Idag satt jag och gick igenom siffrorna för verksamheten. Det var en läsning som kändes ok, inte mer än så. Det är så oerhört tydligt hur mycket som handlar om insats och belöning, gör man för lite blir man bestraffad. Som företagare handlar det om att ständigt försöka vara på topp, att alltid ha en extra växel att lägga i.
När jag summerade första året, sommaren och nu starten på hösten blev jag nästan lite bestört. Samtidigt måste jag vara ärlig med mig själv och inse att jag inte blir yngre, piggare eller mer driven. Hela förra vintern/våren gick åt till förhandling hur vi skulle lösa aktierna i det gamla bolaget. Eftersom affären gick i stöpet gick jag hem, försökte att ladda batterierna under en månad för att sen dra igång nytt bolag. Det var ett slit utan dess like och dessutom att sen få upp bolaget på fötter och fortsätta kämpa. I våras fick vi ett litet brejk, vi gjorde några kanonmånader och jag kände inombords att ”äntligen är vi över kanten”. Samtidigt som jag kände den känslan började jag också slappna av och tänkte att det här ser bra ut. I samband med att känslan av välbefinnande började infinna sig märkte jag också hur oerhört trött jag var, det var som luften gick ur mig, jag började tappa hungern, energin och den där glöden för vad jag höll på med. Helt plötsligt började jag misstro mig själv, började undra om jag gjorde rätt saker och om jag hade startat detta bolag endast i affekt.
I somras fick jag nästan ångest av att bara tänka på Next u, det var som att jag behövde distansera mig från det. Jag ville helst inte prata om det, ville inte fundera på nästa steg eller vad som var nästa mål. Det kändes som jag bara ville fly från allt, att jag var för trött för att orka ladda om igen. Under denna period har det farit många tankar genom huvudet, tankar som, ”Gör jag rätt saker” ”Vad vill jag egentligen göra” ”Är jag rätt man att driva bolag” osv…Jag har bitvis vänt ut och in på mig själv, detta för att bli klok på om jag gör rätt saker.
När hösten väl kom, insåg jag att siffrorna såg rätt tråkiga ut. Dock inget oroande, men däremot långt ifrån där jag vill vara. Samtidigt hade jag knappt ett enda nytt kundbesök inbokat, det var nästan tomt i kalendern. Jag började gräva i mig själv för att hitta energin att börja ringa nya potentiella kunder, men den kom inte. Under 4-5 veckor lyckades jag inte hitta nån energi för att ta tag i problemet med att hitta nya kunder. Jag började sakta inse att jag under väldigt lång tid egentligen gått i ett tomrum, jag var inte utbränd men jag var energimässigt tömd, dels pga allt jobb med att starta nytt men även den långa bittra striden att tappa allt jag hade i det gamla bolaget. Trots allt gör det fortfarande ont i hjärtat att veta att jag gav 4½ år av mitt liv för Ineed, investerade varenda krona jag hade och sen se att bolaget gjorde konkurs 6 månader efter att jag lämnat det. Med det försvann också alla mina pengar, samtidigt som det på sätt och vis också var min baby som försvann. Med detta i åtanke kanske det inte är så konstigt att energin bitvis varit slut, att jag helt enkelt inte orkat med allt.
För några veckor sen började jag dock vakna till, då började jag summera resan och samtidigt öppnade jag ögonen och såg på det hela med lite mer nyktra ögon. Det är inte så himla konstigt att jag var slutkörd, jag tror vem som helst hade varit totalt färdig efter den resan och då ska man ändå veta att jag har ett par resor till i bagaget. Dessutom blev jag av med några personer som stått mig nära vilket också känns tungt. Jag bestämde mig då för att det var dags att börja ta tag i bitarna igen, sluta grubbla och istället börja se framåt. Jag bestämde mig för att släppa offerrollen och återigen sätta mig i förarsätet, det var helt enkelt dags att ta tag i företagandet igen! Jag har sedan dess bokat upp drygt 25 nya möten, genomfört ett antal och äntligen börjar det hända saker. Nu har jag bestämt mig för att se hösten som en möjlighet, en möjlighet att satsa på bolaget och ta nästa steg. Nu får det räcka med självömkan, nu är det dags att bita i det sura, inse att jag under en period varit värdelös och lägga det bakom mig. Nu finns det bara en väg och det är framåt!
Den här veckan som passerat var väl den 3.e i rad som kändes riktigt bra. Äntligen börjar jag känna igen mig själv igen, är inte van att hänga med huvudet. Jag har aldrig varit den personen och det är inget jag strävar efter. Inom en vecka eller två kommer vi att lansera något oerhört spännande, något som idag inte finns på svensk rekrytering – och bemanningsmarknad. Det känns fantastiskt spännande, det är nästan så att jag redan nu längtar till att helgen ska ta slut. Det om nåt måste vara ett tecken på att saker och ting pekar åt rätt håll.
