Bokslut, ledarskap och titta framåt.

On 19 september, 2012, in Personlig utveckling, by stefan
4

De sista dagarna har jag reflekterat över livet och vad som är viktigt. Efter den här våren och sommaren är det ganska naturligt att det har kommit en mängd tankar som behöver sorteras. Livet handlar rätt mycket om att bearbeta saker och så småningom göra bokslut. Jag har äntligen gjort bokslut med Ineed och det känns bra. Mina aktier är avyttrade, jag kan med gott samvete se tillbaka på den resan och inse att jag lärde mig mycket. Livet är en förbannat hård skola, det är bara att inse.

Idag när jag klev in på kontoret mötte jag mina gamla kollegor som idag är anställda i Next u. Vi satt ner, tog en kaffe och skrattade, det var underbart, känslan att tillhöra ett gäng där det verkligen är en för alla – alla för en. Vi pratade ganska länge om hur viktigt det är med trivsel på jobbet, att känna delaktighet och att framförallt tycka om sina kollegor. De berättade hur det kändes att jobba på en arbetsplats som de hade älskat och som sedan hade blivit till en kyrkogård. Man viskade, ingen skrattade och man räknade timmarna till man skulle få gå hem. Jag blev lite ledsen när jag hörde det.

Jag vet hur det är, jag har själv upplevt det några gånger. Känslan av ångest, när man stänger dörren hemma och vet att man är på väg till jobbet. I samtliga fall där jag råkat ut för det, har det handlat om dåligt ledarskap. Att jag haft en chef jag inte kommit överrens med, en sån som alltid vet bäst och som ständigt förminskat mig. Det har varit oerhört jobbigt och då anser jag mig själv vara en man med gott självförtroende och med en positiv livssyn. Ändå har personerna i fråga lyckats spräcka min barriär och få mig obekväm, mycket obehagligt. En dålig chef kan verkligen förstöra vilket arbetsplats som helst, det är verkligen tragiskt.

Jag har själv aldrig hävdat att jag är en bra chef, däremot är jag en duktig inspiratör. Min styrka som entreprenör och chef är att  jag får människor i min omgivning att trivas. Jag tror att jag lyckas med det genom att jag bara är mig själv, no more – no less. Mina intentioner är ärliga och prestigen är noll. Min grundsyn är att vi alla är lika viktiga, oavsett vem vi är och vad vi har gjort. Det är egentligen inte så märkvärdigt, det handlar bara om att vara trygg i sig själv och våga göra fel, för det gör vi alla, ständigt.

Min egen uppväxt är enkel, jag växte upp ute på Värmdö, med en mamma som satt i taxiväxeln och en styvpappa som körde taxi. Vi hade aldrig några pengar, det var ett ständigt kämpande. Jag tog mitt första sommarjobb när jag var 13 år, då satt jag i min farbrors verkstad och borrade i små stålgrejer som han sedan sålde till olika företag. Om man växer upp utan pengar, då blir man så illa tvungen att kämpa, det finns liksom inga andra vägar till framgång. Det enda som gäller är att kämpa, i mot – och medvind. Samtidigt blir man ödmjuk inför eventuella framgångar, det handlar om att dela dem med alla som varit med på resan. Kan man behålla den grundsynen, att dela med sig och samtidigt vara beredd att kämpa tillsammans tror jag att man kan bli en bra ledare. Det handlar inte bara om vad man säger, det handlar oerhört mycket mer om vad man gör!

När jag kom hem från jobbet idag, konstaterade jag hur glad jag kände mig. Det var länge sen jag hade en sån härlig känsla i min kropp. Det mest fantastiska är att jag inte har en spänn på fickan, bolaget är nystartat och jag får tänka på varje utgift. Trots det känner jag just nu så oerhört lyckligt lottad. Skrattet är tillbaka, jag träffar mina fantastiska kollegor varje dag och inom nån dag eller två har vi en hemsida som gör att vi kan börja sälja. Visst är pengar viktiga, men de har ingenting med lycka att göra. Dock skulle jag själv må bra av att tjäna lite nu, den här resan har kostat på. Trots det så ser jag verkligen fram emot den här hösten och vintern, det kommer att bli kanon! Livet är nu, det är bara kasta sig ut och ta för sig. Vem vet hur morgondagen ser – inte jag iallafall.

Tagged with:
 

En liten paus i livet.

On 12 juni, 2012, in Personlig utveckling, by stefan
6

Jag har tyvärr inte bloggat på ganska länge. Skälet är att jag under en ganska lång period inte mått riktigt bra och saknat inspriation att skriva. Det har varit alltför mycket tankar i mitt huvud, tankar som inte kan räknas som produktiva. I såna här perioder är det svårt att driva nån form av utveckling, det handlar snarare om att ta sig igenom dagarna med hälsan i behåll. Jag har under hela våren fört diskussioner med mina delägare inom iNEED om att vi som enhet inte är bra för företaget. Våra visioner har inte varit enhetliga och därmed inte kompatibla.

Därför valde jag att lägga bud på iNEED. Tyvärr lyckades inte jag och mina övriga delägare komma överrens om priset. Redan i inledningsfasen (mitten av mars) av dessa förhandlingar var jag tydlig med att det inte fanns någon framtid ihop. Jag var också tydlig med att den 31 maj skulle vara min sista dag. Om vi inte var överrens då, var jag tvungen att gå vidare och därmed säga upp mig. Den 31 maj kom och vi var inte överrens, därför valde jag då att säga upp min anställning som Vd för iNEED. Jag blev arbetsbefriad dagen efter och har sedan dess varit hemma och tagit det lugnt.

Tyvärr jag är tvungen att skriva dessa rader för att förtydliga mig själv. Det finns ingen autoreply på min mail, det har förekommit lögner om att jag blivit uppsagd och jag har inte fått någon bekräftelse på att jag är arbetsbefriad sen den 1 juni, trots att jag bett om det. Jag har heller inte kunnat kontakta mina gamla kunder då dessa tillhör bolaget. Min sista dag som anställd för iNEED är den 30 juni, sen är jag en fri fågel med ett liv fullt av nya möjligheter. Tills dess kommer jag att hänga på div golfbanor och hälsa på lite kompisar runt om i landet.

Detta var egentligen ingen paus som jag hade planerat, men nu när den ändå kom känns det ändå rätt skönt. Jag har under ganska lång tid gått omkring med tankar om att jag inte varit nöjd med min tillvaro. I det läget måste man agera vilket jag gjorde och det är jag stolt över. Hälsan, lyckan och glädjen med livet ska man vara rädd om. Det är ingenting man bara skojar bort. Livet är alltför viktigt att bara slösa med, det kommer inte tillbaka. Jag börjar så sakteliga känna mig lite gladare igen, det börjar kännas lättare att andas. Jag har alltid varit en positiv person som sett möjligheter i livet, men denna våren har jag sakteliga brutits ner. Successivt har allt känns lite tyngre och mitt skratt har alltmer fastnat i halsen. All energi har gått till att försöka hålla mina fd kollegor på gott humör, då de varit infomerade om vad som försigick mellan ägarna. En ledares uppgift är bla att vara den klippa som behövs när det stormar ute på havet. Detta tömde dock mitt eget energiförråd vilket fick till följd att jag tillbringat mer eller mindre varje kväll denna våren i soffan. Denna våren vill jag inte ha tillbaka! Att bli dränerad på energi är bara förnamnet.

Nu börjar jag höra fåglarna igen, jag känner naturens dofter och jag börjar sakteliga känna mig mer som en student med inställningen att ”den ljusnande framtid är vår” Livet börjar komma tillbaka och med det kommer även framtidstron. Min sommar kommer att gå till reflektion, träning och att samla energi för framtiden. Jag ska passa på att göra det jag så länge missunnat mig själv.

Nu vet ni lite mer om varför jag varit så tyst här på bloggen samtidigt som jag varit rätt negativ på twitter. Snart är det nya tider och med det kommer även skrattet och glädjen. Jag finns förresten på twitter: twitter.com/stefanliden för den som vill följa.

Kommer förhoppningsvis bli lite bättre att kommunicera via denna bloggen framgent. När tiden är mogen kommer jag också att skriva en längre artikel om denna våren.

Jag nås numera på stefanliden18@gmail.com

Hörs snart igen!

Stefan

Tagged with:
 

För exakt en vecka sen, tog jag med mig gänget på kontoret för att lyssna på Kay Pollak. Under några dagar skulle han köra sin show som bygger på hans 2 böcker – Att växa genom möten och Att välja glädje. Jag hade inte läst någon av böckerna vilket gjorde att jag steg in i salongen utan några som helst förväntningar. På scenen satt en ensam man på en stol. Ingen rekvisita, ingen orkester, han satt där på sin stol och såg nästan lite förvirrad ut. Helt plötsligt reser han sig upp och börjar prata. Fram träder en oerhört karismatisk man, som visar sig ha kämpat med sargat självförtroende, mer eller mindre hela livet. Idag, 73 år senare har han äntligen kommit fram till att han faktiskt är bra.

Föreställningen varade under 3 timmar och det byggde på en röd tråd – Hur tar vi oss från ledsen till glad. Ett mycket intressant tema, om hur vi människor själva äger makten över vårt eget sinnestillstånd. Vi väljer att se på saker med olika glasögon. Jag har från tid till annan berört detta, hur vi via aktiva val styr vårt eget liv och därmed hur vi mår. Det är defintivt något som är oerhört svårt, men att bara vara medveten att vi faktiskt kan påverka tror jag hjälper. I det mörker som nu råder är det många gånger svårt att hitta den där glädjen. Den där känslan av välbefinnande som gör att vi känner oss lätta till mods och tar oss an varje dag med lust.

Själv har jag under en period befunnit mig i något som jag skulle vilja beskriva som ett litet vakuum. Jag har gått omkring och funderat över mitt liv, om jag gör rätt saker och vad som gör mig riktigt glad. Jag skulle vilja beskriva det som en frågande fas där jag känner efter hur jag egentligen mår. Det handlar om en brist på energi, en avsaknad av ”det” där som gör att man studsar fram i tillvaron. Jag tror definitivt att mörkret spelar en roll, men för mig handlar det också om att jag funderar över mitt eget liv. Såna där tankar som jag tror att vi alla får mellan varven. Jag har försökt anamma hans tankesätt, att försöka förpassa mig från den ”ledsna” gubben till den ”glada” gubben, men det är inte enkelt. Under årens lopp har jag plöjt x antal böcker som handlar om psykologi, om mental träning och att försätta sig i rätt mentalt tillstånd. En av mina slutsatser är att det handlar om balans i livet. Precis som tallriksmodellen med lika delar kött, grönsaker och kolyhydrater, tror jag livet ska se ut ungefär enligt samma modell. Ingen del får under för lång tid ta överhanden. Om jag tar en liten snabbtitt på mig själv inser jag att det inte sett ut så. Jobbet har mer eller mindre ägt min tallrik. Detta har givetvis orsakat en obalans vilket gör att jag hamnat i det här läget, där jag går omkring och funderar över livet.

Av någon outgrundlig anledning är det här ofta tankar som brukar dyka upp lagom till det nya året. Jag är inte mannen som brukar utlova några nyårslöften, men detta nyår ska jag nog ge mig på ett löfte ändå. Det löftet är ganska enkelt, det handlar om att bryta det här livet som singel och samtidigt jobba lite mindre. Att ge mitt liv – min tallrik en bättre balans. Jag tror det kommer till en punkt i varje människas liv, när man säger till sig själv – Nu är det dags att förändra tillvaron. För mig är den stunden kommen. Det känns skönt att ha nått fram till den slutsatsen, samtidigt måste jag erkänna att jag är lite rädd för det. Att börja ändra är också att ge sig ut på okända vatten. Att vara rädd, ovetande och inte veta hur det ska bli, är lite läskigt. Samtidigt är det väl det också det som gör livet så spännande. Vetskapen om att man står inför förändringar som man inte vet någonting om. Att bara skriva de här raderna var faktiskt ganska skönt och det är också första steget mot den förändringen.

Tagged with: