1 år springer förbi snabbt – det gäller att stanna upp och känna efter!

On 27 juli, 2013, in Personlig utveckling, by stefan
2

Vaknar upp och känner doften av sommar utanför min balkongdörr. Inser efter några sekunder att jag precis har semester, 2 veckors semester från det jobb jag inte hade för exakt 1 år sen. Just den här lördagen, den sista i juli var också den sista innan företaget registrerades. Det har alltså gått 1 år när jag är tillbaka från min semester. Ett år passerar oerhört fort, det är nästan skrämmande vad fort tiden går. Det gäller att stanna upp, känna efter och leva i nuet.

Innan jag lämnade kontoret igår, passade jag på att städa mitt skrivbord. Det är alltför sällan jag gör det, givetvis hittade jag sånt jag borde slängt för länge sen. Men också sånt som behövde sättas in i pärmar. När jag satte in papprena i pärmar hittade jag registreringsbeviset, det som bevisar att jag är ägare till bolaget. Jag läste det och ägnade mig en stund åt lite nostalgiska tankar, funderade på resan fram tills igår. Så mycket har hänt, jag har lärt mig så oerhört mycket under de här åren. Många av de misstag jag gjort har varit dyrköpta, de har kostat ofantliga summor pengar. Men trots allt är det just bara det, pengar, det har på många sätt inget värde. När man står där, frisk, med ett leende i mungipan och ändå känner sig lycklig, då inser man att det ”bara” var pengar.

Jag har lyssnat på ett antal sommarprat den här sommaren, vi har alla haft våra resor. Den ena är aldrig den andra lik, men vi får alla vara med om både med – och motgång. Det hör liksom livet till, vare sig man vill eller inte. Min resa det senaste året har varit spännande, olik många av mina andra levnadsår. Jag känner att jag växt på nåt sätt, känner mig lugnare, tryggare och samtidigt hungrigare på mer. Det känns som jag fått tillbaka aptiten på livet igen! En fantastisk känsla, att se människor med andra ögon, att gå Kungsgatan ner med rak rygg och faktiskt börja återfå vinnarkänslan igen. Visst stöter jag ständigt på nya motgångar och som den känslomänniska jag är, kan jag aldrig lära mig att knipa igen. Men jag har kommit fram till att det är jag och jag känner mig bekväm med det. Det är ok att känna att jag saknar någon att dela mitt liv med, det är ok att känna att livet är eländigt när vi tappar affärer, det är ok att spela dålig golf, det är helt enkelt ok för mig att inse att vissa saker inte är som de ska vara. Det innebär bara att jag har en massa spännande saker framför mig, men visst tryter tålamodet ibland, framförallt ensamheten i livet som singel kan ibland vara tärande.

Men livet är så, ständigt nånting att fixa och nya utmaningar att ta tag i. Nu ska jag iallafall njuta av min första sommarsemester på riktigt! Min första semester med Next u och jag gör det med ett bolag som efter 11 månader vissa svarta siffror. Det känns härligt att redan efter 11 månader visa vinst. Det gör att jag kan slappna av under semestern för att sen komma tillbaka med ny kraft och satsa stenhårt inför hösten. Nu ska jag ta mig en funderare på vad nästa steg är med bolaget, det enda jag vet är att jag kommer att satsa stenhårt! År 2 kommer vi lyfta ordentligt, vi har en massa spännande saker framför oss. En stor tidningsartikel i september, ny hemsida, en helt ny rekryteringstjänst och en massa annat spännande. Det är nästan så att jag känner för att dra igång redan nu, men 2 veckor med lite miljöombyte kommer att göra gott.

Som någon begåvad människa sa – Glöm inte att stanna upp och lukta på blommorna!

Post to Twitter Skicka till Twitter

Tagged with: • • • • • •
 

Idag är det exakt år sen jag upplevde av de värsta dagarna i mitt liv!

On 31 maj, 2013, in Personlig utveckling, by stefan
8

Idag är det exakt 1 år sen jag sa upp mig på Ineed, det bolag jag själv hade grundat. Jag kommer så väl ihåg den dagen, det var en av de värsta dagarna i hela mitt liv. Jag blev ombedd av styrelseordföranden att lämna mina nycklar och fick gå hem. Jag kommer aldrig att glömma den promenaden, jag var ledsen, arg, uppgiven och bitter! Det var slutet på en lång period av förhandlingar där jag själv in i det sista trodde jag skulle köpa bolaget. Jag vill minnas att jag gick hem och satte mig i soffan och undrade vad som egentligen hade hänt, hur kunde det bli så här..

Idag är det årsdagen, det har gått 365 dagar sen dess. Tid är verkligen något som bara kan passera revy, man är så uppe i sitt att man inte märker vad som händer. Att reflektera är ofta något jag själv är dålig på, tror dessvärre inte jag är ensam om det. Men idag har jag bestämt för att faktiskt känna efter, känna efter hur förbannat mycket bättre mitt liv är idag! Att fatta jobbiga beslut kan vara svårt, framförallt när det är så livsavgörande saker. Nu har jag aldrig gift mig, så jag kan inte föreställa mig hur det är att skiljas med någon man älskat, men jag kan tänka mig att det är närbesläktat med det jag genomgick.

Idag skiner solen och jag ser att den skiner. Jag märkte också att fåglarna kvittrade när jag gick till jobbet imorse. Såna saker la jag inte märke till för ett år sen. Då var tankarna någon annanstans. Då handlade det om överlevnad, idag handlar om att njuta, skratta, le och leva. Förra året spelade jag en golftävling i samband med uppbrottet, jag hamnade i den bakre delen av startfältet, igår spelade jag samma tävling, jag tror jag landade på prispallen, om inte så blev jag iallafall topp-5 med mina 72 slag. Det säger också en del om hur psyket hänger ihop med prestationen, man måste må bra för att kunna prestera.

Att säga upp mig från Ineed var då det värsta och kanske det största beslut jag fattat! Idag kan jag se tillbaka på det beslutet som det bästa jag nånsin fattat. Idag känner jag mig verkligen levande i det jag gör, att driva Next u är så sanslöst härligt! Det känns knappt som något jobb, det är en passion som jag råkar ha som jobb, å dessutom börjar det bli framgångsrikt också. Det hänger säkert ihop, gör man saker av ren inspiration och glädje, brukar det smitta av sig. Man behöver inte spela nåt spel, energin kommer inifrån, det lyser igenom. Att komma hit har varit en enorm risk, jag toppbelånade min lägenhet och har gått i personlig borgen för varenda krona. Att dra igång helt solo är definitivt något annat, man äger allt ansvar själv och varje beslut hänger på en själv. Det finns ingen annan att bolla med, vilket många gånger är lite jobbigt. Men efter resan jag har gått igenom så känns det helt rätt. Man ska egentligen inte prata i termer om revansch, men just den här dagen känner jag faktiskt att jag har fått min revansch!

Den här dagen ska jag njuta av, ikväll är det kalas och imorgon ska jag på bröllop. Jag ska se till att bära med mig den här känslan ett tag, det blir så lätt att man bara glömmer den och springer vidare. Ibland kan de jobbigaste besluten visa sig vara de bästa, man vet det inte där och då, men med facit i hand kan det många gånger vara så. Njut av dagen och ta hand om varann!

Post to Twitter Skicka till Twitter

Tagged with: • • • • •
 

Vad är meningen med livet?

On 14 maj, 2013, in Personlig utveckling, by stefan
8

Tänk hur många gånger jag har funderat över livets mening, vad det är som gör att vi faktiskt finns på denna planeten. Finns det någon mening med våra liv, eller går vi genom livet utan att ha någon uppgift? Jag har bollat frågan med några goda vänner och svaren är lika många som det finns nya frågor. Ämnet är outtömligt, kanske det som gör det så spännande? Önskar jag satt inne med en massa begåvade svar men jag är lika svarslös som resten av jordens befolkning. Min egen tes är att det ligger i varje människas hand att faktiskt försöka skapa sig någon mening. Jag tror att vi alla behöver någon vägvisare, något som gör att vi styr nånstans. Egentligen spelar nog inte själv riktningen nån större roll, det viktigaste är att vi tror på det vi gör.

Bakgrunden till mina tankar är mitt lunchmöte idag. Jag träffade en tjej som vi samarbetar med och vi kom in på ämnet och berörde känslan av att uppnå sina mål. Att sätta upp olika mål för sig själv och att sedan lyckas uppnå dem. Vi hade båda liknande bakgrund med en idrottskarriär där vi satsat allt för att nå dem. Ingen av oss nådde hela vägen fram, men vi vet båda hur det känns att kämpa stenhårt för att se hur långt man kan nå. Båda nådde vi vissa mål på vägen och vi var rätt eniga om att känslan vi upplevde inte var den som vi hade förväntat oss. Snarare var det en känsla av tomhet, att man strävat så hårt efter något och när men sedan nådde fram så var det liksom inget mer med det. Den där otroliga tillfredsställelsen som man hade förväntat sig lyckades inte infinna sig, snarare blev det tomt och man kände sig lite besviken. Nästan lite blåst på konfekten.

Som entreprenör infinner sig nästan samma känsla som det var inom idrotten. Man sätter upp målen, börjar måla bilden, försöker att hitta den rätta vägen för att sedan skrida till verket. Varje dag är en tävling, det är nya segrar att vinna. Små delmål på resan mot det STORA målet, som ska ge tillfredsställelsen, den där ultimata känslan av att ”jag gjorde det, jag lyckades”. I mitt fall har jag golfkarriären i ryggsäcken, den lärde mig oerhört mycket om vem jag är, hur jag reagerar och vad som egentligen gör mig glad. Golfen är skoningslös, den plockar ner en på jorden på en mikrosekund! Vid minsta okoncentration blir man omedelbart bestraffad, det är spelets hemlighet, det är det som fångar alla som börjar. Att driva bolag är på sätt o vis inte lika skoningslöst, åtminstone blir man inte bestraffad på en sekund. Däremot väcker företagandet samma känslor, det är en mix av ständig oro, lycka, sorg och sömnsvårigheter. Det är en ständig kamp för att känna sig nöjd, att känna sig lugn och ha kontroll över situationen.

Sen början av februari har jag varit orolig, det har hela tiden dykt upp nya moln på himlen. Ibland har de varit större och ibland mindre, men de har funnits där. Antingen är det försäljningen, leveransen, ekonomin eller likviditeten. Ständigt dessa frågor som dyker upp, det bara är så, det hör entreprenörskapet till. Det blir aldrig lugnt, alltid någon ny strid som måste vinnas, men det är också det som är charmen. Jag har insett att det är själva resan som är målet, det är den som gör att jag känner mig levande. Dessa ständiga utmaningar gör att jag ständigt måste utveckla mig själv, det handlar hela tiden om att sträva efter att bli lite bättre. Varje dag är en ny tävling som gör att nya segrar kan erövras. Att se företagandet som en idrottskarriär upplever jag som väldigt stimulerande. I början är det självklart väldigt tufft, men när man passerat den första nivån, så börjar det bli spännande. När varje dag inte längre handlar om liv eller död utan det handlar om att vinna nya segrar. Ibland är de små men ibland kan de vara större.

Att se resan som målet tror jag kan vara nyttigt, det gör att man känner sig levande. Livet blir så påtagligt, man behöver inte leta efter sina känslor, de bara finns där. Det är skratt, gråt, oro, glädjeskutt och man känner verkligen att man lever. Det där målet kan gärna finnas där, men låt det vara rörligt, låt det vara föränderligt. Livet är ingen rak resa, det kommer ständigt vara upp – och nergångar, vilket också kan vara själva definitionen på att man de facto lever livet medans man lever. Att se livet och resan som målet, funkar åtminstone bra för mig, det känns ok. Vi är alla individer, kvinnor och män, med olika förutsättningar och bakgrund. Ingen annan kan sätta reglerna åt oss, även om det just är det som vi alla drabbas av. Vi växer alla upp med information om vad som är rätt o fel, hur drömlivet ser ut, hur vi ska leva vårt liv för att passa in i normen. Men varför ska vi passa in i normen och framförallt – vad är det som säger att normen är rätt? Ingen vet ändå hur länge vi kommer att leva?

Vem har sagt att livet ska vara lätt? Å andra sidan, vem vet vad som är rätt för dig? Inte jag iallafall, jag vet inte ens vad som är rätt för mig. Det enda jag vet är att jag lever, för det känner jag – varje dag!

Post to Twitter Skicka till Twitter

Tagged with: • • • • •
 

Har återupptäckt våren som jag förlorade 2012.

On 8 maj, 2013, in Personlig utveckling, by stefan
0

På min väg till jobbet imorse så gick jag som vanligt genom observatorielunden. Det började bli grönt på träden och jag var tvungen att ta ur mina hörlurar från öronen för att lyssna till fågelkvittret. Jag stannade faktiskt till för att ta en bild och föreviga känslan jag hade i kroppen, den där ni vet – vårkänslan. Kanske den mest underbara som finns, det bara spritter i hela kroppen, framförallt efter den här långa vintern. När jag stod där så började jag fundera över livet, det blev liksom oundvikligt. Jag har promenerat den vägen sedan våren 2008, jag har sett varje årstid passera revy där, men nu kändes det annorlunda.

För exakt 1 år sen promenerade jag samma väg, vareviga morgon gick jag genom lunden. Jag såg vintern sakteliga förvandlas till vår, men jag noterade det inte. Varje dag gick jag i andra tankar, det var annat som cirkulerade i mitt huvud. Våren 2012 passerade för mig obemärkt förbi, jag var inte där, psykiskt. Jag minns så väl hur mina tankegångar gick – kommer jag att få köpa Ineed eller kommer jag att sälja? Hur ska jag finansiera köpet? Hur gör jag med alla åtaganden? Hur kommer vi fram till värderingen av bolaget? Avtalsskrivning, vad innebär det? Frågorna var hur många som helst, jag hade ständigt denna gnagande oro i kroppen. Från att jag vaknade till att jag somnade så funderade jag över hur jag skulle klara att reda ut allt. Att lägga märke till våren, dofterna, fågelkvittret eller alla människor, det fanns inte då. Kroppen var inställd på överlevnad, jag skulle minsann fixa allt! Våren och sommaren 2012 är för mig ett förlorat kapitel i mångt och mycket, jag var med fysiskt men det var också allt.

IMG_3553[1]

Imorse när jag gick där, så kom alla dessa tankar farande och jag insåg att jag precis återupptäckte våren igen. Det var härligt att återigen inse att livet har givit mig en ny chans, en möjlighet att återigen leva igen. Det är faktiskt så det känns, helt plötsligt insåg jag att jag lever igen, det är en härlig känsla. Samtidigt måste jag erkänna att jag är märkt av resan, mitt immunförsvar har fått sig en duktig törn. Inom loppet av 6 månader har jag haft en ordentligt influensa och nu ytterligare en, följt av bihåleinflammation. Det är något jag inte tidigare har varit med om, jag har nästan aldrig blivit sjuk tidigare. Jag märker det även på mitt humör, jag har lite lättare till att bli nedstämd nu, jag är lite mer orolig och min inställning till livet är betydligt mer ödmjuk. Den där killen som tidigare kunde kasta sig in och anta varje utmaning, har nu blivit lite mer försiktig, visserligen behöver det inte vara av ondo, men för mig är det ändå tämligen nytt.

Samtidigt måste jag säga att jag äntligen börjar känna ett spirande hopp om livet igen, Next u känns faktiskt som det bästa som hänt mig. i april spräckte vi en ordentlig milstolpe, vi fakturerade för över 1 miljon bara under april. Det känns häftigt att så här tidigt spräcka den barriären. På Ineed behövde vi nästan 3 år för att lyckas med det. Det skall dock tilläggas att vi haft en osedvanligt bra månad, men jag tänker faktiskt gotta mig i det för en stund, jag har redan börjat oroa mig för maj ändå. Mina fantastiska kollegor har verkligen uträttat underverk, de är helt underbara och jag är så stolt att få jobba tillsammans med dem. De är mina stöttepelare, mina bollplank och tillsammans har vi skapat en teamkänsla som är makalöst bra.

Den största skillnaden idag, när jag driver Next u i förhållande till när jag drev Ineed är att jag ibland kan känna mig lite ensam. På Ineed var jag delägare, jag kunde bolla väldigt många frågor med framförallt en av mina delägare. På den tiden som allt funkade mellan oss så var hon ett väldigt bra stöd och på nåt sätt kunde vi oroa oss tillsammans. Idag när jag äger bolaget själv, så blir oron min egen, det blir jag själv som ständigt får bära den. Samtidigt är det väldigt skönt att kunna fatta alla de beslut som jag själv anser vara nödvändiga, vilket överväger det mesta. Att äga ett bolag helt själv har sina sidor, man är liksom ansvarig till sista blodsdroppen runnit ur. Det är ett ansvar som ständigt är med, man äter, lever och sover bolaget. Det är 24/7, året runt, man måste verkligen känna sig säker på sin sak, man får inte tvivla på sig själv. Det är många gånger jag tittat mig själv i spegeln och fått peppa mig själv, jag vet inte hur många gånger jag sagt ”Kom igen nu Stefan, nu kör vi”.

För att vara entreprenör och driva sitt helt egna bolag, då måste man vara mentalt stark. Det är bara inse, det kommer inte att finnas någon att hålla i handen om det skulle börja blåsa. Passionen, energin och viljan måste komma inifrån, i annat fall kommer det inte att gå. Man kan leva livet som lögnare gentemot andra, men att ljuga för sig själv går inte över tid. Om man inte brinner nåt extremt för det man gör, om man inte helhjärtat tror på sin affärsidé, då kommer man aldrig att lyckas, så enkelt är det!

För mig som precis upptäckt att vi återigen har vår i vårt land börjar livet äntligen kännas bättre. Det är återigen härligt att möta andra människors blick, att återigen se människor le utan att bli avundsjuk. Jag börjar så sakteliga njuta av livet igen, jag är inte där helt än, men jag börjar återupptäcka det igen. Skulle jag dessutom lyckas hitta kärleken i mitt liv vore allting fantastiskt. Vem vet, kanske kan jag hitta henne denna sommaren, nu har jag iallafall börjat hitta tillbaka till glädjen igen och det måste väl vara det första steget. Den som lever får se, nu ska jag iallafall slå på grillen och ta mig ett glas vin. Det känns välförtjänt.

Post to Twitter Skicka till Twitter

Tagged with: • • • •
 

Att göra avtryck i livet!

On 18 april, 2013, in Personlig utveckling, by stefan
3

För en stund sen blev jag uppringd av en kille som heter Niklas. Han var den första säljaren jag någonsin anställde till det bolag jag startade. Niklas var 23 år när jag anställde honom. En något uppstudsig pojkspoling med begynnande skägg, snabb käft och en fantastisk talang för att spela gitarr. Han tackade bland annat nej till Anders Bagge när han behövde hitta en bra gitarrist för div kända artister. Nicke var en talang med ett gigantiskt hjärta som älskade att sälja. En sån där kille som man inte kan låta bli att älska! Ikväll stod han här utanför och bad mig komma ut för att kolla hans bil, hans drömbil som han alltid pratat om att köpa. Nu stod han där med sin Porsche turbo, det lös i ögonen på honom, stoltheten gick inte att miste på. Det var helt fantastiskt att se! Han var idag en framgångsrik säljare där han jobbar, beviset behövde jag inte be honom, det började på P och slutade på orsche…

För 2 veckor sen blev jag bjuden på middag av den första tjejen jag anställde till samma bolag. En fantastisk tjej som idag har ett kanonjobb som researcher på ett välrenommerat rekryteringsföretag som jobbar med Executive search. Hon och jag satt en hel kväll och bara pratade om livet, historien och framtiden. Bland annat så pratade vi om att hela gänget på det gamla bolaget hade haft en reunion där vi hade varit på vårt nya kontor och fikat. Vi var 9 personer som satt och åt bullar och pratade minnen. Det var häftigt att sitta där med allesammans, trots att vi idag inte jobbade ihop. På nåt märkligt sätt kände jag mig ändå lite ansvarig över deras respektive yrkesframgångar.

Den enda gemensamma nämnaren mellan alla dessa människor är att jag har anställt dem och vi har tillsammans skapat ett företag. Tyvärr har jag aldrig varit lika framgångsrik att skapa harmoni mellan mig, mina delägare och styrelsemedlemmar. Vi har haft olika mål, det har alltid funnits någon dold agenda under ytan. Min absolut största svaghet är min naivitet, att jag ständigt litat på att andra människor går igång på samma saker som jag gör. Jag har alltid trott att alla människor går att förändra, att man med ren inspiration, med ren energi och en positiv attityd kan förändra en människa. Tyvärr har jag bittert fått erfara att så inte är fallet. Jag har genom åren blivit stämd ett antal gånger, jag har blivit lurad på mycket pengar och jag har bittert fått erfara hur det är när bolaget jag grundet glidit ur mina händer. Jag förstod aldrig grejen med styrelsearbete, med ägarpositioner eller hur man med taktisk list ser till att skaffa sig makt. Jag önskar att jag hade gjort det! Det hade sparat mig många sömnlösa nätter, grått hår och framförallt hade jag sluppit behöva få såna svackor jag har fått de senaste åren.

En människas liv är en anmärkningsvärd resa, det är toppar och dalar. Min resa kan so far, vara lite stökigare än genomsnittet. Skälet är att jag ofta gått på min magkänsla, att jag litat på människor och att jag alltid räknat med att saker och ting löser sig. Visst gör det, men gissa om det tar mycket energi.

Därför är det så viktigt för mig att känna kärleken från mina fd kollegor. Att trots alla mina misslyckanden känna att de fortfarande tycker om mig, att de fortfarande ringer och vill hälsa på. En tjej sa på vår senaste lunch att hon ”aldrig kommer att få uppleva samma kärlek till ett jobb igen”, det rörde mig nåt enormt. Att jag trots allt har varit med och skapat ett företag där personalen brinner för det som de jobbar med! Att jag inte lyckats hitta ett bra samarbete med mina delägare torde vara uppenbart. Idag när jag äger bolaget till 100% slipper jag känna ansvaret mot någon delägare. Jag tror nog att jag är en bättre entreprenör, en bättre chef än en bra partner. Min vilja har alltid varit för stark, den här viljan att göra saker på mitt sätt har alltid funnits där. Nu får jag göra på mitt sätt, nu behöver jag inte rådfråga någon. Det mest underbara med det är att jag inser att jag inte klara mig en dag utan mina fantastiska kollegor. För utan dem skulle jag inte överleva en dag. Jag har idag förmånen att jobba med oerhört duktiga kollegor, de är verkligen mina ankare! De var också med på den tiden då jag drev det andra bolaget.

Eftersom hela den här bloggen började med att Niklas ringde mig och stod utanför min lya och ville visa sin bil, så måste jag avsluta med nån poäng. Min poäng är nog att jag är duktig på att få människor i min omgivning att trivas, att känna att de utvecklas och att de växer som människor. Det tar jag med mig och blir stolt över, det värmer mitt hjärta. Att jag inte är speciellt bra som partner väljer att låta bli att tänka på. Livet är för kort att grunna över saker som får oss nedstämda, jag väljer glädjen istället.

Post to Twitter Skicka till Twitter

Tagged with: • • • • • • • •
 
« Previous Entries Next Entries »