De sista raderna till min pappa…

On 23 mars, 2013, in Personligt, by stefan
1

Undrar hur många gånger jag har funderat över mitt liv? Varför blev jag den jag är, hur mycket är genetiskt och hur mycket har jag lärt mig av resan? Hur mycket är jag en produkt av mina föräldrar och hur mycket har omgivningen spelat en roll? Såna här frågor är jobbiga, de gränsar till att man börjar fundera över existensen, allas vår existens. För mig har detta blivit aktuellt den senaste tiden, skälet är att min pappa som haft parkinsons sjukdom i över 40 år blivit riktigt dålig. Idag hamnade han på sjukhuset, min bror ringde och berättade att han hade hamnat där, och jag tänkte – kommer han att lämna det i kista eller i en taxi? Jag var och hälsade på honom för 3 dagar sen, det var inte mycket kvar av honom. Han hade tappat sina tänder, han var mager och blicken var tom.

Skälet till att jag skriver är att jag växt upp utan honom, han valde bort mig på tidigt stadium. Min mamma träffade dock en ny man, en man som idag är min styvfar. Han fanns vid min sida genom hela min uppväxt, han var det ankare min pappa aldrig var. Han skjutsade mig till fotbollsträningen, han följde mig på mina golftävlingar och jag fick hänga med och kolla rally. Min uppväxt med honom och min mamma var bra, den var kärleksfull och jag ser honom som min pappa. Han var den personen jag behövde när jag växte upp. När man växer upp behöver man trygghet, jag fick det tack vare honom och min mamma, det är jag lycklig över.

Ändå känns det jobbigt att min pappa ligger för döden. Trots att han svikit mig, trots att han aldrig funnits där, så kan jag se flera sidor som jag har fått av honom. Min pappa har alltid varit en känslig själ, han har varit duktig på att räkna och har alltid gillat skriva. Han har alltid haft ett läshuvud och trots att han övergett sina barn så har han ändå lyckats vara äkta när man har träffat honom. Han har alltid varit duktig på att vara närvarande, de få gånger jag i vuxen ålder har träffat honom. Hans egoism har alltid varit den sida jag aldrig gillat, den gjorde ju att han valde att inte träffa mig. Han valde hela tiden andra saker, det fanns alltid något som var mer intressant än att träffa mig, hans son.

Under en period när jag var 20 år, så levde vi ihop. Jag flyttade in i hans lägenhet i Hemmestahöjden. Det var första gången jag fick möjligheten att ha några längre samtal med honom. Vi hade några fantastiskt härliga kvällar ihop, jag tyckte att han var väldigt spännande. Han har alltid varit intresserad av psykologi, han kunde väldigt mycket om mänskliga beteenden och jobbade bland annat med att lära ut självförsvar till människor som jobbade inom psykvården, polisen, äldrevården osv. Väldigt många av hans elever var kvinnor som behövde lära sig självförsvar, försvar mot våldsamma män som kunde attackera dem. På det viset måste jag säga att han gjorde bra saker för andra människor, men för mig fanns han inte där. Jag kommer nog aldrig förlåta honom för det, jag förstår, jag accepterar, men jag kommer nog aldrig förlåta honom.

Häromdagen när jag träffade honom kändes det konstigt, där låg han, bräcklig,  liten, tunn och glöden hade slocknat. Oavsett vad jag tycker och tänker, så är det tack vare honom som jag finns här på denna planeten. Jag har sidor av honom, jag kan se likheterna och jag vet att jag inte vill bli som honom om jag får barn. Jag kommer så väl ihåg den dagen, då jag bestämde mig för att inte få dåligt samvete över vår obefintliga kontakt. Jag satt i min bil, i en rondell på Värmdö och tänkte på honom. Jag tyckte att det var jobbigt att vi inte hade haft någon kontakt på länge, att jag inte hade ringt honom. Helt plötsligt gick det upp för mig att det faktiskt borde ligga lika mycket ansvar på honom som mig, när det gällde att upprätthålla kontakten. Jag testade då att inte höra av mig och det föranledde att vi inte hade kontakt med varandra på över 1 år. Det tog alltså över 1 år innan min pappa behagade att ringa mig! Klart att den insikten smärtade mig, att min pappa inte ville höra av sig till mig.

Idag är jag en vuxen man, jag lever mitt liv och formar det som jag vill. Det kanske inte lyckas alla gånger, men jag försöker åtminstone. Jag försöker att skapa mig ett liv jag mår bra av, ett liv jag blir stolt över och försöker att göra saker som förhoppningsvis förändrar världen lite åt det bättre hållet. Det kan låta förmätet att säga så, men jag känner ändå att jag drar mitt lilla strå till stacken. Via mitt bolag som jag kämpar så hårt med, lyckas vi ge jobb till människor. Det känns alltid glädjande att se, det värmer alltid lika mycket i hjärtat att se människor bli glada. För mig är det viktigt att jobba med något som betyder något, det får mig att må bra. Även om det bara är små saker som påverkar några få, så har det åtminstone förändrat deras liv, som förhoppningsvis gör att de förändar andra människors liv.

Livet är en resa, vi föds, vi lever, vi lär och vi kommer alla att dö. Livet är på det viset skoningslöst, det är också rättvist i den meningen att vi alla slutar på samma sätt. Nu är nog tiden kommen för min pappa, hans tidsglas börjar rinna ut. Det är sorgligt, det är tungt och det känns i mitt hjärta. Jag ska minnas honom för det bra han gjorde, jag ska minnas de bra stunder han gav mig. Jag väljer att inte tänka på det andra, ingen är värd det. Kommer att hälsa på dig imorgon pappa, det är nog sista gången vi ses – i detta livet.

Din Son

 

 

Tagged with:
 

Var är den där förbannande våren? Den frågan börjar kännas alltmer relevant just nu. Visst, ljuset har kommit, men nu börjar det kännas i kroppen. Jag tror inte jag är ensam om att vara trött på vinterjacka, tjocka tröjor och mössa. Det räcker nu! Under många år har jag fått lära mig att endast lägga fokus på sånt jag kan påverka, allt det andra är det lika bra att strunta i. Sånt som väder, saker som redan hänt eller sånt jag just för stunden inte kan påverka, ska jag inte fokusera på, det tar bara en massa onödig energi. Den senaste tiden har dock den frånvarande våren tagit en del av min energi, jag har försökt att inte tänka på den, men det har varit svårt.

Livets utmaningar är många, det kommer ständigt nya sådana vare sig man vill eller inte. Jag får dock känslan av att många av oss är lite extra kinkiga nu och jag tror det beror på att vi lite till mans har räknat med känna vårkänslorna börja fylla oss igen. Den här tiden på året ska vi normalt börja se de första blommorna, isarna ska börja spricka och det ska börja spritta i kroppen. Det är nu vi ska få försmak på att det faktiskt kommer en årstid efter denna. Själv känner jag mig lite lurad, jag bär på en trötthet i kroppen som inte brukar finnas denna tiden året.

När jag lämnar kontoret på kvällarna brukar jag promenera hem. Den promenaden brukar fylla ett terapeutiskt syfte, jag går igenom dagen som varit och funderar på vad som varit bra respektive mindre bra. Jag brukar även försöka återskapa de samtal jag haft samt gå igenom vad som har sagts i sociala medier under dagen. I de sociala medierna tycker jag mig skönja en viss frustration, är det inte heta samtal om div ämnen så finns även där en trötthet på årstiden. Jag tror att vi som bor i den norra delen av klotet är mer beroende av solljuset och värmen är de flesta andra. Vi behöver få vår dos av den ack så lilla andel som vi får, annars blir vi besvikna. Egentligen tror jag inte att det är så märkligt att vi ofta pratar väder. Det är något som påverkar oss så mycket, de flesta av oss blir så mycket lyckligare under en bra sommar.

Jag tycker att vi är inne i en märklig tid just nu. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men för mig känns det som någonting inte är som det ska. Världen håller på att förändras, Europa är i kris och jag upplever att samhället är kallare. Det är fler som känner sig svikna, som inte mår bra och människor tar lättare avstånd från varann. Vi är mer osociala än nånsin trots våra sociala medier. Vi kommunicerar via sms, Facebook eller twitter, men vi pratar alltmer sällan med varann i telefon. Jag upplever också att vi håller på att bli ett samhälle där tankesättet mer är ”jag har rätt till” och mindre ”jag har skyldighet att”, det är mer av ”Me, myself and I” över det just nu. Allt fler ska vara speciella, unika och göra sin pryl, ändå flockas vi i gruppbeteenden som aldrig förr. Det är fler än 1 gång jag reflekterat över näthat och nätmobbing, där en skara människor går loss på en eller en litet fåtal människor. Allt blir så enkelt när man via sin telefon kan trycka på en knapp eller skriva några rader på en Facebookvägg eller Instagram.

Jag kanske börjar bli gammal, men det är med lite sorg i hjärtat jag ser det som händer. Dagligen läser man om våldtäkter, självmord, hat och annat. Även debatten om kvinnor/män har en ton som känns osund, världen delas upp i läger. Varje sida har sina argument och bakom ett tangentbord kan vi alla vara soldater som utkämpar våra egna slag. På twitter är det som tydligast, där lyser många gånger missunsamheten igenom som mest. Eftersom det endast är 140 tecken, blir budskapet oftast mer direkt. Det å sin sida skapar givetvis en högre grad av misstolkningar, vilket sällan blir bra. Jag tror inte att någon blir en vinnare av ett hårdare samhälle, vi kommer alla förlora på det. Medmänsklighet gör sig sällan bäst i skrift. Riktiga handlingar och riktiga samtal brukar vara det som på riktigt ger något. En like på Facebook är alltid trevligt, men vad ger det på riktigt? Ok, vi är alla i behov av bekräftelse, vi vill alla bli sedda, men det där långa samtalet över telefon kan många gånger vara det som verkligen når fram.

Jag hoppas att våren och värmen kan få oss att börja le lite mer mot varann igen. Ett leende, en blick och några ord kan göra så mycket. Energi föds många gånger ur andra människor, det är inte för inte som kroppspråket utgör 90% av vår kommunikation. Låt oss få kasta av oss vinterjackorna nu, jag vill se gladare människor i mindre kläder, jag vill se folk på uteserveringar och jag vill känna lite hopp om vår och sommar igen.

Tagged with:
 

2012 var för mig ett år jag aldrig kommer att glömma. Det var året jag både förlorade en dröm och påbörjade en ny. För mig har livet alltid bestått av drömmar, jag har alltid fantiserat om att jag kommer att nå olika mål. I mina drömmar har jag vunnit stora golftävlingar, drivit upp stora företag eller bildat familj med kvinnan i mitt liv. På nåt sätt har alltid mina drömmar fått mig att gå upp på morgonen och sträva efter ett nytt litet mål för dagen. Jag har under hela mitt liv sett mig själv som odödlig, att livet är för evigt och att jag alltid kan bestämma var jag vill nå. Allting har varit möjligt, det har bara handlat om att bestämma sig, ”hur svårt kan det vara”.

I slutet av hösten när Next u var igång, affärerna började trilla in och det mesta såg ljust ut, började jag själv på riktigt fundera över tillvaron. De här klassiska tankarna om ”meningen med livet” började dyka upp, ”har jag en uppgift här på jorden” eller finns jag bara till för att sedan dö? I den vevan började jag söka upp bloggar som handlade om livet och döden, såna bloggar som inte var speciellt ljusa men de var ärliga och handlade om vår existens. Bland annat hittade jag Ikroppenmin, en blogg av en kille som heter Kristian. Han är inte fyllda 30 år och kommer inom kort att försvinna bort i cancer. Den bloggen grep mig enormt, den öppnade ögonen och jag började på riktigt fundera över mitt liv och mina val.

Jag har inte så himla många minnen från min barndom, däremot minns jag mina tonår med relativt stor tydlighet. Under mina ungdomsår skulle jag nog inte säga att jag var en speciellt trevlig kille. Jag var en tävlingsmänniska, som gjorde allt för att vinna. Utåt var jag en tuffing, men kvällstid skrev jag dagbok, dikter och var många gånger oerhört förälskad. Det var förälskelsen, eller rättare sagt, den olyckliga förälskelsen som fick mig att börja skriva. Istället för att medge att jag då var en väldigt känslig själ, valde jag att försöka vinna respekt genom att alltid sträva efter att bli bäst! Det spelade ingen roll vad det handlade om, jag ville alltid bli bäst. Skälet kan jag så här i efterhand förstå, jag ville bli beundrad och därmed vinna kärlek. För mig fick alltid vinnarna kärleken och jag ville också bli en vinnare. Idag förstår jag bättre.

Livets resa är något vi aldrig kommer att förstå. Det finns inga nycklar till framtiden, vi fattar alla beslut i nuet och framtiden finns därborta som något dolt i dunkel. Vi seglar in i den och vi hoppas att vi har vinden i ryggen, i annat fall blir det svårt. Min egen resa har varit allt annat än enkel. Jag är uppväxt i en fattig familj, mina skolkamrater fick fina presenter och julklappar. De hade nya fotbollsskor, nya skridskor och deras föräldrar hade alltid råd. Mina föräldrar var skilda, min mamma fick ta hand om mig och mina bröder. Min mamma satt i taxiväxeln, körde taxi och kämpade med näbbar och klor för att jag och mina bröder skulle ha det ok. Jag själv började jobba extra när jag var 13 år, då fick jag jobba i min farbrors verkstad som fanns i hans garage. Jag tjänade 15 kr/tim och jag slet hela sommaren. När min styvpappa kom in bilden blev det lite bättre, men även han var uppväxt i en fattig familj. Han körde också taxi och tillsammans slet de för att jag och mina bröder skulle ha det ok. Även om vi var fattiga så var de fantastiska som föräldrar, det var hårt men de fanns alltid där. Min mamma är en tuffing men hon finns alltid där med kärlek och hon tar sig igenom det mesta!

Nu när jag passerat 40 år börjar jag fundera över mitt liv. Jag börjar gå igenom de olika kapitlen, vad har jag gjort rätt respektive fel. Det finns så mycket jag skulle vilja ändra på, så många saker jag hade velat göra annorlunda. Men det går inte, livet erbjuder inga andra chanser. Det är bara att handskas med vardagen och det som finns kvar av resan. Mitt största misslyckande är att jag idag lever själv. Jag har haft så många chanser, har träffat så många fantastiska tjejer, men har varit alltför rädd att släppa in någon. Mina ungdomskärlekar, där jag var så oerhört förälskad, satte sina spår. Det tog mig så många år att lappa ihop mig själv, det gjorde så ont att inse att personen jag älskade, inte älskade mig tillbaka. Varje sån resa skapade en sorg i mig, en sorg som gjorde så ont att lappa ihop att jag efter det bestämde mig för att inte tillåta mig själv ge så mycket igen. Att ta klivet ut och ge av sig själv, var för mig signifikativt med att riskera hela mitt liv, varje gång kände jag likadant. Det är alltid mycket lättare att backa hem än att våga kasta sig ut, det är fegare men säkrare. Om det är något jag idag ångrar, så är det precis just det! Jag önskar verkligen att jag hade fattat andra beslut, att jag hade vågat mer och inte valt det säkra spåret.

Att sätta ord på detta är skitjobbigt, att skriva det här känns riktigt svårt. Samtidigt har jag lovat mig själv att vara ärlig med vad jag vill med livet, att löpa linan ut. När jag läser bloggar om unga människor som håller på att dö och det enda som de önskar är att få leva vidare blir jag så berörd. Jag har lovat mig själv att bli mer tacksam över det jag har, att bli tydlig med det jag vill uppnå och att göra ett ordentligt försök att uppnå mina drömmar. Utan drömmar finns det ingenting att sträva efter, det finns ingenstans att sikta. Min största dröm idag, större än att få mitt företag att blomstra – är att tillsammans med en kvinna få livet att blomstra. Att bli sedd med kärleksfulla ögon, att dela livet  och att ta sig an vardagen ihop. För många känns säkert vardagen väldigt tråkig, för mig känns vardagen ihop med någon som en exotisk upplevelse. Att laga mat ihop, kramas och tillsammans bolla frågor om stort och smått. För mig är det idag min dröm. Givetvis har jag andra drömmar också, jag vill fortfarande förändra världen, jag vill fortfarande vinna allt jag ställer upp i, men idag spelar inte dessa saker lika stor roll. Livet är egentligen den stora vinsten, det är egentligen det jag ska vara tacksam över. Jag kan springa, jag är frisk och mår bra och har en familj samt ett antal nära vänner som jag älskar. I min närhet finns en massa glädje, det finns kreativitet och det finns möjligheter. Det finns liv och det är jag så tacksam över. Nu är det upp till mig – ingen annan kan lösa det. Jag vill bara kasta mig ut, jag vet att jag riskerar att bli sårad, går det åt helvete kommer det att göra ont. Men jag vill försöka, jag vill lägga ner skölden, ta ner garden och släppa in någon. Det känns läskigt, men om jag ska nå den drömmen har jag inga andra val.

Det här var lite av min historia, det kändes jobbigt att vara så personlig, men samtidigt har jag mitt eget löfte till mig själv. Jag ska vara ärlig och jag ska våga. Det känns på riktigt skitjobbigt, men som allt annat i livet – man växer när man gör saker som ligger utanför komfortzonen. Jag hoppas jag fortsätter växa, även om det är svinjobbigt att vara vuxen!

Tagged with:
 

Livet tar en vacker dag slut..

On 2 januari, 2013, in Personlig utveckling, by stefan
2

Nu har det gått 2 dagar in på det nya året. Som alltid bär man med sig en mängd förhoppningar, en del har sina nyårslöften och andra sätter upp mål att nå. De flesta av oss gör nog någon form av analys och ett mentalt bokslut. Jag tänker inte göra någon summering av 2012, jag har valt att lägga det kapitlet till handlingarna. Det är av misstag och motgångar vi lär oss, jag väljer att bära med mig ett antal lärdomar som jag kan ha nytta av för återstående delen av mitt liv. Läs den sista meningen igen ”återstående delen av mitt liv”, det är en  mening som egentligen inte säger något om tiden, vem vet hur lång tid vi har kvar?

Den senaste tiden har jag läst ett antal bloggar som påverkat mig mycket. Framförallt är det en, och den heter I kroppen min, som handlar om en 29 årig kille som har fått obotlig cancer. Han vet att tiden är utstakad, det finns en sista dag inom synhåll. Han har valt att blogga om detta och skriver så oerhört hjärtskärande och vackert att tårarna börjar rinna varje gång jag läser ett av hans inlägg. För honom är varje dag värd så oerhört mycket, varje morgon är en gåva och tiden är som ett timglas där sanden saktar strilar genom glaset. Hans dröm har varit att få ge ut en bok och nu har äntligen ett förlag valt att göra bok av hans blogg. Hans dröm är att leva tillräckligt länge så han får se sitt verk utgivet. Jag hoppas verkligen av hela mitt hjärta att han får uppleva den dagen.

För mig har det varit ganska omtumlande att följa hans resa, det har satt perspektiv på mitt eget liv. Vad vill jag göra med mitt liv? Hur skulle jag reagera och framförallt hur skulle jag agera om någon gav mig beskedet att jag bara hade 6 månader kvar att leva? Vad skulle jag tycka vore viktigt, vad skulle jag prioritera? Frågorna är många och svaren har jag inte. Däremot har jag börjat fundera på den återstående delen av mitt liv, hur lång den än må bli. Vi vet ju inte hur länge vi ska leva, det enda självklara är att vi alla ska dö. Med det i åtanke har åtminstone jag bestämt mig för att bli bättre på att kanalisera min energi, att inte ödsla en massa energi som jag själv anser vara felriktad. Det är så lätt att bli upprörd och irriterad över småsaker som egentligen inte är viktiga. Man hetsar upp sig över banala saker som egentligen saknar värde. Det är så vanligt att man är rädd att göra bort sig, att framstå som pinsam inför andra människor. Vad är egentligen pinsamt och vad har det för värde?

Jag förstår att vi människor behöver hitta saker att bli upprörda över, men ibland blir små saker så stora bara genom att folk hetsar upp varann. Slaget om att få sista ordet är många gånger viktigare än själva frågan. Detta mynnar ofta ut i att folk ”rasar” i medierna, oavsett om det är i de traditionella eller de sociala medierna. När man ser den enorma energi som vi människor lägger ner i att debattera med varandra, undrar jag vad som skulle hända om vi kunde rikta den åt något mer produktivt istället. I slutänden handlar det ändå om livet, om vad vi tillför och hur vi vill bli ihågkomna. I bloggen Ikroppenmin skriver Kristian som han heter, om hur hans omgivning till en början kommer att sörja innan han successivt kommer att försvinna bort. Möjligtvis kommer hans vänner om 30 år tänka ” Kristian. Just jävlar. Vi hade en spännande tid tillsammans. Vi hade roligt. Jag undrar hur han skulle se ut om han fortfarande levde. Om han fortfarande var kvar. Jag undrar vad han skulle göra. Var han skulle bo. Hur skulle hans barn ha sett ut? ”

 

Förmodligen är det precis så som det kommer att bli, hur tragiskt det än låter. Vi kommer alla att glömmas bort förr eller senare, men under resan kan vi åtminstone försöka göra skillnad. Min bror har i alla år sagt att ”vi inte får ta med något dit vi ska sen”, det ligger mycket i det. Livet är det som sker här och nu. Alla kan vi bidra med bra saker, det handlar bara om att bestämma sig för det. Att börja tänka utanför sig själv i större utsträckning, att inte ta sig själv på för stort allvar och våga göra misstag. Det är av dem vi lär, det är av misstagen vi utvecklas. För egen del har jag precis börjat min resa att uppskatta livet för vad det är, att vara tacksam att jag än så länge är frisk och har en massa kärleksfulla människor i min omgivning. Saker jag tidigare bara tagit för givet och inte reflekterat över. I helgen fick jag ett sms av en kollega som skrev hur glad hon var över att hon verkligen längtade tillbaka till sitt jobb, hur lyckligt lottad hon var som inte kände någon ångest över att gå tillbaka till jobbet. Att ha ångest över att gå tillbaka till sitt jobb efter en ledighet är nog tyvärr allt för vanlig. Den ångesten går att ta väck, men det krävs aktiva val som förmodligen kommer innebära förändring. Valen och framförallt besluten, är nog det som skrämmer de flesta. Vi vet vad vi har men ingen vet vad vi får.

Det är ofta i samband med nyår som folk börjar fatta beslut om förändringar i sina liv, oavsett vilken del det gäller. Jag tror många fattar dessa beslut utan att verkligen ställa sig själva frågan ”varför”. Det är en fråga som många gånger kan leda fram till oanade svar, testa själv att börja ställa dig själv den frågan när du ska fatta beslut. Själv kommer jag många gånger fram till andra beslut eller så uppkommer det nya frågor, det är spännande. Det är rätt många gånger som mina tankar om förändring inte hänger ihop med mina varför. Det blir lite grann som att lappa det trasiga istället för att gå till roten med problemet. Utifrån mina varför kan jag många gånger hitta motiven till vad som driver och det är där jag kan reda ut syftet samt de känslor som uppstår.

Egentligen hade jag inget syfte med den här bloggposten, det var mer tankar som gnagt i mitt huvud den senaste tiden. Förhoppningsvis kan jag leva lite mer som jag lär och uppskatta att vara frisk, att ha kärleksfulla människor i min omgivning och att faktiskt kunna välja återstoden av resan. Jag vet inte hur lång den blir, det enda jag kan vara säker på är att jag lever här och nu. Resans riktning kan bara jag styra och jag vill att den från och med nu blir ännu mer insiktsfull. Jag vill bli lite bättre på att värdera min återstående tid här på planeten, den är begränsad och därmed också dyrbar. Jag vill bli bättre på att fatta bra beslut, jag vill bli bättre på att rikta min energi och jag vill bli bättre på att ge av mig själv. Det finns en anledning till ordspråket ”delad glädje är dubbel glädje”, det är också något jag vill uppleva igen.

God fortsättning på det nya året!

 

Tagged with:
 

Idag har jag råkat ut för något jag tidigare bara läst om, näthat. För mig var det en väldigt obehaglig upplevelse och då är ändå jag en vuxen man. Bakgrunden är att jag satt i bilen på väg ut till Barkarby lyssnandes på P1. Där pågick en intervju med IF Metalls ordförande och han fick frågan om det var ok att vara med där trots att man var sverigedemokrat. Han hade väldigt svårt att svara på den frågan, svajade mycket betänkligt.

Häromdagen såg jag Jonas Gardells ”Torka aldrig tårar utan handskar”, en serie som var fantastisk, om än väldigt sorglig. I den serien blev hetsen över bögar för mig påtaglig, det var konstanta skällsord, de fick ducka, parera och mörka sin sexuella identitet i samhället. När jag satt där i bilen kom jag att tänka på hur det idag är att vara sverigedemokrat, facket svajar, arbetsgivare backar och media skriver spaltmeter om detta. Givetvis är det självvalt och jag tar fullt avstånd från alla deras åsikter, skulle ALDRIG någonsin tänka mig att lägga en röst på dem. Däremot är jag en vän av demokrati, vilket innebär att vi alla har vissa rättigheter, rätt eller fel. Jag skrev då ett inlägg på Twitter, där jag drog liknelsen mellan att vara gay på 80-talet och att vara sverigedemokrat idag. Nackdelen med Twitter är att det är låst till 140 tecken, vilket ibland lämnar utrymme för tolkningar. Givetvis kan man välja att ställa en fråga till någon som skriver något som kan tolkas – Vad menar du? Skulle kunna vara ett förslag, men vissa väljer att gå på full attack istället.

 

Det som hände mig idag kom som en chock, inom 20 minuter hade jag blivit kallad Rassesvin, idiot, lögnare och ett gäng ord till. Det var ingen hejd på vilket svin var jag var, jag tyckte säkert att det var bra att nazisterna utrotade judarna också. Det tog liksom aldrig slut, oerhört obehagligt. Oavsett vad jag skrev, så blev det bara än värre. Mina tankar gick givetvis till alla ungdomar, tänk att vara tonåring och råka ut för detta. Att hamna mitt i skottelden för något som blivit feltolkat. Jag förstår verkligen de ungdomar som kan må riktigt illa efter att sånt här händer. Jag själv mådde dåligt i ett par timmar, innan jag hade samlat ihop mig igen.

 

Alla de som känner mig vet jag att har en utgångspunkt – Det är du som gör skillnaden! Det spelar ingen roll vem du är, var du kommer ifrån, hur gammal du är eller vilket kön du har. Det är vad du vill åstadkomma som är relevant. Det finns rötägg precis överallt, det går inte att härleda varifrån de kommer! Men jag lovar att jag blev förvånad, ledsen och illa berörd att bli kallad ”jävla rassesvin”, ”jävla lögnare” osv. Egentligen hade jag tänkt att skippa att skriva om detta, samtidigt kan jag inte låta bli att göra det. Trots att stormen la sig, så återkom en av tjejerna efter några timmar för att fortsätta att gå på. Det spelade ingen roll att jag hänvisade till fakta, satte henne i kontakt med personer som jobbade med det hon anklagade mig för, bifogade artiklar etc, jag hade givetvis fel! Jag var en VD och golfare, de kan man spotta på!

Undrar egentligen vilka som väljer att klassindela människor? Bara för att jag spelat golf sedan barnsben och sen satsade på att starta eget, då var jag en kapitalistiskt svin. Faktum är att det som hände idag, fick mig att för en stund stänga mitt twitterkonto. Att det finns så mycket aggression därute, det var för mig en överraskning. Jag har under lång tid sett att det finns åsikter, ofta är dessa rätt strömlinjeformade. Att man unisont väljer att såga något ihop. För egen del kommer jag att vara mer försiktig i fortsättningen, näthat och mobbing är ingenting man skojar om. Om det kan få en trygg man på 41 år att bli ledsen, hur kommer det då att påverka en tonåring? Förmodligen långt mycket värre. Jag kommer själv att vara än mer uppmärksam på detta beteende framöver, vill gärna försöka vara med och stävja detta beteende så gott jag kan.

Det ironiska i det hela är att jag driver ett bolag som har tagit fram en metodik för att hjälpa människor oavsett bakgrund att komma ut i arbete. Eftersom inställningen för mig alltid varit avgörande har det alltid varit mitt ledord! En av de personer som kastade mest skit idag, var också en person som jag själv varit med och försökt få ut i jobb. Har lyckats få honom på 2 intervjuer, trots att kunden sagt nej utifrån CV.et.

För egen del kommer jag att inta en lägre profil ett tag, däremot kommer jag inte tveka att bemöta vare sig rasism, fördomar, skällsord eller annat! För mig finns ingen annat spår än att vi alla är delaktiga och formar det samhälle vi vill leva i. Jag vill leva i ett samhälle där hatet förlorar till förmån för kärleken! Det är min dröm!

Tagged with: