. Förra året var har keynote speaker på webbdagarna och jag rekommenderar er att se hans tal här. YouTube Preview Image

De sista raderna till min pappa…

On 23 mars, 2013, in Personligt, by stefan
1

Undrar hur många gånger jag har funderat över mitt liv? Varför blev jag den jag är, hur mycket är genetiskt och hur mycket har jag lärt mig av resan? Hur mycket är jag en produkt av mina föräldrar och hur mycket har omgivningen spelat en roll? Såna här frågor är jobbiga, de gränsar till att man börjar fundera över existensen, allas vår existens. För mig har detta blivit aktuellt den senaste tiden, skälet är att min pappa som haft parkinsons sjukdom i över 40 år blivit riktigt dålig. Idag hamnade han på sjukhuset, min bror ringde och berättade att han hade hamnat där, och jag tänkte – kommer han att lämna det i kista eller i en taxi? Jag var och hälsade på honom för 3 dagar sen, det var inte mycket kvar av honom. Han hade tappat sina tänder, han var mager och blicken var tom.

Skälet till att jag skriver är att jag växt upp utan honom, han valde bort mig på tidigt stadium. Min mamma träffade dock en ny man, en man som idag är min styvfar. Han fanns vid min sida genom hela min uppväxt, han var det ankare min pappa aldrig var. Han skjutsade mig till fotbollsträningen, han följde mig på mina golftävlingar och jag fick hänga med och kolla rally. Min uppväxt med honom och min mamma var bra, den var kärleksfull och jag ser honom som min pappa. Han var den personen jag behövde när jag växte upp. När man växer upp behöver man trygghet, jag fick det tack vare honom och min mamma, det är jag lycklig över.

Ändå känns det jobbigt att min pappa ligger för döden. Trots att han svikit mig, trots att han aldrig funnits där, så kan jag se flera sidor som jag har fått av honom. Min pappa har alltid varit en känslig själ, han har varit duktig på att räkna och har alltid gillat skriva. Han har alltid haft ett läshuvud och trots att han övergett sina barn så har han ändå lyckats vara äkta när man har träffat honom. Han har alltid varit duktig på att vara närvarande, de få gånger jag i vuxen ålder har träffat honom. Hans egoism har alltid varit den sida jag aldrig gillat, den gjorde ju att han valde att inte träffa mig. Han valde hela tiden andra saker, det fanns alltid något som var mer intressant än att träffa mig, hans son.

Under en period när jag var 20 år, så levde vi ihop. Jag flyttade in i hans lägenhet i Hemmestahöjden. Det var första gången jag fick möjligheten att ha några längre samtal med honom. Vi hade några fantastiskt härliga kvällar ihop, jag tyckte att han var väldigt spännande. Han har alltid varit intresserad av psykologi, han kunde väldigt mycket om mänskliga beteenden och jobbade bland annat med att lära ut självförsvar till människor som jobbade inom psykvården, polisen, äldrevården osv. Väldigt många av hans elever var kvinnor som behövde lära sig självförsvar, försvar mot våldsamma män som kunde attackera dem. På det viset måste jag säga att han gjorde bra saker för andra människor, men för mig fanns han inte där. Jag kommer nog aldrig förlåta honom för det, jag förstår, jag accepterar, men jag kommer nog aldrig förlåta honom.

Häromdagen när jag träffade honom kändes det konstigt, där låg han, bräcklig,  liten, tunn och glöden hade slocknat. Oavsett vad jag tycker och tänker, så är det tack vare honom som jag finns här på denna planeten. Jag har sidor av honom, jag kan se likheterna och jag vet att jag inte vill bli som honom om jag får barn. Jag kommer så väl ihåg den dagen, då jag bestämde mig för att inte få dåligt samvete över vår obefintliga kontakt. Jag satt i min bil, i en rondell på Värmdö och tänkte på honom. Jag tyckte att det var jobbigt att vi inte hade haft någon kontakt på länge, att jag inte hade ringt honom. Helt plötsligt gick det upp för mig att det faktiskt borde ligga lika mycket ansvar på honom som mig, när det gällde att upprätthålla kontakten. Jag testade då att inte höra av mig och det föranledde att vi inte hade kontakt med varandra på över 1 år. Det tog alltså över 1 år innan min pappa behagade att ringa mig! Klart att den insikten smärtade mig, att min pappa inte ville höra av sig till mig.

Idag är jag en vuxen man, jag lever mitt liv och formar det som jag vill. Det kanske inte lyckas alla gånger, men jag försöker åtminstone. Jag försöker att skapa mig ett liv jag mår bra av, ett liv jag blir stolt över och försöker att göra saker som förhoppningsvis förändrar världen lite åt det bättre hållet. Det kan låta förmätet att säga så, men jag känner ändå att jag drar mitt lilla strå till stacken. Via mitt bolag som jag kämpar så hårt med, lyckas vi ge jobb till människor. Det känns alltid glädjande att se, det värmer alltid lika mycket i hjärtat att se människor bli glada. För mig är det viktigt att jobba med något som betyder något, det får mig att må bra. Även om det bara är små saker som påverkar några få, så har det åtminstone förändrat deras liv, som förhoppningsvis gör att de förändar andra människors liv.

Livet är en resa, vi föds, vi lever, vi lär och vi kommer alla att dö. Livet är på det viset skoningslöst, det är också rättvist i den meningen att vi alla slutar på samma sätt. Nu är nog tiden kommen för min pappa, hans tidsglas börjar rinna ut. Det är sorgligt, det är tungt och det känns i mitt hjärta. Jag ska minnas honom för det bra han gjorde, jag ska minnas de bra stunder han gav mig. Jag väljer att inte tänka på det andra, ingen är värd det. Kommer att hälsa på dig imorgon pappa, det är nog sista gången vi ses – i detta livet.

Din Son

 

 

Tagged with:
 

Var är den där förbannande våren? Den frågan börjar kännas alltmer relevant just nu. Visst, ljuset har kommit, men nu börjar det kännas i kroppen. Jag tror inte jag är ensam om att vara trött på vinterjacka, tjocka tröjor och mössa. Det räcker nu! Under många år har jag fått lära mig att endast lägga fokus på sånt jag kan påverka, allt det andra är det lika bra att strunta i. Sånt som väder, saker som redan hänt eller sånt jag just för stunden inte kan påverka, ska jag inte fokusera på, det tar bara en massa onödig energi. Den senaste tiden har dock den frånvarande våren tagit en del av min energi, jag har försökt att inte tänka på den, men det har varit svårt.

Livets utmaningar är många, det kommer ständigt nya sådana vare sig man vill eller inte. Jag får dock känslan av att många av oss är lite extra kinkiga nu och jag tror det beror på att vi lite till mans har räknat med känna vårkänslorna börja fylla oss igen. Den här tiden på året ska vi normalt börja se de första blommorna, isarna ska börja spricka och det ska börja spritta i kroppen. Det är nu vi ska få försmak på att det faktiskt kommer en årstid efter denna. Själv känner jag mig lite lurad, jag bär på en trötthet i kroppen som inte brukar finnas denna tiden året.

När jag lämnar kontoret på kvällarna brukar jag promenera hem. Den promenaden brukar fylla ett terapeutiskt syfte, jag går igenom dagen som varit och funderar på vad som varit bra respektive mindre bra. Jag brukar även försöka återskapa de samtal jag haft samt gå igenom vad som har sagts i sociala medier under dagen. I de sociala medierna tycker jag mig skönja en viss frustration, är det inte heta samtal om div ämnen så finns även där en trötthet på årstiden. Jag tror att vi som bor i den norra delen av klotet är mer beroende av solljuset och värmen är de flesta andra. Vi behöver få vår dos av den ack så lilla andel som vi får, annars blir vi besvikna. Egentligen tror jag inte att det är så märkligt att vi ofta pratar väder. Det är något som påverkar oss så mycket, de flesta av oss blir så mycket lyckligare under en bra sommar.

Jag tycker att vi är inne i en märklig tid just nu. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men för mig känns det som någonting inte är som det ska. Världen håller på att förändras, Europa är i kris och jag upplever att samhället är kallare. Det är fler som känner sig svikna, som inte mår bra och människor tar lättare avstånd från varann. Vi är mer osociala än nånsin trots våra sociala medier. Vi kommunicerar via sms, Facebook eller twitter, men vi pratar alltmer sällan med varann i telefon. Jag upplever också att vi håller på att bli ett samhälle där tankesättet mer är ”jag har rätt till” och mindre ”jag har skyldighet att”, det är mer av ”Me, myself and I” över det just nu. Allt fler ska vara speciella, unika och göra sin pryl, ändå flockas vi i gruppbeteenden som aldrig förr. Det är fler än 1 gång jag reflekterat över näthat och nätmobbing, där en skara människor går loss på en eller en litet fåtal människor. Allt blir så enkelt när man via sin telefon kan trycka på en knapp eller skriva några rader på en Facebookvägg eller Instagram.

Jag kanske börjar bli gammal, men det är med lite sorg i hjärtat jag ser det som händer. Dagligen läser man om våldtäkter, självmord, hat och annat. Även debatten om kvinnor/män har en ton som känns osund, världen delas upp i läger. Varje sida har sina argument och bakom ett tangentbord kan vi alla vara soldater som utkämpar våra egna slag. På twitter är det som tydligast, där lyser många gånger missunsamheten igenom som mest. Eftersom det endast är 140 tecken, blir budskapet oftast mer direkt. Det å sin sida skapar givetvis en högre grad av misstolkningar, vilket sällan blir bra. Jag tror inte att någon blir en vinnare av ett hårdare samhälle, vi kommer alla förlora på det. Medmänsklighet gör sig sällan bäst i skrift. Riktiga handlingar och riktiga samtal brukar vara det som på riktigt ger något. En like på Facebook är alltid trevligt, men vad ger det på riktigt? Ok, vi är alla i behov av bekräftelse, vi vill alla bli sedda, men det där långa samtalet över telefon kan många gånger vara det som verkligen når fram.

Jag hoppas att våren och värmen kan få oss att börja le lite mer mot varann igen. Ett leende, en blick och några ord kan göra så mycket. Energi föds många gånger ur andra människor, det är inte för inte som kroppspråket utgör 90% av vår kommunikation. Låt oss få kasta av oss vinterjackorna nu, jag vill se gladare människor i mindre kläder, jag vill se folk på uteserveringar och jag vill känna lite hopp om vår och sommar igen.

Tagged with: • • •
 

För lite mer än 10 år sen hade jag förmånen att få mitt första chefsjobb. Vad det skulle innebära hade jag egentligen ingen aning om, bara att det skulle förändra mitt liv på många sätt. Dessa år i ledande position har bland annat lärt mig en hel del om människor, om ledarskap och vad det innebär att anställa personal. För mig är rekrytering är en av roligaste delarna som kommer med chefsskapet. Det är en förmån att träffa människor, se dem i ögonen och få ställa en massa frågor. Det är häftigt med människor, alla har sin resa, sin historia. Ingen är den andra lik, vi är alla unika på vårt sätt. Jag är dock inte utbildad personalvetare, även om jag har läst en hel del psykologi kan jag inte ge mig själv det epitetet. Däremot har jag lyxen att jobba med duktiga människor som har den bakgrunden, som har kompetensen som jag själv saknar.

Den sista tiden har jag dock tillbringat med att läsa en hel del CV samt personliga brev och det är slående vilken stor diskrepens det är mellan olika personers ansträngning. En del verkar ha gått igenom varje rad, vänt och vridit på varje ord medan andra verkar ha slängt ihop nåt på halvvolley. För mig som alltid har sett engagemang och inställning som stora tillgångar, blir språket, designen och utformningen ett tecken på just engagemang och inställning. Trots allt så är CV samt det personliga brevet fortfarande gängse norm, vare sig vi vill eller inte. CV är dessutom något man endast behöver göra ordentligt en gång, efter det krävs bara löpande uppdateringar. Det personliga brevet är dock ett levande dokument, så länge vi lever kommer vi utvecklas och därmed också vår personlighet. Hur ska man göra då, finns det några bra tips?

Jag ska här ge några ganska basala tips, men som jag ändå känner att jag måste dela ut. Det är egentligen inget märkvärdigt, men ändå verkar så oerhört många missa dem, tyvärr!

Det personliga brevet

  • Adressera företaget du söker till
  • Motivera varför du söker just det jobbet
  • Vad kan du bidra med
  • Varför ska rekryteringsföretaget/företaget välja att träffa just dig
  • Använd ett snyggt typsnitt och rättstavningsprogram

CV

  • Börja med det senaste jobbet
  • Skriv gärna vilka resultat du nått och vad du lärde dig
  • Gå max 10 år tillbaka i tiden
  • Beskriv lite kort dina specifika kompetenser
  • Stava rätt
  • Layouta det snyggt

När det visas kockprogram på TV ser man att de ofta är noga med att lägga upp maten snyggt på tallriken. Det finns en enkel anledning till det – våra ögon är det första som bedömer något. Det funkar likadant med ett CV eller ett personligt brev. Gör man det snyggt och stavar rätt så blir det mer attraktivt. Men inte bara det, utan det säger även en del om dig och din person. Att du arbetar genom saker, att du anstränger dig och vill nåt och inte bara hafsar ihop det. De flesta arbetsgivare vill gärna anställa någon som verkligen vill ha det jobbet och som är beredd att anstränga sig lite mer. Att anställa någon är en av de största riskerna man som företagare tar. Att göra en felrekrytering är dyrt, tar energi och kan i vissa fall vara affärskritiskt.

Jag har full förståelse för att många har tröttnat ur. Att man har skickat in sitt CV till så många och inget har hänt. Men trust me, det blir inte bättre av att fortsätta i samma spår. Det enda sättet att skapa förändring är att sluta göra något för att börja göra något annat. Först då ser man en verklig förändring.

Detta är givetvis inget facit, men för mig som har träffat över 1000 personer som rekryterar tycker jag mig se vissa likheter oavsett vilket typ av personal man ska anställa. Vissa saker är gemensamma, oavsett kön, ålder, bakgrund eller nationalitet.

Inställning och engagemang är viktigt, glöm inte det!

 

Från botten finns bara en väg…

On 8 februari, 2013, in Personlig utveckling, by stefan
0

”Från botten finns bara en väg, det vet du väl Stefan”   – Klart jag vet det, herregud, det fattar ju vem som helst. Vi svenskar är inte alltid så himla bra på att hantera depressioner, dödsfall eller när människor är nere. Vi har ingen naturlig fras för att beklaga sorgen på riktigt. Jag tycker inte heller vi är speciellt bra på att hantera varandras nederlag och sorger, det är obekvämt på nåt sätt. Man undviker det eller så lägger man en kommentar på Facebook istället, ”tänker på dig, styrkekram” eller nåt dylikt.

För några veckor sen satt jag och läste mina blogginlägg från i somras, från juni/juli närmare bestämt. Det var en tid då allt var mörkt, en tid där jag hade svårt att överhuvudtaget orka gå ur sängen. Den tiden tillbringade  jag mestadels för  mig själv, antingen försökte jag träna golf eller så sprang jag i Hagaparken. Allt handlade om att bita ihop, samla energi och försöka mobilisera kraft att komma igen. Min högsta önskan då var att hitta en spåkula som jag kunde titta in och fråga ”hur ser det ut om 6 månader, hur blir min framtid och mitt liv”? Tyvärr fanns inte den lyxen, det fanns endast en förhoppning, en vilja och en önskan att få ha lite tur. Jag försökte på bästa sätt samla kraft och energi för att orka dra igång ett bolag igen, att göra samma resa jag under 4½ år hade gjort, men utan att göra samma misstag. Jag vet inte hur många gånger jag tvivlade, hur många gånger jag funderade på om jag hade gjort rätt val eller om jag skulle orka samla den energi som krävdes – EN GÅNG TILL…

Idag har jag landat på andra sidan, idag har jag tillgång till den där magiska spåkulan jag önskade jag kunde blicka in i sommaren 2012. idag är den första etappen av resan gjord, nästa vecka firar vi 6 månader som företag, nästa vecka har Next u funnits i 6 hela månader! Jag kan inte för min värld förstå hur fort det har gått, tiden har bara sprungit förbi, jag har knappt hängt med. Idag kan jag på riktigt säga att jag har landat på andra sidan, vi har klarat det! Jag och mina fantastiska kollegor har tillsammans uträttat stordåd. Vi är inte många, men vi har hjärta för det vi gör, vi har en vilja som försätter berg och vår relation är oerhört stark! För mig känns det oerhört starkt att komma in på ett kontor med människor som jag vet älskar det dem gör, det hörs på deras snack, det hörs på deras skratt och det syns i deras ansikten. För mig känns det magiskt, att människor delar min tro och vill vara med och skapa något tillsammans.

I juli månad skrev jag följande rader;¨: Idag blev min framtid klar, jag skrev under papper som jag skickade in till bolagsverket. Jag kommer att dra igång eget bolag. Nu är jag helt själv, nu finns det ingen att falla tillbaka på. Nu är det upp till mig, nu kan jag inte skylla på någon. Går det åt pipan denna gången är det bara en person som är ansvarig – han heter Stefan Lidén! Jag är fullständigt livrädd, samtidigt är jag så fylld av tillförsikt och entusiasm att det uppväger alla rädslor. Jag känner att jag lever, varje cell i mig lever! Den här gången går jag all in, den här gången kommer jag att lyckas. Skälet är enkelt: Misslyckade är ingen option, då är det kört!!

När jag läser dessa rader, blir jag så oerhört glad, så oerhört stolt! Att jag lyckats få människor att dela samma tro som mig och att vi tillsammans har lyckats nå dit vi har nått på så kort tid. På mindre än 6 månader har vi lyckats nå en takt som motsvarar drygt 50% av det Ineed gjorde när det bolaget gick som bäst. Vi har som team svetsats ihop och antagit utmaningen för att verkligen visa att vi banne ska klara det! Det är rätt häftigt måste jag säga, jag kan inte annat än säga att jag är stolt, så oerhört stolt! När jag idag kliver in på kontoret möts jag av rakryggade kollegor som är stolta över sig själva och det är fantastiskt!

Vid sidan om allt annat så fungerar jag också som mentor för en ung tjej. Jag brukar ofta tala om för henne att hon inte ska bry sig om vad andra tycker. Så länge man lever sitt liv efter vad andra tycker, kommer man aldrig fatta de beslut som är nödvändiga för att hitta sin egen väg och därmed sin egen lycka. Jag själv är med i ett antal affärsnätverk och vid de tillfällena stöter jag ofta på människor som har lyckats med sina bolag. De har skapat sin egen framgång, de har gjort bra affärer och i många fall har de tjänat bra med pengar. Efter resan med Ineed är det klart att mitt självförtroende blev sargat, jag började också fundera på vad folk skulle tycka om mig. Självförtroendet sjönk till botten och jag valde att undvika att närvara vid dessa tillfällen, jag ville helst inte visa mig ute. Samma dag som Next u gick live med sin hemsida, skulle jag gå på Entreprenörsgalan på Berns. Den dagen blev min vändning, den dagen förändrades allting. Det var första dagen jag kände att jag återigen kunde gå med högburet huvud igen, jag kunde gå rak i ryggen och jag kunde se folk i ögonen igen. I mitt inre kändes det som ”jag var tillbaka”, det kan låta larvigt, men det kändes verkligen så.

I juli månad när allt var mörkt snackade jag med en av mina bästa vänner Mattias, han brukade ofta påtala att jag alltid såg ”glaset som halvfullt”. När han såg på mig då, såg han en tilltufsad kille, utan självförtroende med en syn på livet som halvtomt. Han bad mig komma upp på deras kontor och berätta vad jag ville göra för något. Efter ett par timmar där på kontoret fick jag vänta några veckor, sen blev jag tillbakakallad till kontoret och de skulle presentera en logga för mig. De presenterade ingen logga för mig, de presenterade Next u för mig! Det var logga, visitkort, grafisk profil och hemsida, de hade gjort hela konceptet! Jag visste inte med ord hur jag skulle kunna tacka honom. Han tittade bara på mig och sa – Stefan, du skulle gjort samma sak för mig om jag satt i din sits. Gå ut och gör din grej nu, resan ligger framför dig! Vad ska man säga om en sån vän…Han räddade mitt liv och jag kommer aldrig glömma det.

När jag gick hem från jobbet idag var klockan 16.43. Jag gick från kontoret med ett stort leende på läpparna, jag gick därifrån rak i ryggen med en känsla att jag hade klarat det. Jag hade tagit mig över tröskeln, affärerna rasar in, stämningen är på topp och jag och mina kollegor har så fantastiskt kul ihop på dagarna. Idag, 6 månader senare driver jag en verksamhet som är vinstdrivande, som har mängder av nya kunder och som känns sund och bra. Vi har genomfört mängder av förbättringar från tidigare bolag och jag kan helt plötsligt se tillbaka på Ineed som en skola. Att jag sa upp mig därifrån var nog mitt livs bästa beslut! Det som då kändes förnedrande och fick mig att känna mig som en förlorare har idag vänts till något annat! Idag är jag så tacksam för allt, idag känns det som att jag har fått en ny chans igen. Det har inte varit gratis, jag har förlorat alla mina pengar, men jag har fått tillbaka mitt leende, min energi och jag ser varje ny dag som en möjlighet igen – det är jag så oerhört tacksam över.

”Från botten finns bara en väg uppåt, Stefan”…..

 

 

Stefan Lidén

Grundare Higher & Next u

Hoppa till innehåll ↓