Tänk hur många gånger jag har funderat över livets mening, vad det är som gör att vi faktiskt finns på denna planeten. Finns det någon mening med våra liv, eller går vi genom livet utan att ha någon uppgift? Jag har bollat frågan med några goda vänner och svaren är lika många som det finns nya frågor. Ämnet är outtömligt, kanske det som gör det så spännande? Önskar jag satt inne med en massa begåvade svar men jag är lika svarslös som resten av jordens befolkning. Min egen tes är att det ligger i varje människas hand att faktiskt försöka skapa sig någon mening. Jag tror att vi alla behöver någon vägvisare, något som gör att vi styr nånstans. Egentligen spelar nog inte själv riktningen nån större roll, det viktigaste är att vi tror på det vi gör.
Bakgrunden till mina tankar är mitt lunchmöte idag. Jag träffade en tjej som vi samarbetar med och vi kom in på ämnet och berörde känslan av att uppnå sina mål. Att sätta upp olika mål för sig själv och att sedan lyckas uppnå dem. Vi hade båda liknande bakgrund med en idrottskarriär där vi satsat allt för att nå dem. Ingen av oss nådde hela vägen fram, men vi vet båda hur det känns att kämpa stenhårt för att se hur långt man kan nå. Båda nådde vi vissa mål på vägen och vi var rätt eniga om att känslan vi upplevde inte var den som vi hade förväntat oss. Snarare var det en känsla av tomhet, att man strävat så hårt efter något och när men sedan nådde fram så var det liksom inget mer med det. Den där otroliga tillfredsställelsen som man hade förväntat sig lyckades inte infinna sig, snarare blev det tomt och man kände sig lite besviken. Nästan lite blåst på konfekten.
Som entreprenör infinner sig nästan samma känsla som det var inom idrotten. Man sätter upp målen, börjar måla bilden, försöker att hitta den rätta vägen för att sedan skrida till verket. Varje dag är en tävling, det är nya segrar att vinna. Små delmål på resan mot det STORA målet, som ska ge tillfredsställelsen, den där ultimata känslan av att ”jag gjorde det, jag lyckades”. I mitt fall har jag golfkarriären i ryggsäcken, den lärde mig oerhört mycket om vem jag är, hur jag reagerar och vad som egentligen gör mig glad. Golfen är skoningslös, den plockar ner en på jorden på en mikrosekund! Vid minsta okoncentration blir man omedelbart bestraffad, det är spelets hemlighet, det är det som fångar alla som börjar. Att driva bolag är på sätt o vis inte lika skoningslöst, åtminstone blir man inte bestraffad på en sekund. Däremot väcker företagandet samma känslor, det är en mix av ständig oro, lycka, sorg och sömnsvårigheter. Det är en ständig kamp för att känna sig nöjd, att känna sig lugn och ha kontroll över situationen.
Sen början av februari har jag varit orolig, det har hela tiden dykt upp nya moln på himlen. Ibland har de varit större och ibland mindre, men de har funnits där. Antingen är det försäljningen, leveransen, ekonomin eller likviditeten. Ständigt dessa frågor som dyker upp, det bara är så, det hör entreprenörskapet till. Det blir aldrig lugnt, alltid någon ny strid som måste vinnas, men det är också det som är charmen. Jag har insett att det är själva resan som är målet, det är den som gör att jag känner mig levande. Dessa ständiga utmaningar gör att jag ständigt måste utveckla mig själv, det handlar hela tiden om att sträva efter att bli lite bättre. Varje dag är en ny tävling som gör att nya segrar kan erövras. Att se företagandet som en idrottskarriär upplever jag som väldigt stimulerande. I början är det självklart väldigt tufft, men när man passerat den första nivån, så börjar det bli spännande. När varje dag inte längre handlar om liv eller död utan det handlar om att vinna nya segrar. Ibland är de små men ibland kan de vara större.
Att se resan som målet tror jag kan vara nyttigt, det gör att man känner sig levande. Livet blir så påtagligt, man behöver inte leta efter sina känslor, de bara finns där. Det är skratt, gråt, oro, glädjeskutt och man känner verkligen att man lever. Det där målet kan gärna finnas där, men låt det vara rörligt, låt det vara föränderligt. Livet är ingen rak resa, det kommer ständigt vara upp – och nergångar, vilket också kan vara själva definitionen på att man de facto lever livet medans man lever. Att se livet och resan som målet, funkar åtminstone bra för mig, det känns ok. Vi är alla individer, kvinnor och män, med olika förutsättningar och bakgrund. Ingen annan kan sätta reglerna åt oss, även om det just är det som vi alla drabbas av. Vi växer alla upp med information om vad som är rätt o fel, hur drömlivet ser ut, hur vi ska leva vårt liv för att passa in i normen. Men varför ska vi passa in i normen och framförallt – vad är det som säger att normen är rätt? Ingen vet ändå hur länge vi kommer att leva?
Vem har sagt att livet ska vara lätt? Å andra sidan, vem vet vad som är rätt för dig? Inte jag iallafall, jag vet inte ens vad som är rätt för mig. Det enda jag vet är att jag lever, för det känner jag – varje dag!