Det var drygt 6 år sen jag startade mitt första aktiebolag. Det var starten på mitt liv som entreprenör, ett liv som sedan dess har givit mig kunskaper om mängder av saker jag tidigare inte kunde eller förstod. Entreprenörslivet är annorlunda på flera olika sätt, det är nog inget för den som har ett vacklande självförtroende eller den som behöver mycket trygghet. Som entreprenör står man i stort sett utanför alla trygghetssystem, det gäller att hålla bollen i rullning i annat fall blir det körigt.

Jag valde att starta ett bolag inom rekrytering och bemanning, vilket är något jag brinner för. Då får jag möjligheten att jobba både med människor och för människor, vilket känns bra. För mig är det viktigt att jag jobbar med något som känns meningsfullt, annars skulle jag aldrig orka lägga ner den tiden som krävs för att lyckas. När man väljer att driva eget så lägger man sitt liv i den egna vågskålen och då krävs det att den andra vågskålen är såpass välfylld med annat värdeskapande att den åtminstone väger nästan lika mycket. Om man som i mitt fall väljer arbetsmarknaden som spelplan, innebär det också att man bör följa med vad som händer politiskt. Ändrade lagar, skatter eller annat kan förändra spelplanen markant och då är det viktigt att hålla sig uppdaterad.

Om drygt ett år är det val i Sverige och en av frågorna som står överst på agendan är att skapa fler jobb, det är samtliga partier rörande överens om. Politiker kan bara skapa jobb på den offentliga sidan, på den privata arbetsmarknaden skapar de endast förutsättningar för företag att anställa nya personer. För att det ska anställas nya personer krävs det att det finns en växande efterfrågan efter företagens varor och tjänster eller så krävs det att man som företagare tror såpass mycket på sin verksamhet framgent att man vågar anställa för att växa. Idag jobbar majoriteten av alla anställda inom tjänsteproducerande bolag. Det innebär att de flesta av de företagen betalar enorma summor i arbetsgivaravgifter. För ett stort antal av dessa företag är arbetsgivaravgifter den enskilt största kostnaden. Därför är det lite förvånande för mig som arbetsgivare, som dessutom bara jobbar med företag som står i begrepp att anställa, att vissa politiker inte ser sambandet mellan arbetsgivaravgifter och anställningar.

Inom politiken pratar man ofta om skatter som det absolut bästa styrmedlet. Vill man ha minskad trafik – höjer man skatten, vill man ha minskad alkoholkonsumtion – höjer man skatten osv. Samtliga politiska partier är helt ense om att skatter utgör det enskilt bästa styrmedlet. Därför är det för mig oerhört märkligt att man inte tror att höjda arbetsgivaravgifter kommer att bidra till att företagen kommer avvakta när det kommer till att rekrytera in ny personal. Jag som under 6 års tid jobbat med uthyrning av personal har många gånger sett differentierade prislistor för de som är under 26 år resp över 26 år. Det finns ofta med som krav när det kommer till olika typer av upphandlingar.

Sedan 2008 har vi gått igenom en finanskris och just nu befinner sig stora delar av Europa i en stor ekonomisk kris. Grekland, Spanien, Portugal, Frankrike m.fl har det riktigt tufft och det är givetvis något som påverkar oss här i Sverige. Vi har trots allt klarat oss väldigt bra här, även om det finns tusentals saker att förbättra. Det kommer det alltid att göra, oavsett när, var eller hur vi gör. Det finns ingen universallösning för arbetsmarknaden, det är en ständig process som  hela tiden utvecklas. Det jag dock vet, är att om vi gör saker och ting dyrare så minskar efterfrågan. Om man höjer priset på kläder, mat, resor etc så brukar försäljningen minskas, det är en naturlig följd. Vid mindre disponibel inkomst för hushållen, brukar konsumtionen minska, det är ingen svår ekvation. Därför kan man ju bara gissa vad följden kommer att bli om man höjer arbetsgivaravgifterna? Företagsekonomin funkar precis som privatekonomin, vid ökade kostnader så måste man antingen spara eller så får man försöka öka intäkterna. Att öka intäkterna innebär oftast att sälja mer vilket i de flesta fall kräver fler resurser som leder till ökade kostnader, pengar som i många fall inte finns.

Enligt SCB är Drygt 96 % av alla svenska företag mindre än 10 anställda, för alla dessa bolag är varje anställd en stor investering. 4 av 5 anställningar som gjordes under 2012, skedde i just dessa företag. Dessa bolag drivs av entreprenörer, som valt att satsa på att driva bolag för att de tror på sin verksamhet. Självklart är de ytterst sårbara om den största kostnaden de har ökar. I såna fall är det betydligt säkrare att satsa på den befintliga personalen istället för att nyanställa.

Jag hoppas verkligen att samtliga politiker sätter sig in i arbetsmarknaden på ett djupare plan, att de faktiskt börjar fråga företagarna om vad som skulle få dem att anställa fler personer vs att inte våga. Bara för att man driver bolag innebär det inte att man kan vara humanist. Jag själv drömmer om att fortsätta bygga Next u, att fortsätta på den inslagna vägen och växa verksamheten. Det innebär att jag först o främst måste vara ansvarsfull mot mina befintliga anställda innan jag kan fatta beslut om att investera i flera. Därför är det yttersta vikt för mig att hålla mig uppdaterad om framtiden, jag måste känna av vart åt vinden blåser så jag hinner med att parera i tid. För mig är det att vara en ansvarsfull entreprenör och arbetsgivare.

Var är den där förbannande våren? Den frågan börjar kännas alltmer relevant just nu. Visst, ljuset har kommit, men nu börjar det kännas i kroppen. Jag tror inte jag är ensam om att vara trött på vinterjacka, tjocka tröjor och mössa. Det räcker nu! Under många år har jag fått lära mig att endast lägga fokus på sånt jag kan påverka, allt det andra är det lika bra att strunta i. Sånt som väder, saker som redan hänt eller sånt jag just för stunden inte kan påverka, ska jag inte fokusera på, det tar bara en massa onödig energi. Den senaste tiden har dock den frånvarande våren tagit en del av min energi, jag har försökt att inte tänka på den, men det har varit svårt.

Livets utmaningar är många, det kommer ständigt nya sådana vare sig man vill eller inte. Jag får dock känslan av att många av oss är lite extra kinkiga nu och jag tror det beror på att vi lite till mans har räknat med känna vårkänslorna börja fylla oss igen. Den här tiden på året ska vi normalt börja se de första blommorna, isarna ska börja spricka och det ska börja spritta i kroppen. Det är nu vi ska få försmak på att det faktiskt kommer en årstid efter denna. Själv känner jag mig lite lurad, jag bär på en trötthet i kroppen som inte brukar finnas denna tiden året.

När jag lämnar kontoret på kvällarna brukar jag promenera hem. Den promenaden brukar fylla ett terapeutiskt syfte, jag går igenom dagen som varit och funderar på vad som varit bra respektive mindre bra. Jag brukar även försöka återskapa de samtal jag haft samt gå igenom vad som har sagts i sociala medier under dagen. I de sociala medierna tycker jag mig skönja en viss frustration, är det inte heta samtal om div ämnen så finns även där en trötthet på årstiden. Jag tror att vi som bor i den norra delen av klotet är mer beroende av solljuset och värmen är de flesta andra. Vi behöver få vår dos av den ack så lilla andel som vi får, annars blir vi besvikna. Egentligen tror jag inte att det är så märkligt att vi ofta pratar väder. Det är något som påverkar oss så mycket, de flesta av oss blir så mycket lyckligare under en bra sommar.

Jag tycker att vi är inne i en märklig tid just nu. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men för mig känns det som någonting inte är som det ska. Världen håller på att förändras, Europa är i kris och jag upplever att samhället är kallare. Det är fler som känner sig svikna, som inte mår bra och människor tar lättare avstånd från varann. Vi är mer osociala än nånsin trots våra sociala medier. Vi kommunicerar via sms, Facebook eller twitter, men vi pratar alltmer sällan med varann i telefon. Jag upplever också att vi håller på att bli ett samhälle där tankesättet mer är ”jag har rätt till” och mindre ”jag har skyldighet att”, det är mer av ”Me, myself and I” över det just nu. Allt fler ska vara speciella, unika och göra sin pryl, ändå flockas vi i gruppbeteenden som aldrig förr. Det är fler än 1 gång jag reflekterat över näthat och nätmobbing, där en skara människor går loss på en eller en litet fåtal människor. Allt blir så enkelt när man via sin telefon kan trycka på en knapp eller skriva några rader på en Facebookvägg eller Instagram.

Jag kanske börjar bli gammal, men det är med lite sorg i hjärtat jag ser det som händer. Dagligen läser man om våldtäkter, självmord, hat och annat. Även debatten om kvinnor/män har en ton som känns osund, världen delas upp i läger. Varje sida har sina argument och bakom ett tangentbord kan vi alla vara soldater som utkämpar våra egna slag. På twitter är det som tydligast, där lyser många gånger missunsamheten igenom som mest. Eftersom det endast är 140 tecken, blir budskapet oftast mer direkt. Det å sin sida skapar givetvis en högre grad av misstolkningar, vilket sällan blir bra. Jag tror inte att någon blir en vinnare av ett hårdare samhälle, vi kommer alla förlora på det. Medmänsklighet gör sig sällan bäst i skrift. Riktiga handlingar och riktiga samtal brukar vara det som på riktigt ger något. En like på Facebook är alltid trevligt, men vad ger det på riktigt? Ok, vi är alla i behov av bekräftelse, vi vill alla bli sedda, men det där långa samtalet över telefon kan många gånger vara det som verkligen når fram.

Jag hoppas att våren och värmen kan få oss att börja le lite mer mot varann igen. Ett leende, en blick och några ord kan göra så mycket. Energi föds många gånger ur andra människor, det är inte för inte som kroppspråket utgör 90% av vår kommunikation. Låt oss få kasta av oss vinterjackorna nu, jag vill se gladare människor i mindre kläder, jag vill se folk på uteserveringar och jag vill känna lite hopp om vår och sommar igen.

Tagged with: