För exakt en vecka sen, tog jag med mig gänget på kontoret för att lyssna på Kay Pollak. Under några dagar skulle han köra sin show som bygger på hans 2 böcker – Att växa genom möten och Att välja glädje. Jag hade inte läst någon av böckerna vilket gjorde att jag steg in i salongen utan några som helst förväntningar. På scenen satt en ensam man på en stol. Ingen rekvisita, ingen orkester, han satt där på sin stol och såg nästan lite förvirrad ut. Helt plötsligt reser han sig upp och börjar prata. Fram träder en oerhört karismatisk man, som visar sig ha kämpat med sargat självförtroende, mer eller mindre hela livet. Idag, 73 år senare har han äntligen kommit fram till att han faktiskt är bra.
Föreställningen varade under 3 timmar och det byggde på en röd tråd – Hur tar vi oss från ledsen till glad. Ett mycket intressant tema, om hur vi människor själva äger makten över vårt eget sinnestillstånd. Vi väljer att se på saker med olika glasögon. Jag har från tid till annan berört detta, hur vi via aktiva val styr vårt eget liv och därmed hur vi mår. Det är defintivt något som är oerhört svårt, men att bara vara medveten att vi faktiskt kan påverka tror jag hjälper. I det mörker som nu råder är det många gånger svårt att hitta den där glädjen. Den där känslan av välbefinnande som gör att vi känner oss lätta till mods och tar oss an varje dag med lust.
Själv har jag under en period befunnit mig i något som jag skulle vilja beskriva som ett litet vakuum. Jag har gått omkring och funderat över mitt liv, om jag gör rätt saker och vad som gör mig riktigt glad. Jag skulle vilja beskriva det som en frågande fas där jag känner efter hur jag egentligen mår. Det handlar om en brist på energi, en avsaknad av ”det” där som gör att man studsar fram i tillvaron. Jag tror definitivt att mörkret spelar en roll, men för mig handlar det också om att jag funderar över mitt eget liv. Såna där tankar som jag tror att vi alla får mellan varven. Jag har försökt anamma hans tankesätt, att försöka förpassa mig från den ”ledsna” gubben till den ”glada” gubben, men det är inte enkelt. Under årens lopp har jag plöjt x antal böcker som handlar om psykologi, om mental träning och att försätta sig i rätt mentalt tillstånd. En av mina slutsatser är att det handlar om balans i livet. Precis som tallriksmodellen med lika delar kött, grönsaker och kolyhydrater, tror jag livet ska se ut ungefär enligt samma modell. Ingen del får under för lång tid ta överhanden. Om jag tar en liten snabbtitt på mig själv inser jag att det inte sett ut så. Jobbet har mer eller mindre ägt min tallrik. Detta har givetvis orsakat en obalans vilket gör att jag hamnat i det här läget, där jag går omkring och funderar över livet.
Av någon outgrundlig anledning är det här ofta tankar som brukar dyka upp lagom till det nya året. Jag är inte mannen som brukar utlova några nyårslöften, men detta nyår ska jag nog ge mig på ett löfte ändå. Det löftet är ganska enkelt, det handlar om att bryta det här livet som singel och samtidigt jobba lite mindre. Att ge mitt liv – min tallrik en bättre balans. Jag tror det kommer till en punkt i varje människas liv, när man säger till sig själv – Nu är det dags att förändra tillvaron. För mig är den stunden kommen. Det känns skönt att ha nått fram till den slutsatsen, samtidigt måste jag erkänna att jag är lite rädd för det. Att börja ändra är också att ge sig ut på okända vatten. Att vara rädd, ovetande och inte veta hur det ska bli, är lite läskigt. Samtidigt är det väl det också det som gör livet så spännande. Vetskapen om att man står inför förändringar som man inte vet någonting om. Att bara skriva de här raderna var faktiskt ganska skönt och det är också första steget mot den förändringen.
