2012 var för mig ett år jag aldrig kommer att glömma. Det var året jag både förlorade en dröm och påbörjade en ny. För mig har livet alltid bestått av drömmar, jag har alltid fantiserat om att jag kommer att nå olika mål. I mina drömmar har jag vunnit stora golftävlingar, drivit upp stora företag eller bildat familj med kvinnan i mitt liv. På nåt sätt har alltid mina drömmar fått mig att gå upp på morgonen och sträva efter ett nytt litet mål för dagen. Jag har under hela mitt liv sett mig själv som odödlig, att livet är för evigt och att jag alltid kan bestämma var jag vill nå. Allting har varit möjligt, det har bara handlat om att bestämma sig, ”hur svårt kan det vara”.

I slutet av hösten när Next u var igång, affärerna började trilla in och det mesta såg ljust ut, började jag själv på riktigt fundera över tillvaron. De här klassiska tankarna om ”meningen med livet” började dyka upp, ”har jag en uppgift här på jorden” eller finns jag bara till för att sedan dö? I den vevan började jag söka upp bloggar som handlade om livet och döden, såna bloggar som inte var speciellt ljusa men de var ärliga och handlade om vår existens. Bland annat hittade jag Ikroppenmin, en blogg av en kille som heter Kristian. Han är inte fyllda 30 år och kommer inom kort att försvinna bort i cancer. Den bloggen grep mig enormt, den öppnade ögonen och jag började på riktigt fundera över mitt liv och mina val.

Jag har inte så himla många minnen från min barndom, däremot minns jag mina tonår med relativt stor tydlighet. Under mina ungdomsår skulle jag nog inte säga att jag var en speciellt trevlig kille. Jag var en tävlingsmänniska, som gjorde allt för att vinna. Utåt var jag en tuffing, men kvällstid skrev jag dagbok, dikter och var många gånger oerhört förälskad. Det var förälskelsen, eller rättare sagt, den olyckliga förälskelsen som fick mig att börja skriva. Istället för att medge att jag då var en väldigt känslig själ, valde jag att försöka vinna respekt genom att alltid sträva efter att bli bäst! Det spelade ingen roll vad det handlade om, jag ville alltid bli bäst. Skälet kan jag så här i efterhand förstå, jag ville bli beundrad och därmed vinna kärlek. För mig fick alltid vinnarna kärleken och jag ville också bli en vinnare. Idag förstår jag bättre.

Livets resa är något vi aldrig kommer att förstå. Det finns inga nycklar till framtiden, vi fattar alla beslut i nuet och framtiden finns därborta som något dolt i dunkel. Vi seglar in i den och vi hoppas att vi har vinden i ryggen, i annat fall blir det svårt. Min egen resa har varit allt annat än enkel. Jag är uppväxt i en fattig familj, mina skolkamrater fick fina presenter och julklappar. De hade nya fotbollsskor, nya skridskor och deras föräldrar hade alltid råd. Mina föräldrar var skilda, min mamma fick ta hand om mig och mina bröder. Min mamma satt i taxiväxeln, körde taxi och kämpade med näbbar och klor för att jag och mina bröder skulle ha det ok. Jag själv började jobba extra när jag var 13 år, då fick jag jobba i min farbrors verkstad som fanns i hans garage. Jag tjänade 15 kr/tim och jag slet hela sommaren. När min styvpappa kom in bilden blev det lite bättre, men även han var uppväxt i en fattig familj. Han körde också taxi och tillsammans slet de för att jag och mina bröder skulle ha det ok. Även om vi var fattiga så var de fantastiska som föräldrar, det var hårt men de fanns alltid där. Min mamma är en tuffing men hon finns alltid där med kärlek och hon tar sig igenom det mesta!

Nu när jag passerat 40 år börjar jag fundera över mitt liv. Jag börjar gå igenom de olika kapitlen, vad har jag gjort rätt respektive fel. Det finns så mycket jag skulle vilja ändra på, så många saker jag hade velat göra annorlunda. Men det går inte, livet erbjuder inga andra chanser. Det är bara att handskas med vardagen och det som finns kvar av resan. Mitt största misslyckande är att jag idag lever själv. Jag har haft så många chanser, har träffat så många fantastiska tjejer, men har varit alltför rädd att släppa in någon. Mina ungdomskärlekar, där jag var så oerhört förälskad, satte sina spår. Det tog mig så många år att lappa ihop mig själv, det gjorde så ont att inse att personen jag älskade, inte älskade mig tillbaka. Varje sån resa skapade en sorg i mig, en sorg som gjorde så ont att lappa ihop att jag efter det bestämde mig för att inte tillåta mig själv ge så mycket igen. Att ta klivet ut och ge av sig själv, var för mig signifikativt med att riskera hela mitt liv, varje gång kände jag likadant. Det är alltid mycket lättare att backa hem än att våga kasta sig ut, det är fegare men säkrare. Om det är något jag idag ångrar, så är det precis just det! Jag önskar verkligen att jag hade fattat andra beslut, att jag hade vågat mer och inte valt det säkra spåret.

Att sätta ord på detta är skitjobbigt, att skriva det här känns riktigt svårt. Samtidigt har jag lovat mig själv att vara ärlig med vad jag vill med livet, att löpa linan ut. När jag läser bloggar om unga människor som håller på att dö och det enda som de önskar är att få leva vidare blir jag så berörd. Jag har lovat mig själv att bli mer tacksam över det jag har, att bli tydlig med det jag vill uppnå och att göra ett ordentligt försök att uppnå mina drömmar. Utan drömmar finns det ingenting att sträva efter, det finns ingenstans att sikta. Min största dröm idag, större än att få mitt företag att blomstra – är att tillsammans med en kvinna få livet att blomstra. Att bli sedd med kärleksfulla ögon, att dela livet  och att ta sig an vardagen ihop. För många känns säkert vardagen väldigt tråkig, för mig känns vardagen ihop med någon som en exotisk upplevelse. Att laga mat ihop, kramas och tillsammans bolla frågor om stort och smått. För mig är det idag min dröm. Givetvis har jag andra drömmar också, jag vill fortfarande förändra världen, jag vill fortfarande vinna allt jag ställer upp i, men idag spelar inte dessa saker lika stor roll. Livet är egentligen den stora vinsten, det är egentligen det jag ska vara tacksam över. Jag kan springa, jag är frisk och mår bra och har en familj samt ett antal nära vänner som jag älskar. I min närhet finns en massa glädje, det finns kreativitet och det finns möjligheter. Det finns liv och det är jag så tacksam över. Nu är det upp till mig – ingen annan kan lösa det. Jag vill bara kasta mig ut, jag vet att jag riskerar att bli sårad, går det åt helvete kommer det att göra ont. Men jag vill försöka, jag vill lägga ner skölden, ta ner garden och släppa in någon. Det känns läskigt, men om jag ska nå den drömmen har jag inga andra val.

Det här var lite av min historia, det kändes jobbigt att vara så personlig, men samtidigt har jag mitt eget löfte till mig själv. Jag ska vara ärlig och jag ska våga. Det känns på riktigt skitjobbigt, men som allt annat i livet – man växer när man gör saker som ligger utanför komfortzonen. Jag hoppas jag fortsätter växa, även om det är svinjobbigt att vara vuxen!