Var är den där förbannande våren? Den frågan börjar kännas alltmer relevant just nu. Visst, ljuset har kommit, men nu börjar det kännas i kroppen. Jag tror inte jag är ensam om att vara trött på vinterjacka, tjocka tröjor och mössa. Det räcker nu! Under många år har jag fått lära mig att endast lägga fokus på sånt jag kan påverka, allt det andra är det lika bra att strunta i. Sånt som väder, saker som redan hänt eller sånt jag just för stunden inte kan påverka, ska jag inte fokusera på, det tar bara en massa onödig energi. Den senaste tiden har dock den frånvarande våren tagit en del av min energi, jag har försökt att inte tänka på den, men det har varit svårt.
Livets utmaningar är många, det kommer ständigt nya sådana vare sig man vill eller inte. Jag får dock känslan av att många av oss är lite extra kinkiga nu och jag tror det beror på att vi lite till mans har räknat med känna vårkänslorna börja fylla oss igen. Den här tiden på året ska vi normalt börja se de första blommorna, isarna ska börja spricka och det ska börja spritta i kroppen. Det är nu vi ska få försmak på att det faktiskt kommer en årstid efter denna. Själv känner jag mig lite lurad, jag bär på en trötthet i kroppen som inte brukar finnas denna tiden året.
När jag lämnar kontoret på kvällarna brukar jag promenera hem. Den promenaden brukar fylla ett terapeutiskt syfte, jag går igenom dagen som varit och funderar på vad som varit bra respektive mindre bra. Jag brukar även försöka återskapa de samtal jag haft samt gå igenom vad som har sagts i sociala medier under dagen. I de sociala medierna tycker jag mig skönja en viss frustration, är det inte heta samtal om div ämnen så finns även där en trötthet på årstiden. Jag tror att vi som bor i den norra delen av klotet är mer beroende av solljuset och värmen är de flesta andra. Vi behöver få vår dos av den ack så lilla andel som vi får, annars blir vi besvikna. Egentligen tror jag inte att det är så märkligt att vi ofta pratar väder. Det är något som påverkar oss så mycket, de flesta av oss blir så mycket lyckligare under en bra sommar.
Jag tycker att vi är inne i en märklig tid just nu. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men för mig känns det som någonting inte är som det ska. Världen håller på att förändras, Europa är i kris och jag upplever att samhället är kallare. Det är fler som känner sig svikna, som inte mår bra och människor tar lättare avstånd från varann. Vi är mer osociala än nånsin trots våra sociala medier. Vi kommunicerar via sms, Facebook eller twitter, men vi pratar alltmer sällan med varann i telefon. Jag upplever också att vi håller på att bli ett samhälle där tankesättet mer är ”jag har rätt till” och mindre ”jag har skyldighet att”, det är mer av ”Me, myself and I” över det just nu. Allt fler ska vara speciella, unika och göra sin pryl, ändå flockas vi i gruppbeteenden som aldrig förr. Det är fler än 1 gång jag reflekterat över näthat och nätmobbing, där en skara människor går loss på en eller en litet fåtal människor. Allt blir så enkelt när man via sin telefon kan trycka på en knapp eller skriva några rader på en Facebookvägg eller Instagram.
Jag kanske börjar bli gammal, men det är med lite sorg i hjärtat jag ser det som händer. Dagligen läser man om våldtäkter, självmord, hat och annat. Även debatten om kvinnor/män har en ton som känns osund, världen delas upp i läger. Varje sida har sina argument och bakom ett tangentbord kan vi alla vara soldater som utkämpar våra egna slag. På twitter är det som tydligast, där lyser många gånger missunsamheten igenom som mest. Eftersom det endast är 140 tecken, blir budskapet oftast mer direkt. Det å sin sida skapar givetvis en högre grad av misstolkningar, vilket sällan blir bra. Jag tror inte att någon blir en vinnare av ett hårdare samhälle, vi kommer alla förlora på det. Medmänsklighet gör sig sällan bäst i skrift. Riktiga handlingar och riktiga samtal brukar vara det som på riktigt ger något. En like på Facebook är alltid trevligt, men vad ger det på riktigt? Ok, vi är alla i behov av bekräftelse, vi vill alla bli sedda, men det där långa samtalet över telefon kan många gånger vara det som verkligen når fram.
Jag hoppas att våren och värmen kan få oss att börja le lite mer mot varann igen. Ett leende, en blick och några ord kan göra så mycket. Energi föds många gånger ur andra människor, det är inte för inte som kroppspråket utgör 90% av vår kommunikation. Låt oss få kasta av oss vinterjackorna nu, jag vill se gladare människor i mindre kläder, jag vill se folk på uteserveringar och jag vill känna lite hopp om vår och sommar igen.