När personligheten avgör

De senaste 2 dagarna har jag tillbringat på #trustockholm, mitt livs första unconference. Det var en spännande, lärorik och något omtumlande upplevelse. En unconference är motsatsen till konferens, d v s det finns inga slides, ingen som håller föredrag utan hela temat bygger på att samtliga personer deltar i mindre grupper för att diskutera olika ämnen. Det rörande temat för de här 2 dagarna var rekrytering via sociala medier, mobil rekrytering, referensrekrytering, videorekrytering och användande av Twitter, Facebook samt Linkedin. Vi diskuterade även hur Foursquare, Gowalla, Layar och FB Places kommer att förändra sättet att hitta jobb på. Det hela leddes av Bill Boorman och Andy Headworth tillsammans med Michelle Rea från Social Honesty.

Det hela började ganska ostrukturerat med att det sitter ett 70-tal personer i ett rum och ingen vet vad som ska hända. Efter lite snack så drar det hela igång med olika s k tracks, där man diskuterar helt skilda ämnen. Varje track har en leader, som är den som ska leda hela diskussionen. Under dagen blev jag alltmer varse om hur långt före man ligger både i UK och USA. Det händer så vansinnigt mycket på den internationella scenen, både avseende tekniska lösningar men framförallt sättet man connectar på. Twitter är idag den snabbast växande kanalen att nå nya kontakter och Facebook jobbar stenhårt med att bygga in nya lösningar för att bli ett mer affärsorienterat nätverk. Linkedin släpper nya lösningar och runt om i världen jobbar man fram nya verktyg att söka kandidater. Socialcv är ett verktyg som växer lavinartat, det är en kombinerad sökmotor som samlar ihop all information om oss som individer. Oavsett var vi rör oss på nätet efterlämnar vi digitala fotavtryck och den här sökmotorn samlar ihop all information, för att sen ge ett sekundfärskt CV som inkluderar allt vi lämnar efter oss. Läskigt men samtidigt fascinerande…

Under dessa dagar knöts många nya kontakter, det utbyttes otroligt mycket ideér och jag fick med mig mängder av inspiration att dela med mig till mina kollegor på iNEED. Jag kände mig stolt när Michelle presenterade mig och iNEED som det rekryteringsföretag i Sverige som hade mest ”edge”, och jag själv hade förmånen att vara trackleader för den session som behandlade videon som verktyg under rekryteringsprocessen. Med på den sessionen fanns bland annat Monsters General Manager, som var väldigt påläst och trevlig. De möjligheter som finns för de bolag som väljer att haka på känns väldigt stora. Eftersom slaget i Sverige alltmer kommer att stå kring de som är bäst att hitta framtidens talanger kommer det att krävas mer av oss som rekryterar. Vi kommer att behöva applicera mobila verktyg, nya sökvägar, nya sätt att attrahera människor och ett nytt sätt att tänka. Det vi står inför är århundradets största utmaning och de som är kreativa och kan adoptera detta i sina verksamheter kommer garanterat att röna större möjligheter att lyckas!

Efter dessa 2 dagar vet jag egentligen bara en sak – det finns väldigt mycket att lära! Givetvis kommer inte vi i Sverige att jobba identiskt som man gör i andra länder, men vi kommer att behöva förändra oss. Sociala medier är här för att stanna och trycket att börja komma igång lär bara öka. Med en hel generation som är vana att kommunicera på nya sätt, kommer det att krävas företag som också är förberedda. Själv är jag glad att jag råkar vara så nyfiken på detta, det gör det hela så mycket enklare. Rekryteringsbranschen kommer att behöva ta sig själva i kragen, vi ska trots allt vara experter på att hjälpa företag att hitta rätt människor. I grund och botten har vi samma uppdrag som en reklambyrå, vi är mellanhanden som ska vara experter på vår egen marknad. Vi måste förstå människors beteende, hur man vill söka jobb, var man finns och vad som är viktigt när man söker jobb. Kan vi inte det, kommer vi aldrig att kunna leverera det som företagen vill ha. Det är bara kavla upp ärmarna och kasta sig ut, tåget går, jag är med, är du??

Efter en veckas semester är jag nu tillbaka på jobbet igen. Det som slog mig när jag hade lämnat Sverige var hur vansinnigt fort jag glömde jobbet. Helt plötsligt satt jag på ett plan och verkligheten hemma sattes på paus. En skön men något udda känsla, framförallt om man som jag tillbringar nästan varje vaken timme med att fundera kring saker och ting på jobbet. Nu har jag varit igång och jobbat i 2 dagar men har fortfarande inte riktigt kommit igång än.

Idag tillbringade jag hela dagen på rekryteringsmässan i Västerås. Efter att ha varit där några timmar kom det fram en journalist från tidningen Handelsnytt och frågade om de kunde få göra ett reportage om iNEED och våra videopresentationer. Självklart sa jag att det var ok, lite reklam är alltid kul. Efter att vi hade pratat en stund märkte jag hur ringrostig jag var. Jag skulle förklara den stora fördelen med att man som kandidat fick göra en kortare film om sig själv samtidigt som företaget hade möjlighet att få lite mer information om personen bakom CV.t. Argumentationen haltade och jag blev varse om vilket lågt tempo jag hade i kroppen. Orden som normalt brukar flyta på, kändes nu något stapplande…

Uppenbarligen har semestern fyllt sitt syfte, jag har fullständigt kopplat bort allt som har med jobb att göra. Jag undrar dock hur lång tid det tar innan jag kommer att kunna få tillbaka den där något mer sprudlande energin igen. Det spanska mañana tempot verkar etsat sig fast i kroppen, rimligtvis bör jag ge mig själv veckan ut att komma tillbaka i gammal god form igen. Förmodligen är semester väldigt nyttigt, att koppla av brukar oftast leda till något gott. Jag läste någonstans att hjärnan arbetar som bäst när man ältat ett problem under lång tid och sen kopplar bort det. Oftast är det då som det undermedvetna tar över och bearbetar problemet som sedan kan leda fram till en lösning.

Tagged with: •
 

Informationssamhället är verkligen här på riktigt. Med Twitters intåg kommer informationen helt plötsligt i realtid vilket innebär att vi är med i samma minut som det de facto händer någonting varsomhelst i världen. Regimer faller, arabvärlden är i uppror och rapporterna fullständigt haglar in i telefonen. Själv tycker jag att detta är oerhört fascinerande samtidigt vet jag inte riktigt om det är så nyttigt alla gånger.

Igårkväll gick jag över till en god vän för lite melodifestivaltittande och en god middag. Under själva melodifestivalen satt jag mer och följde #mel2011 (twitterspråk när man följer en viss tråd, i detta fallet melodifestivalen 2011) i min telefon än tittade på TV.n och jag kom på mig själv att finna diskussionen på twitter mer intressant än både programmet och min vän. Jag kände mig lite oartig och efter en stund bestämde jag mig för att lägga undan telefonen. Under dagen pågick också något som hette Vinterminglet på det nyöppnade hotellet Waterfront i Stockholm. Där samlades ”eliten” inom sociala medier och lyssnade på föresläsningar i och kring det nya medielandskapet. Twittertråden #ssmx som rörde den dagen gick på overload och en av kommentarerna fångade mitt intresse lite extra. Det var någon som beskrev läget ungefär så här ”nästan alla sitter antingen med näsan i sin telefon eller i sin Ipad och det är helt normalt”. När jag funderade på det blir det nästan lite tragiskt, både för den person som föreläser men även för alla andra runt omkring. Sällskapet omkring är inte tillräckligt intressant så jag måste vända mig till övriga världen för att kommunicera istället.

 Jag är en av dem som har blivit lite upprörd när vänner i min omgivning har suttit med näsan i sina telefoner istället för att närvara i dialogen och nu verkar det som att detta är på väg att i vissa kretsar normaliseras och även accepteras. Jag har skrivit om detta förr och min åsikt har inte förändrats, snarare bekräftats. Det handlar i grund och botten om att få bekräftelse, människor både ger och får bekräftelse i realtid och det förstärks genom att bl a öka antalet följare, få retweets (folk som skickar vidare dina inlägg) och detta är inte heller kopplat till någon speciell ålder utan det gäller såväl tonåringar som medelålders kvinnor och män. Precis samma sak gäller för Facebook, ända skillnaden är att det går lite långsammare där vilket gör att de största bekräftelsenördarna finns på twitter.

Jag är själv en av dessa ”twittrare” och får ut väldigt mycket av det. Dels får jag information om saker jag tidigare aldrig skulle fått, men jag får även nya vänner och affärsrelationer så det finns en hel del nyttigt med det. Att informationssamhället är här för att stanna råder inget tvivel om, däremot så är bekräftelsefenomenet väldigt spännande. Det kanske är så att vi lite till mans är för dåliga på att bekfräfta varandra verbalt men via nya kanaler kan vi börja göra det i allt större utsträckning. Vi mår alla bättre av lite beröm, så egentligen kan jag inte se något negativt med det. Min poäng är dock att man bör tänka efter före man tar fram telefonen och istället försöker visa lite respekt för de personer som finns i ens fysiska omgivning. Tillfällen till FB och Twitter kommer ändå att dyka upp, man bör dock kunna göra det lite mer diskret.

Över tid lär vi förmodligen bli lite mer nyanserade i vårt sätt att kommunicera via sociala medier. Vi kommer säkerligen att använda dessa källor för att både inhämta och delge information till varandra, men den fysiska kontakten kommer gissningsvis fortsätta att vara vår primära. Den kontakt vi får av att träffas och beröra varandra kommer inte några medier i världen att kunna ersätta, så det handlar nog mer om förhållningssätt och användarrespekt. Men visst tusan är det spännande, det går inte att komma ifrån! Vi måste bara se till att visa respekt för vår omgivning och vara lyhörda på signalerna som kommer. Vi får inte uppfattas som ouppfostrade eller oartiga bara för att vi vill deltaga i parallella diskussioner,

Tagged with: • •
 

Nästan varje dag när jag slår upp tidningen läser jag om företag som anser att bristen på kompetent arbetskraft är ett av de största hoten. 2011 är igång, hjulen snurrar för fullt och helt plötsligt går ljuset upp att det faktiskt kommer att krävas duktiga människor för att leverera på företagets nyckeltal! I Svd läste läste jag i förra veckan att Adecco gick ut och varnade att de kommer att behöva tacka nej till uppdrag redan denna höst. I gårdagens DI gick företaget Bombardier ut och sade att de kommer att behöva anställa 250 ingenjörer men dessa går inte att hitta i Sverige så de måste börja leta utomlands. Signalerna är tydliga och ändå verkar många företag inte ta detta på allvar.

Om man bryter ner detta en smula och börjar fundera på hur man å ena sidan sitter med en arbetslöshetssiffra på drygt 8 % och ändå inte hittar personal, då blir det hela lite mer intressant. Börja med att skärskåda en platsannons och läs vad det verkligen står, då börjar ljuset gå upp åtminstone för mig. Det finns väldigt många ”5 års erfarehet av xxx krävs” ”utbildning inom xxx krävs” ”du skall kunna xxx” och så vidare. Kraven är tydliga och jag är övertygad om att de skrämmer en hel del människor från att ens ansöka. Däremot kommer det alltid finnas en hel del som söker allt, men detta är ett annat problem. En fråga som jag finner ganska intressant är – hur mycket kan en människa lära sig? Kan det vara så att man trots total avsaknad av branscherfarenhet faktiskt kan lyckas ändå? Hur många kunde systemet, arbetsuppgifterna och det interna språket när de började där? Min gissning är att de flesta har lärt sig det mesta sedan de började där.

Vad vill jag då ha sagt med detta? Jo, att jag tror att många företag måste börja ifrågasätta sig själva vad som VERKLIGEN är måsten i en platsannons! Utifrån detta bör man sedan satsa mer på att ge varje nyanställd en ordentlig introduktionsutbildning och en bra verktygslåda för att klara av sina arbetuppgifter. Då behöver man inte stirra sig blind på en persons tidigare erfarenheter och utbildning, utan kan fokusera mer på vad personerna vill bidra med, vilket engagemang de har och vilken energi de kan tillföra. Man skulle dessutom lämpa över en del av ansvaret på den sökande att verkligen tänka till på varför man vill ha det specifika jobbet. Med ett förändrat språk och ett annorlunda ”tänk” i sina annonser, kommer man garanterat att vaska fram en hel del guldkorn som man tidigare inte nått fram till.

Dialog är till skillnad från monolog, tvåvägs, vilket innebär att man faktiskt kan nå fram med sitt budskap. Titta bara på användandet av sociala medier, där bygger all kommunikation på att man delar med sig, att man är personlig och att man är ärlig. Att våga sticka ut och vara äkta kommer garanterat att öka sannolikheten till att nå ut med sitt budskap. Börja fundera på hur Ni som arbetsgivare kan bli världens bästa på att faktiskt lära upp människor på ett bra och enkelt sätt, det finns ett gäng fördelar med det. Då finns möjligheten att verkligen få människor som brinner! Det finns garanterat en hel del influenser att hämta från skolans värld, de gör detta varje dag!

Häromdagen var jag på ett frukostseminarium som handlade om pausens betydelse på jobbet. Gunnar Ekman som höll i föredraget hade bl a forskat i pausens betydelse för ledarskapet. Han har även skrivit en bok som heter ”från prat till resultat” som avhandlar småsnackets betydelse. Den tes han driver bygger på att besluten inte fattas i organiserade möten där agendan avhandlas i punktform. Hans forskning kommer fram till att besluten fattas i småsnacket över en fika, över lunchen eller utanför konferensrummet. När chefen rusar vidare till nästa möte börjar snacket om vad man egentligen borde göra, om ämnet diskuterats tidigare, vad som hände då etc.

Att det fattas beslut i korridoren är för mig ingen nyhet. När människor väl börjar snacka brukar det uppstå energi som förhoppningsvis sedan leder till någoting bra. Tyvärr kan ibland det informella snackandet övergå till skitsnack och skvaller vilket är förödande. Hur ska man då som chef bete sig och agera för att stävja skvaller och vara med i småsnacket? Enligt Gunnar var det viktigt att som chef vara närvarande. Inte bara någon enstaka gång utan man ska deltaga i det dagliga korridorsnacket, sitta med på fikapausen, se till att vara närvarande och ha dörren öppen. Man ska helt enkelt sträva efter att bli ”en i gänget” även om man fortfarande måste se till att bibehålla sin ledarroll. I varje grupp finns det informella ledare som i chefens frånvaro, och även ibland närvaro, antar ledarrollen. Som chef i en Svensk organisation ska man utifrån detta se till att bli en aktiv deltagare i småsnacket. Inte helt enkelt men säkerligen möjligt, dock måste det som i allting annat vara ärligt förankrat.

Paus Management är utifrån detta ett begrepp som säkerligen kommer börja diskuteras inom svenska företags väggar. Att börja se pausen som en strategisk del i vardagen, att medarbetarna tar en paus och samtidigt har det bra. Det kan  handla om miljön, att kaffet är gott, att det finns frukt och någonting att knapra på. Pausen ska tjäna som en del i vardagen när kollegorna kan snacka och avhandla sånt som inte nödvändigtvis rör jobbet. Det kan ligga en motsats i detta ur ett arbetsgivarperspektiv, att som arbetsgivare ge lön för att medarbetarna ska fika. Dock tror jag att man långsiktigt kan bygga en bra anda som ger en teamkänsla och samtidigt skapar en produktiv miljö där man ger allt, för att sen vila en stund. I dagens tjänstesamhälle är det inte kroppen som behöver vila, det är oftast huvudet som behöver rensas. Kanske kan fikapausen ses som en återhämtningsstund där kreativa tankar kan födas, vad vet jag? Paus Management är nog ett ord som kan få fäste i framtidens företagssverige.

Tagged with: •
 

Stefan Lidén

Grundare Higher & Next u

Hoppa till innehåll ↓