Det är måndag förmiddag och ytterligare en helg har rusat förbi. Tycker knappt att veckorna hinner börja innan man sitter där fredag eftermiddag och tittar på klockan och konstaterar att arbetsveckan är över. Förmodligen är det en lyx att ha det så, att kunna tycka sitt jobb är så fantastiskt kul att man inte vill att veckorna ska ta slut. Imorse när jag satt och kollade flödet i Twitter konstaterade jag att det fanns en del måndagsångest där. Den är säkert mer påtaglig nu när hösten verkligen börjat visa sig från den gråa sidan.

 

Förra veckan pratade jag med en tjej som blev uppsagd på grund av arbetsbrist och hon berättade hur hela hennes värld föll ihop. Trots ett i övrigt jättebra liv, så rasade hela hennes tillvaro när hon fick beskedet att hon inte skulle få vara kvar på sitt jobb. I våras gjorde företaget Wise en undersökning på temat Lycka. Bland annat ställdes frågan – Vilket är viktigast för att du ska vara lycklig, jobbet eller familjen? Mer än hälften av svenskarna svarade att jobbet var viktigast! Det säger rätt mycket om hur vi ser på vårt jobb och hur mycket det betyder för oss. Därför blir jobbet än viktigare nu när mörkret träder in i våra liv. Framför oss ligger en period av mycket mörker och då är det viktigt att ha något att sysselsätta sig med, helst ska det dessutom vara berikande på något sätt.

 

Till detta kommer dessutom en vikande konjunktur. De flesta prognoser och artiklar kommunicerar ut att lågkonjunkturen nu har anlänt Sverige och den beräknas stanna kvar under en period. Detta gör inte livet lättare för de som står utanför arbetsmarknaden, det kommer inte att bli lättare att hitta jobb. I våras läste jag en rapport från Trygghetsrådet. Den rapporten visade att drygt 60 % av alla jobb förmedlades via kontakter och att platsannonser stod för drygt 30 %. Om jag hade varit arbetslös, skulle jag verkligen sätta igång att odla mitt kontaktnät. Det är ett jobb som kräver en hel del insatser, men med ett framtida jobb i vågskålen är det garanterat värt det. Det bästa sättet att bygga sitt kontaktnät är att aktivera sig via sociala medier. Att starta ett Twitterkonto, att gå med i grupper på Linkedin och att börja bygga sina kontakter på Facebook är saker som gör att man helt plötsligt kan hitta en mängd nya vänner, som sedan kan leda någonstans. Det är en resa som kan ta en åt diverse olika håll, så länge man bara vågar vara nyfiken finns det alla möjligheter att hitta ett jobb via något av dessa nätverk. Faktum är att vi på Next u har genomfört 2 rena rekryteringar via Twitter sen starten den 14 augusti. Att söka jobb via sociala medier är något som bara är i sin linda, men jag är övertygad om att det kommer att växa dramatiskt.

Det märkliga är dock att det finns ett antal människor som verkar se på jobbet som något man inte behöver vara rädd om. Oavsett om de söker jobb alternativt redan har ett, finns det ett antal som har nån form av rycka-på-axlarna mentalitet och inte anstränger sig. För mig ter sig det oerhört konstigt, att man inte har viljan eller engagemanget att anstränga sig. Det handlar ändå om ens liv, framtiden bygger på att man skapar sig en plattform som en slags grund. Alla kan inte få sitt drömjobb direkt, man behöver testa på lite olika för att förstå vad man egentligen vill. Samtidigt ska man veta att det finns ett stort antal därute som inte vill något annat än att få ett jobb. Hur man än vänder och vrider på det, är en trygg inkomst nyckeln till att skapa sig ett bra liv. 

Nu har jag lyxen att kunna gå till ett jobb jag älskar, men i somras såg det annorlunda ut. Jag hade mycket väl kunnat vara en av alla dessa som stod utanför och tittade på, men tack vare min inställning och vilja lyckades jag starta Next u. Hade jag inte lyckats med det hade jag definitivt aktiverat mig än mer via sociala medier. Mitt tips till alla er som går i dessa tankar, börja aktivera er via Twitter, Linkedin och Facebook, det kommer garanterat att hjälpa er! Även om man inte hittar sitt jobb direkt kommer detta att leda till nätverk som sedan blir kontakter vilka kan vara de som öppnar dörren någonstans. Det finns inget att förlora, mer än tiden det tar och den investeringen kan man oftast ta i en sån situation.

 

En liten paus i livet.

On 12 juni, 2012, in Personlig utveckling, by stefan
6

Jag har tyvärr inte bloggat på ganska länge. Skälet är att jag under en ganska lång period inte mått riktigt bra och saknat inspriation att skriva. Det har varit alltför mycket tankar i mitt huvud, tankar som inte kan räknas som produktiva. I såna här perioder är det svårt att driva nån form av utveckling, det handlar snarare om att ta sig igenom dagarna med hälsan i behåll. Jag har under hela våren fört diskussioner med mina delägare inom iNEED om att vi som enhet inte är bra för företaget. Våra visioner har inte varit enhetliga och därmed inte kompatibla.

Därför valde jag att lägga bud på iNEED. Tyvärr lyckades inte jag och mina övriga delägare komma överrens om priset. Redan i inledningsfasen (mitten av mars) av dessa förhandlingar var jag tydlig med att det inte fanns någon framtid ihop. Jag var också tydlig med att den 31 maj skulle vara min sista dag. Om vi inte var överrens då, var jag tvungen att gå vidare och därmed säga upp mig. Den 31 maj kom och vi var inte överrens, därför valde jag då att säga upp min anställning som Vd för iNEED. Jag blev arbetsbefriad dagen efter och har sedan dess varit hemma och tagit det lugnt.

Tyvärr jag är tvungen att skriva dessa rader för att förtydliga mig själv. Det finns ingen autoreply på min mail, det har förekommit lögner om att jag blivit uppsagd och jag har inte fått någon bekräftelse på att jag är arbetsbefriad sen den 1 juni, trots att jag bett om det. Jag har heller inte kunnat kontakta mina gamla kunder då dessa tillhör bolaget. Min sista dag som anställd för iNEED är den 30 juni, sen är jag en fri fågel med ett liv fullt av nya möjligheter. Tills dess kommer jag att hänga på div golfbanor och hälsa på lite kompisar runt om i landet.

Detta var egentligen ingen paus som jag hade planerat, men nu när den ändå kom känns det ändå rätt skönt. Jag har under ganska lång tid gått omkring med tankar om att jag inte varit nöjd med min tillvaro. I det läget måste man agera vilket jag gjorde och det är jag stolt över. Hälsan, lyckan och glädjen med livet ska man vara rädd om. Det är ingenting man bara skojar bort. Livet är alltför viktigt att bara slösa med, det kommer inte tillbaka. Jag börjar så sakteliga känna mig lite gladare igen, det börjar kännas lättare att andas. Jag har alltid varit en positiv person som sett möjligheter i livet, men denna våren har jag sakteliga brutits ner. Successivt har allt känns lite tyngre och mitt skratt har alltmer fastnat i halsen. All energi har gått till att försöka hålla mina fd kollegor på gott humör, då de varit infomerade om vad som försigick mellan ägarna. En ledares uppgift är bla att vara den klippa som behövs när det stormar ute på havet. Detta tömde dock mitt eget energiförråd vilket fick till följd att jag tillbringat mer eller mindre varje kväll denna våren i soffan. Denna våren vill jag inte ha tillbaka! Att bli dränerad på energi är bara förnamnet.

Nu börjar jag höra fåglarna igen, jag känner naturens dofter och jag börjar sakteliga känna mig mer som en student med inställningen att ”den ljusnande framtid är vår” Livet börjar komma tillbaka och med det kommer även framtidstron. Min sommar kommer att gå till reflektion, träning och att samla energi för framtiden. Jag ska passa på att göra det jag så länge missunnat mig själv.

Nu vet ni lite mer om varför jag varit så tyst här på bloggen samtidigt som jag varit rätt negativ på twitter. Snart är det nya tider och med det kommer även skrattet och glädjen. Jag finns förresten på twitter: twitter.com/stefanliden för den som vill följa.

Kommer förhoppningsvis bli lite bättre att kommunicera via denna bloggen framgent. När tiden är mogen kommer jag också att skriva en längre artikel om denna våren.

Jag nås numera på stefanliden18@gmail.com

Hörs snart igen!

Stefan

Tagged with:
 

Imorse träffade jag en tjej som sökte jobb. Vi satt och pratade om arbetsmarknaden och hur den ser ut. Vi konstaterade att den tyvärr i alltför stor utsträckning är byggd utifrån arbetsgivaren. Arbetstagaren har egentligen inget val, vill man ha ett jobb är det bara se till att kavla upp ärmarna. CV-databaserna och dess utformning har skapat gigantiska trösklar som ser till att göra det än besvärligare för den som vill ut på arbetsmarknaden. Att söka mer än 2-3 jobb under en förmiddag kräver effektivitet. Jag fick också lära mig att man lätt scrollar förbi den inledande företagspresentationen i en platsannons för att direkt läsa om man matchar profilen eller inte. Detta är visserligen ingen ny information för mig, har genomfört undersökningar på ämnet och lyssnar mer eller mindre av potentiella kandidater dagligen för att skapa mig en känsla hur det ligger till.

Vi går mot ett samhälle där tålamodet blir allt mindre, där man räknar antalet klick och konstant försöker hitta genvägar att göra saker snabbare. Människor vill göra fler saker på kortare tid och företagen försöker konstant att tillgodose detta i form av olika lösningar. Dock handlar det om att inte tumma på kvalitén, att aldrig låta stressen och hetsen blir överordnad. Detta är en utmaning som vi ständigt ställs inför, att kontinuerligt utveckla oss samtidigt som vi ska tillgodose vår intressent. Redan på den tiden när jag läste marknadsföring pratade man om VOC (Voice Of the Customer), ett begrepp jag sällan ser idag. Kan inte minnas när jag senaste läste om det, trots allt handlar det om att veta ”vem som är vår intressent”. I den branschen jag representerar, verkar de flesta utgå från kunden, dvs företaget som betalar fakturan.

För mig är kandidaten vår intressent på nätet. Vår hemsida ska kommunicera med den som söker jobbet! När man som arbetssökande kommer in på den ska man snabbt kunna kolla jobben, det ska vara lätt att söka och dessutom ska det vara nytt och levande. Vi har frågat hundratals personer om vad de är nyfikna på innan de ska på en intervju. Svaren är nästan entydiga; Vem är den potentielle chefen, hur ser arbetsplatsen ut och vilken stil har de blivande kollegorna. Man vill helt enkelt få en liten ögonblicksbild från arbetsplatsen. Det är inte rocket science vi håller på med, det handlar om att tillgodose ett behov (VOC). Det bästa med det, är att arbetsgivaren i de flesta fall också vill visa upp sig, det finns så många förutfattade meningar om varje varumärke. Bakom varje varumärke finns det människor, dessa är av högsta intresse för någon vill bli en del av dem. Sen vi startade med filmade platsannonser har vi sett ett helt annat engagemang från arbetssökande. Vi får mail där man motiverar varför man vill ha ett specifikt jobb, varför man vill bli en del av just det teamet. Det engagemanget ger mig en glädje, det är värt hur mycket som helst. Det visar att intresset, viljan och kämpaglöden finns, det handlar bara om att vi måste se till att göra det lite mer attraktivt och roligt.

När Björn Rosengren myntade att Norge var ”den sista Sovjetstaten” fick han mycket kritik. Jag hävdar att rekryterings – och bemanningsbranschen är bland de sämst utvecklade branscherna som finns idag. Det är inte mycket som har hänt sedan slutet av 80-talet, ändå går många av dessa företag fantastiskt bra. För mig säger det egentligen inte speciellt mycket om de företagen, det säger mer om att branschen har satt en standard som alla har att förhålla sig till, oavsett vad man tycker.

De som känner mig, vet att jag är en riktig åsiktsmaskin. På twitter kan jag många gånger inte hålla tyst, men så länge jag kan stå för en åsikt har jag inga problem att sätta den på pränt. I fallet iNEED har jag dessutom lyxen att inte bara behöva tycka något, här kan jag faktiskt vara med och förändra. Eftersom jag råkade födas med en oerhört envishet och en tävlingsinstinkt som gränsar till manisk, har jag möjligheten att driva på en förändring. Det är en utmaning som jag älskar, att få vara med och skapa den. Ibland blir det givetvis fel, men då får man helt enkelt göra om igen. För oss handlar det om att tillgodose kandidaten och faktiskt se till att de hamnar på rätt arbetsplats. Då har vi även tillgodosett företaget som faktiskt vill anställa de som vill jobba där mest. För mig är det win – win på riktigt! Vår metodik med enkelheten, videopresentationerna och de filmade platsannonserna, skapar en snabbare och mer träffsäker process. Det är egentligen ingen större skillnad från en dejtingsida, vi ska matcha ihop 2 parter. De flesta skriver om matchning, vi skriver inte om det – vi gör det!

I min värld finns det original och det finns kopior. Den bästa kopian är trots allt bara det – den bästa kopian. Sedan starten av iNEED har jag undrat när de kommer, kopiorna alltså. De har fortfarande inte dykt upp, däremot har jag sett att det dyker upp hybrider, d v s bolag som på nåt sätt vill kopiera men ändå inte gör det fullt ut.

Idag fick jag ett mail av en kille som jobbade med rekrytering. Han berättade att han säkert besökt vår hemsida 100 ggr och han hade fortfarande inte sett någon annan som gjorde samma sak. Han ville bjuda på en kaffe för att träffas och snacka lite och se var det leder. Givetvis ska vi göra det, jag älskar människor som tar egna intiativ, har egna ideér och tar fram egna förslag. Vi är alla original på vårt sätt, det handlar bara om att våga göra det på sitt sätt. För mig som har startat iNEED, känns det kul att vara en del av det som i min värld är originalet. Det bärande i vår business är inte tekniken – det är idén, människorna och de gemensamma visionerna om det vi vill. Det handlar om att vi har en idé som ligger till grund för en process, där tekniken endast är ett verktyg för att nå dit vi vill. Det är alltså idén som är den röda tråden, tekniken är endast ett sätt att tillgodogöra sig idén.

Om man vet vart man siktar och sen vågar fullfölja det, då kan det bära riktigt långt. Livet är en resa med en start och ett mål, vi föds och vi dör, så krasst är det. Med det i åtanke bör resan vara det värdefulla, det vi ska vara rädda om. Med vetskapen om att vi alla nån gång går i mål, kan det vara värt att fundera på hur mycket resan är värd. För mig är resan allt, det är själva äventyret som jag någon gång kommer summera. Det kanske har gått kanon, eller så har det gått mindre bra. Det enda jag med all säkerhet vet, det är att jag försökte. Jag hade en idé som jag sedan vågade fullfölja, det kommer jag alltid att ta med mig. Det roligaste är dock att mina medresenärer, d v s mina kollegor, lika mycket är äventyret. De är alla lika mycket bidragande till vart vi kommer att hamna. Utan dem kan jag ta min idé och slänga den nånstans, då blir inte resan lika rolig. Därför gäller det för mig att varje dag, hela tiden, försöka bidra med energi och kreativitet för att de ska vilja bidra med sitt engagemang och göra det hela väsentligt mycket mer spännande! Då blir vi alla en del av originalet.

Jag är medveten om att detta låter lite flummigt, men det är verkligen så jag tänker. Livet är en resa som är oerhört värdefull. Det finns inga vinnare eller förlorare, däremot kan vi känna oss lite mer som vinnare eller förlorare. Det handlar om att vi alla är originalen, vi är alla de som gör skillnaden på vår resa, oavsett var vi vill. Därför är jag lite frågande till att fler svenska bolag inte vågar ta ut svängarna? Är vi svenskar lite för fast i Jante eller vad beror det på? I den bransch vi verkar, känns det som att de flesta har valt ett och samma spår. Man valde det som redan fanns och sedan körde man på. Det har givetvis fungerat för väldigt många, men samtidigt skulle jag vilja se lite nytänkande. Jag har sett lite utveckling i form av ord som matchning, smartmatch, quickmatch, rightsearch osv, men det är egentligen mest ord. Vad ligger egentligen bakom de här orden? Är processen annorlunda, söker man folk annorlunda eller ser man kundens kravprofil på ett annat sätt?

Skälet till att jag skrev den här artikeln var att jag igår satt på ett plan i 5½ timme, på väg från Fuerteventura, där jag varit golfreporter åt Solresor. Jag hade då, under en vecka haft möjligheten att rensa tankarna och samtidigt bollat idéer med människor som inte hade någon insikt i den här branschen. Vi diskuterade även affärsutveckling och varför vi svenskar lite till mans ofta är så försiktiga till att sticka ut. Vi gick även in på sociala medier och det fenomen som händer med bl a Facebook, Twitter, Google+ osv. Vad är det som gör att vi törs vara mer frispråkiga där, än när vi träffas fysiskt. Så fort det kommer ett tangentbord mellan oss så blir vi lite mer ”crazy”. Vi kom väl egentligen inte fram till något specifikt svar, mer än att detta över tid kommer att hjälpa oss att successivt fila ner vår vän Jante en smula. Kanske nästa generation är den som väljer att mer tänka i termer som ”våga och vinn”? Hursom, jag ville bara sätta ord på lite tankar som poppat upp och samtidigt säga att bloggen är tillbaka på spåret igen. Jag resonerade dessutom utifrån ett yrkesmässigt perspektiv som entreprenör, grundare eller VD.

Eftersom vi i stort sett tillbringat varje kväll på hotellet var det igår dags att se vad Fuerteventura erbjöd kvällstid. Vi blev rekommenderade att börja på en restaurang som hette Gambrinus. Vi åt olika sorters kött och vi var samtliga oerhört nöjda med både råvaror och tillagning. Till detta drack vi det röda vin som de rekommenderade, det var definitivt resans kulinariska höjdpunkt! Personalen som jobbade där var riktigt på tårna och vi fick verkligen full attention.

Efter det tänkte vi inspektera nattlivet, vi började på en bar som hette Connors. Där satt alla och kikade på American Idol, det kändes helt fel så vi stötte i oss våra öl och gick ner till taxistationen. Taxichaufförer brukar alltid vara pålitliga när man behöver information. Vi hoppade in i en taxi och bad honom att köra oss till något disco, där vi kunde dansa lite. Tyvärr är inte deras engelska alltid den bästa, därför blev vi körda till en bordell. När vi insåg var han kört oss, blev vi rätt förbannade, så det slutade med några väl valda svordomar och sen fick han köra tillbaka oss till hotellet. Där gick vi in och frågade var man skulle gå och blev hänvisade till en bargata. Väl där hamnade vi på nån rätt risig karaokebar där vi tog en drink, sen valde vi att tacka för oss och gå hem och sova.

Sista dagen valde vi att hoppa över golfen och istället lägga oss vid poolen, ett skönt beslut. Första dagen där man bara kunde koncentrera sig på att göra ingenting, ibland är även det underbart.

Det var kul att lära känna Christer och Bosse som jag inte hade träffat förut. Christer som heter Ekman i efternamn, visade sig vara en stjärna på golf. 2 raka 65 scorer på Las Salinas är inget man bara skojar bort. Förutom att spela fantastiskt bra golf driver han även en webbyrå vid namn Backspinn, ett passande namn med tanke på hans golf. Han finns även med på Twitter.

Bosse som heter Lasson i efternamn var en mycket intressant bekantskap. En man på 65 år, med ett ständigt leende och glimten i ögat. I Ystad är man stolt över denne man som anses vara en av europas bästa fotografer. Han hade både EM – och SM tecken i sin samling, imponerande. Jag visste inte ens att man kunde tävla i fotografering. Bosse tog oss med på en resa i fotograferandets konst och 45 års utveckling är spännande att lyssna på. Han hade en och annan fantastisk story att förtälja, jag tackar, bugar och lyfter på hatten.

Den sista resenären är min ordinarie vapendragare på golfresor, Staffan ”kocken” Ohlsson. Han upplevde den här resan som rätt tuff. Trots 2 sänkningar så slutade det med att han fick stå med portmonnän i handen när varje runda skulle summeras. Han fick agera sponsor den här veckan, tufft att lira med killar som gör 65 och 66 rundor. Staffan hittar ni som servitör på restaurang Griffin i Stockholm. En restaurang som är känd för att ligga i topp avseende bra kött, jag kan varmt rekommendera den. Staffan finns nu också på twitter. Vi registrerade ett konto till honom för att han skulle få möjligheten att hänga med.

Summa summarum kan vi bara konstatera att vi har haft en kanonvecka! Hotellen och vädret var kanon, däremot kan man som duktig golfspelare önska lite mer utmaning på banorna. Som medelgolfare lär man dock gilla dem, relativt snälla med mycket rull och ganska enkla greener. Solresors resenärer lär åka härifrån med ett leende på sina läppar.  Med detta ber jag att få tacka för förtroendet som Solresors golfreporter. Nu återgår jag till min ordinarie tjänst som VD för iNEED, nu byter jag shortsen mot kavaj och skjorta. Livet handlar om kontraster, det skapar balansen. Tack så mycket för att ni har följt oss på resan. Ni får gärna fortsätta att följa bloggen.

Tagged with: