Var är den där förbannande våren? Den frågan börjar kännas alltmer relevant just nu. Visst, ljuset har kommit, men nu börjar det kännas i kroppen. Jag tror inte jag är ensam om att vara trött på vinterjacka, tjocka tröjor och mössa. Det räcker nu! Under många år har jag fått lära mig att endast lägga fokus på sånt jag kan påverka, allt det andra är det lika bra att strunta i. Sånt som väder, saker som redan hänt eller sånt jag just för stunden inte kan påverka, ska jag inte fokusera på, det tar bara en massa onödig energi. Den senaste tiden har dock den frånvarande våren tagit en del av min energi, jag har försökt att inte tänka på den, men det har varit svårt.

Livets utmaningar är många, det kommer ständigt nya sådana vare sig man vill eller inte. Jag får dock känslan av att många av oss är lite extra kinkiga nu och jag tror det beror på att vi lite till mans har räknat med känna vårkänslorna börja fylla oss igen. Den här tiden på året ska vi normalt börja se de första blommorna, isarna ska börja spricka och det ska börja spritta i kroppen. Det är nu vi ska få försmak på att det faktiskt kommer en årstid efter denna. Själv känner jag mig lite lurad, jag bär på en trötthet i kroppen som inte brukar finnas denna tiden året.

När jag lämnar kontoret på kvällarna brukar jag promenera hem. Den promenaden brukar fylla ett terapeutiskt syfte, jag går igenom dagen som varit och funderar på vad som varit bra respektive mindre bra. Jag brukar även försöka återskapa de samtal jag haft samt gå igenom vad som har sagts i sociala medier under dagen. I de sociala medierna tycker jag mig skönja en viss frustration, är det inte heta samtal om div ämnen så finns även där en trötthet på årstiden. Jag tror att vi som bor i den norra delen av klotet är mer beroende av solljuset och värmen är de flesta andra. Vi behöver få vår dos av den ack så lilla andel som vi får, annars blir vi besvikna. Egentligen tror jag inte att det är så märkligt att vi ofta pratar väder. Det är något som påverkar oss så mycket, de flesta av oss blir så mycket lyckligare under en bra sommar.

Jag tycker att vi är inne i en märklig tid just nu. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men för mig känns det som någonting inte är som det ska. Världen håller på att förändras, Europa är i kris och jag upplever att samhället är kallare. Det är fler som känner sig svikna, som inte mår bra och människor tar lättare avstånd från varann. Vi är mer osociala än nånsin trots våra sociala medier. Vi kommunicerar via sms, Facebook eller twitter, men vi pratar alltmer sällan med varann i telefon. Jag upplever också att vi håller på att bli ett samhälle där tankesättet mer är ”jag har rätt till” och mindre ”jag har skyldighet att”, det är mer av ”Me, myself and I” över det just nu. Allt fler ska vara speciella, unika och göra sin pryl, ändå flockas vi i gruppbeteenden som aldrig förr. Det är fler än 1 gång jag reflekterat över näthat och nätmobbing, där en skara människor går loss på en eller en litet fåtal människor. Allt blir så enkelt när man via sin telefon kan trycka på en knapp eller skriva några rader på en Facebookvägg eller Instagram.

Jag kanske börjar bli gammal, men det är med lite sorg i hjärtat jag ser det som händer. Dagligen läser man om våldtäkter, självmord, hat och annat. Även debatten om kvinnor/män har en ton som känns osund, världen delas upp i läger. Varje sida har sina argument och bakom ett tangentbord kan vi alla vara soldater som utkämpar våra egna slag. På twitter är det som tydligast, där lyser många gånger missunsamheten igenom som mest. Eftersom det endast är 140 tecken, blir budskapet oftast mer direkt. Det å sin sida skapar givetvis en högre grad av misstolkningar, vilket sällan blir bra. Jag tror inte att någon blir en vinnare av ett hårdare samhälle, vi kommer alla förlora på det. Medmänsklighet gör sig sällan bäst i skrift. Riktiga handlingar och riktiga samtal brukar vara det som på riktigt ger något. En like på Facebook är alltid trevligt, men vad ger det på riktigt? Ok, vi är alla i behov av bekräftelse, vi vill alla bli sedda, men det där långa samtalet över telefon kan många gånger vara det som verkligen når fram.

Jag hoppas att våren och värmen kan få oss att börja le lite mer mot varann igen. Ett leende, en blick och några ord kan göra så mycket. Energi föds många gånger ur andra människor, det är inte för inte som kroppspråket utgör 90% av vår kommunikation. Låt oss få kasta av oss vinterjackorna nu, jag vill se gladare människor i mindre kläder, jag vill se folk på uteserveringar och jag vill känna lite hopp om vår och sommar igen.

Tagged with:
 

2012 var för mig ett år jag aldrig kommer att glömma. Det var året jag både förlorade en dröm och påbörjade en ny. För mig har livet alltid bestått av drömmar, jag har alltid fantiserat om att jag kommer att nå olika mål. I mina drömmar har jag vunnit stora golftävlingar, drivit upp stora företag eller bildat familj med kvinnan i mitt liv. På nåt sätt har alltid mina drömmar fått mig att gå upp på morgonen och sträva efter ett nytt litet mål för dagen. Jag har under hela mitt liv sett mig själv som odödlig, att livet är för evigt och att jag alltid kan bestämma var jag vill nå. Allting har varit möjligt, det har bara handlat om att bestämma sig, ”hur svårt kan det vara”.

I slutet av hösten när Next u var igång, affärerna började trilla in och det mesta såg ljust ut, började jag själv på riktigt fundera över tillvaron. De här klassiska tankarna om ”meningen med livet” började dyka upp, ”har jag en uppgift här på jorden” eller finns jag bara till för att sedan dö? I den vevan började jag söka upp bloggar som handlade om livet och döden, såna bloggar som inte var speciellt ljusa men de var ärliga och handlade om vår existens. Bland annat hittade jag Ikroppenmin, en blogg av en kille som heter Kristian. Han är inte fyllda 30 år och kommer inom kort att försvinna bort i cancer. Den bloggen grep mig enormt, den öppnade ögonen och jag började på riktigt fundera över mitt liv och mina val.

Jag har inte så himla många minnen från min barndom, däremot minns jag mina tonår med relativt stor tydlighet. Under mina ungdomsår skulle jag nog inte säga att jag var en speciellt trevlig kille. Jag var en tävlingsmänniska, som gjorde allt för att vinna. Utåt var jag en tuffing, men kvällstid skrev jag dagbok, dikter och var många gånger oerhört förälskad. Det var förälskelsen, eller rättare sagt, den olyckliga förälskelsen som fick mig att börja skriva. Istället för att medge att jag då var en väldigt känslig själ, valde jag att försöka vinna respekt genom att alltid sträva efter att bli bäst! Det spelade ingen roll vad det handlade om, jag ville alltid bli bäst. Skälet kan jag så här i efterhand förstå, jag ville bli beundrad och därmed vinna kärlek. För mig fick alltid vinnarna kärleken och jag ville också bli en vinnare. Idag förstår jag bättre.

Livets resa är något vi aldrig kommer att förstå. Det finns inga nycklar till framtiden, vi fattar alla beslut i nuet och framtiden finns därborta som något dolt i dunkel. Vi seglar in i den och vi hoppas att vi har vinden i ryggen, i annat fall blir det svårt. Min egen resa har varit allt annat än enkel. Jag är uppväxt i en fattig familj, mina skolkamrater fick fina presenter och julklappar. De hade nya fotbollsskor, nya skridskor och deras föräldrar hade alltid råd. Mina föräldrar var skilda, min mamma fick ta hand om mig och mina bröder. Min mamma satt i taxiväxeln, körde taxi och kämpade med näbbar och klor för att jag och mina bröder skulle ha det ok. Jag själv började jobba extra när jag var 13 år, då fick jag jobba i min farbrors verkstad som fanns i hans garage. Jag tjänade 15 kr/tim och jag slet hela sommaren. När min styvpappa kom in bilden blev det lite bättre, men även han var uppväxt i en fattig familj. Han körde också taxi och tillsammans slet de för att jag och mina bröder skulle ha det ok. Även om vi var fattiga så var de fantastiska som föräldrar, det var hårt men de fanns alltid där. Min mamma är en tuffing men hon finns alltid där med kärlek och hon tar sig igenom det mesta!

Nu när jag passerat 40 år börjar jag fundera över mitt liv. Jag börjar gå igenom de olika kapitlen, vad har jag gjort rätt respektive fel. Det finns så mycket jag skulle vilja ändra på, så många saker jag hade velat göra annorlunda. Men det går inte, livet erbjuder inga andra chanser. Det är bara att handskas med vardagen och det som finns kvar av resan. Mitt största misslyckande är att jag idag lever själv. Jag har haft så många chanser, har träffat så många fantastiska tjejer, men har varit alltför rädd att släppa in någon. Mina ungdomskärlekar, där jag var så oerhört förälskad, satte sina spår. Det tog mig så många år att lappa ihop mig själv, det gjorde så ont att inse att personen jag älskade, inte älskade mig tillbaka. Varje sån resa skapade en sorg i mig, en sorg som gjorde så ont att lappa ihop att jag efter det bestämde mig för att inte tillåta mig själv ge så mycket igen. Att ta klivet ut och ge av sig själv, var för mig signifikativt med att riskera hela mitt liv, varje gång kände jag likadant. Det är alltid mycket lättare att backa hem än att våga kasta sig ut, det är fegare men säkrare. Om det är något jag idag ångrar, så är det precis just det! Jag önskar verkligen att jag hade fattat andra beslut, att jag hade vågat mer och inte valt det säkra spåret.

Att sätta ord på detta är skitjobbigt, att skriva det här känns riktigt svårt. Samtidigt har jag lovat mig själv att vara ärlig med vad jag vill med livet, att löpa linan ut. När jag läser bloggar om unga människor som håller på att dö och det enda som de önskar är att få leva vidare blir jag så berörd. Jag har lovat mig själv att bli mer tacksam över det jag har, att bli tydlig med det jag vill uppnå och att göra ett ordentligt försök att uppnå mina drömmar. Utan drömmar finns det ingenting att sträva efter, det finns ingenstans att sikta. Min största dröm idag, större än att få mitt företag att blomstra – är att tillsammans med en kvinna få livet att blomstra. Att bli sedd med kärleksfulla ögon, att dela livet  och att ta sig an vardagen ihop. För många känns säkert vardagen väldigt tråkig, för mig känns vardagen ihop med någon som en exotisk upplevelse. Att laga mat ihop, kramas och tillsammans bolla frågor om stort och smått. För mig är det idag min dröm. Givetvis har jag andra drömmar också, jag vill fortfarande förändra världen, jag vill fortfarande vinna allt jag ställer upp i, men idag spelar inte dessa saker lika stor roll. Livet är egentligen den stora vinsten, det är egentligen det jag ska vara tacksam över. Jag kan springa, jag är frisk och mår bra och har en familj samt ett antal nära vänner som jag älskar. I min närhet finns en massa glädje, det finns kreativitet och det finns möjligheter. Det finns liv och det är jag så tacksam över. Nu är det upp till mig – ingen annan kan lösa det. Jag vill bara kasta mig ut, jag vet att jag riskerar att bli sårad, går det åt helvete kommer det att göra ont. Men jag vill försöka, jag vill lägga ner skölden, ta ner garden och släppa in någon. Det känns läskigt, men om jag ska nå den drömmen har jag inga andra val.

Det här var lite av min historia, det kändes jobbigt att vara så personlig, men samtidigt har jag mitt eget löfte till mig själv. Jag ska vara ärlig och jag ska våga. Det känns på riktigt skitjobbigt, men som allt annat i livet – man växer när man gör saker som ligger utanför komfortzonen. Jag hoppas jag fortsätter växa, även om det är svinjobbigt att vara vuxen!

Tagged with:
 

Livet tar en vacker dag slut..

On 2 januari, 2013, in Personlig utveckling, by stefan
2

Nu har det gått 2 dagar in på det nya året. Som alltid bär man med sig en mängd förhoppningar, en del har sina nyårslöften och andra sätter upp mål att nå. De flesta av oss gör nog någon form av analys och ett mentalt bokslut. Jag tänker inte göra någon summering av 2012, jag har valt att lägga det kapitlet till handlingarna. Det är av misstag och motgångar vi lär oss, jag väljer att bära med mig ett antal lärdomar som jag kan ha nytta av för återstående delen av mitt liv. Läs den sista meningen igen ”återstående delen av mitt liv”, det är en  mening som egentligen inte säger något om tiden, vem vet hur lång tid vi har kvar?

Den senaste tiden har jag läst ett antal bloggar som påverkat mig mycket. Framförallt är det en, och den heter I kroppen min, som handlar om en 29 årig kille som har fått obotlig cancer. Han vet att tiden är utstakad, det finns en sista dag inom synhåll. Han har valt att blogga om detta och skriver så oerhört hjärtskärande och vackert att tårarna börjar rinna varje gång jag läser ett av hans inlägg. För honom är varje dag värd så oerhört mycket, varje morgon är en gåva och tiden är som ett timglas där sanden saktar strilar genom glaset. Hans dröm har varit att få ge ut en bok och nu har äntligen ett förlag valt att göra bok av hans blogg. Hans dröm är att leva tillräckligt länge så han får se sitt verk utgivet. Jag hoppas verkligen av hela mitt hjärta att han får uppleva den dagen.

För mig har det varit ganska omtumlande att följa hans resa, det har satt perspektiv på mitt eget liv. Vad vill jag göra med mitt liv? Hur skulle jag reagera och framförallt hur skulle jag agera om någon gav mig beskedet att jag bara hade 6 månader kvar att leva? Vad skulle jag tycka vore viktigt, vad skulle jag prioritera? Frågorna är många och svaren har jag inte. Däremot har jag börjat fundera på den återstående delen av mitt liv, hur lång den än må bli. Vi vet ju inte hur länge vi ska leva, det enda självklara är att vi alla ska dö. Med det i åtanke har åtminstone jag bestämt mig för att bli bättre på att kanalisera min energi, att inte ödsla en massa energi som jag själv anser vara felriktad. Det är så lätt att bli upprörd och irriterad över småsaker som egentligen inte är viktiga. Man hetsar upp sig över banala saker som egentligen saknar värde. Det är så vanligt att man är rädd att göra bort sig, att framstå som pinsam inför andra människor. Vad är egentligen pinsamt och vad har det för värde?

Jag förstår att vi människor behöver hitta saker att bli upprörda över, men ibland blir små saker så stora bara genom att folk hetsar upp varann. Slaget om att få sista ordet är många gånger viktigare än själva frågan. Detta mynnar ofta ut i att folk ”rasar” i medierna, oavsett om det är i de traditionella eller de sociala medierna. När man ser den enorma energi som vi människor lägger ner i att debattera med varandra, undrar jag vad som skulle hända om vi kunde rikta den åt något mer produktivt istället. I slutänden handlar det ändå om livet, om vad vi tillför och hur vi vill bli ihågkomna. I bloggen Ikroppenmin skriver Kristian som han heter, om hur hans omgivning till en början kommer att sörja innan han successivt kommer att försvinna bort. Möjligtvis kommer hans vänner om 30 år tänka ” Kristian. Just jävlar. Vi hade en spännande tid tillsammans. Vi hade roligt. Jag undrar hur han skulle se ut om han fortfarande levde. Om han fortfarande var kvar. Jag undrar vad han skulle göra. Var han skulle bo. Hur skulle hans barn ha sett ut? ”

 

Förmodligen är det precis så som det kommer att bli, hur tragiskt det än låter. Vi kommer alla att glömmas bort förr eller senare, men under resan kan vi åtminstone försöka göra skillnad. Min bror har i alla år sagt att ”vi inte får ta med något dit vi ska sen”, det ligger mycket i det. Livet är det som sker här och nu. Alla kan vi bidra med bra saker, det handlar bara om att bestämma sig för det. Att börja tänka utanför sig själv i större utsträckning, att inte ta sig själv på för stort allvar och våga göra misstag. Det är av dem vi lär, det är av misstagen vi utvecklas. För egen del har jag precis börjat min resa att uppskatta livet för vad det är, att vara tacksam att jag än så länge är frisk och har en massa kärleksfulla människor i min omgivning. Saker jag tidigare bara tagit för givet och inte reflekterat över. I helgen fick jag ett sms av en kollega som skrev hur glad hon var över att hon verkligen längtade tillbaka till sitt jobb, hur lyckligt lottad hon var som inte kände någon ångest över att gå tillbaka till jobbet. Att ha ångest över att gå tillbaka till sitt jobb efter en ledighet är nog tyvärr allt för vanlig. Den ångesten går att ta väck, men det krävs aktiva val som förmodligen kommer innebära förändring. Valen och framförallt besluten, är nog det som skrämmer de flesta. Vi vet vad vi har men ingen vet vad vi får.

Det är ofta i samband med nyår som folk börjar fatta beslut om förändringar i sina liv, oavsett vilken del det gäller. Jag tror många fattar dessa beslut utan att verkligen ställa sig själva frågan ”varför”. Det är en fråga som många gånger kan leda fram till oanade svar, testa själv att börja ställa dig själv den frågan när du ska fatta beslut. Själv kommer jag många gånger fram till andra beslut eller så uppkommer det nya frågor, det är spännande. Det är rätt många gånger som mina tankar om förändring inte hänger ihop med mina varför. Det blir lite grann som att lappa det trasiga istället för att gå till roten med problemet. Utifrån mina varför kan jag många gånger hitta motiven till vad som driver och det är där jag kan reda ut syftet samt de känslor som uppstår.

Egentligen hade jag inget syfte med den här bloggposten, det var mer tankar som gnagt i mitt huvud den senaste tiden. Förhoppningsvis kan jag leva lite mer som jag lär och uppskatta att vara frisk, att ha kärleksfulla människor i min omgivning och att faktiskt kunna välja återstoden av resan. Jag vet inte hur lång den blir, det enda jag kan vara säker på är att jag lever här och nu. Resans riktning kan bara jag styra och jag vill att den från och med nu blir ännu mer insiktsfull. Jag vill bli lite bättre på att värdera min återstående tid här på planeten, den är begränsad och därmed också dyrbar. Jag vill bli bättre på att fatta bra beslut, jag vill bli bättre på att rikta min energi och jag vill bli bättre på att ge av mig själv. Det finns en anledning till ordspråket ”delad glädje är dubbel glädje”, det är också något jag vill uppleva igen.

God fortsättning på det nya året!

 

Tagged with:
 

Reflektion över ett tufft år

On 20 oktober, 2012, in Personlig utveckling, by stefan
8

Hösten har på riktigt gjort sitt intåg i Sverige. Mörkret har tagit över och sakta men säkert tynar ljuset ut. Det är snart november och tiden för reflektion är kommen. Själv känner jag ett smygande vemod komma över mig, vet inte riktigt varifrån det kommer, men det är en slags sorgsenhet, trots att jag egentligen har allt att vara lycklig över. Känslan är tudelad, samtidigt som det kan vara rätt mysigt att faktiskt ta sig tiden att fundera så rullar tiden på och varje dag är ytterligare en dag passerad. Tankar om livet, gör jag rätt val, är jag lycklig, har det blivit som jag vill och så vidare. Frågorna är långt fler än mina svar.

2012 har för mig varit ett väldigt turbulent år. När solen stod som högst och dagarna var som längst, var mitt eget sinne dystrare än den mörkaste novemberkväll. Att efter en lång vår med konflikter, förhandlingar och osämja lämna ifrån mig det företag jag själv ansåg att jag till största del varit bidragande att bygga upp. Att lämna det kontoret var bland det tyngsta jag varit med om och då har jag varit med om hel del må jag lova. Det blev ett stort hål inom mig, ett hål jag egentligen inte förstod hur jag skulle jag fylla. Hade detta skett i november vet jag inte om jag orkat ta mig samman och börja om igen. Jag tror sommaren ihop med min revanschlusta var det som fick mig att orka kavla upp ärmarna och dra igång igen. Jag har egentligen inte reflekterat över detta så mycket, jag bestämde mig på tidigt stadium att helt enkelt lägga det åt sidan och lägga all energi på att bygga nytt.

Förra veckan var det exakt 2 månader sen vi startade. 2 månader, det känns så oerhört mycket längre! Jag är väldigt stolt, nöjd och glad över den fantastiska start vi har fått med Next u. Gensvaret från gamla och nya kunder har varit häftigt, så många lovord, så många klappar på axeln som jag själv har fått, har jag aldrig tidigare varit med om. Vi kommer förmodligen att vara lönsamma redan inom 5-6 månader vilket nästan känns som en saga. Mitt mål med Next u har aldrig varit att skapa ett nytt Ineed, jag satte målet att vi skulle göra allting bättre, snyggare och mer genomtänkt. Den stora fördelen med att få en ”andra chans” är att man kan undvika de misstag som tidigare gjordes. Man behöver bara välja att plocka russinen ur kakan och kan sen fortsätta att utveckla nya bra saker.

För mig har vägen som entreprenör varit en tuff resa, kantad av rätt mycket händelser som för alltid har förändrat mitt liv. Att kliva in i den egna företagsvärlden har kostat mig mycket pengar, sömnlösa nätter och förlorade vänner. Priser jag aldrig hade räknat med innan jag satte igång. Mitt största misstag från början var att jag inte trodde på mig själv tillräckligt. Jag vågade inte dra igång själv, jag kände att jag behövde någon att hålla i handen. Tyvärr har det visat sig att jag höll fel personer i handen, det var personer som såg en möjlighet att haka på en driven kille med mängder av energi och vilja, som såg möjligheter i varje situation. Min naiva sida att ständigt se det goda i personer har nästan kostat mig allt. I styrelserummet har jag alltid känt mig underlägsen, där har det ständigt suttit människor som kan mer, åtminstone har de fått mig att tro det. Jag vet inte hur många gånger jag har klivit ur ett styrelsemöte med ordentligt sargat självförtroende och känt mig helt värdelös. De sista åren hade jag ständigt ångest över att behöva sätta mig på styrelsemötena, jag visste precis hur jag skulle känna mig efteråt.

Jag har egentligen inte bearbetat sorgen över Ineed, det har inte funnits tid för det. Men idag när jag äntligen har en ledig lördag, så kom den likt en våg som sköljde över mig. Det var ändå en oerhört tuff smäll som höll på att kosta mig det jag under hela mitt vuxna liv har byggt upp. Jag tror inte att det är så konstigt att jag idag känner mig vemodig och en smula ledsen, det är nog rätt naturligt. Mörkret och regnet gör nog sitt till. Jag ska låta den här helgen gå i det tecknet, det är ok att ibland vara ledsen. Om man inte tillåter sig att känna efter kommer man heller aldrig att leva fullt ut. För mig som känslomänniska skulle det vara förödande, det skulle kväva mig. Man behöver kliva ner i gropen för att veta hur det känns när man är på topp. Jag har bestämt mig för att det är ok att vara lite vemodig ett tag nu. I det långa loppet tror jag att det kommer att göra mig till en bättre människa. Trots allt är det så – vi är alla människor, med toppar och dalar. Vi går genom livet och försöker dölja hur vi egentligen mår, jag tror att vi alla skulle må lite bättre av att ibland visa oss sårbara. Trots allt är det sånt som gör oss mänskliga, vi är människor – vi är inte maskiner.

 

Tagged with:
 

Bokslut, ledarskap och titta framåt.

On 19 september, 2012, in Personlig utveckling, by stefan
4

De sista dagarna har jag reflekterat över livet och vad som är viktigt. Efter den här våren och sommaren är det ganska naturligt att det har kommit en mängd tankar som behöver sorteras. Livet handlar rätt mycket om att bearbeta saker och så småningom göra bokslut. Jag har äntligen gjort bokslut med Ineed och det känns bra. Mina aktier är avyttrade, jag kan med gott samvete se tillbaka på den resan och inse att jag lärde mig mycket. Livet är en förbannat hård skola, det är bara att inse.

Idag när jag klev in på kontoret mötte jag mina gamla kollegor som idag är anställda i Next u. Vi satt ner, tog en kaffe och skrattade, det var underbart, känslan att tillhöra ett gäng där det verkligen är en för alla – alla för en. Vi pratade ganska länge om hur viktigt det är med trivsel på jobbet, att känna delaktighet och att framförallt tycka om sina kollegor. De berättade hur det kändes att jobba på en arbetsplats som de hade älskat och som sedan hade blivit till en kyrkogård. Man viskade, ingen skrattade och man räknade timmarna till man skulle få gå hem. Jag blev lite ledsen när jag hörde det.

Jag vet hur det är, jag har själv upplevt det några gånger. Känslan av ångest, när man stänger dörren hemma och vet att man är på väg till jobbet. I samtliga fall där jag råkat ut för det, har det handlat om dåligt ledarskap. Att jag haft en chef jag inte kommit överrens med, en sån som alltid vet bäst och som ständigt förminskat mig. Det har varit oerhört jobbigt och då anser jag mig själv vara en man med gott självförtroende och med en positiv livssyn. Ändå har personerna i fråga lyckats spräcka min barriär och få mig obekväm, mycket obehagligt. En dålig chef kan verkligen förstöra vilket arbetsplats som helst, det är verkligen tragiskt.

Jag har själv aldrig hävdat att jag är en bra chef, däremot är jag en duktig inspiratör. Min styrka som entreprenör och chef är att  jag får människor i min omgivning att trivas. Jag tror att jag lyckas med det genom att jag bara är mig själv, no more – no less. Mina intentioner är ärliga och prestigen är noll. Min grundsyn är att vi alla är lika viktiga, oavsett vem vi är och vad vi har gjort. Det är egentligen inte så märkvärdigt, det handlar bara om att vara trygg i sig själv och våga göra fel, för det gör vi alla, ständigt.

Min egen uppväxt är enkel, jag växte upp ute på Värmdö, med en mamma som satt i taxiväxeln och en styvpappa som körde taxi. Vi hade aldrig några pengar, det var ett ständigt kämpande. Jag tog mitt första sommarjobb när jag var 13 år, då satt jag i min farbrors verkstad och borrade i små stålgrejer som han sedan sålde till olika företag. Om man växer upp utan pengar, då blir man så illa tvungen att kämpa, det finns liksom inga andra vägar till framgång. Det enda som gäller är att kämpa, i mot – och medvind. Samtidigt blir man ödmjuk inför eventuella framgångar, det handlar om att dela dem med alla som varit med på resan. Kan man behålla den grundsynen, att dela med sig och samtidigt vara beredd att kämpa tillsammans tror jag att man kan bli en bra ledare. Det handlar inte bara om vad man säger, det handlar oerhört mycket mer om vad man gör!

När jag kom hem från jobbet idag, konstaterade jag hur glad jag kände mig. Det var länge sen jag hade en sån härlig känsla i min kropp. Det mest fantastiska är att jag inte har en spänn på fickan, bolaget är nystartat och jag får tänka på varje utgift. Trots det känner jag just nu så oerhört lyckligt lottad. Skrattet är tillbaka, jag träffar mina fantastiska kollegor varje dag och inom nån dag eller två har vi en hemsida som gör att vi kan börja sälja. Visst är pengar viktiga, men de har ingenting med lycka att göra. Dock skulle jag själv må bra av att tjäna lite nu, den här resan har kostat på. Trots det så ser jag verkligen fram emot den här hösten och vintern, det kommer att bli kanon! Livet är nu, det är bara kasta sig ut och ta för sig. Vem vet hur morgondagen ser – inte jag iallafall.

Tagged with: