Under mer än 8 år har jag träffat bolag som står i begrepp att rekrytera in personal. Vid i stort sett samtliga av dessa möten har vi kommit in på rekryteringsprocessen – ni vet de där 6-8 boxarna som beskriver ”kravprofil, upprätta annons, annonsera, urval/screening, intervju, referenser, upprätta anställningsbevis och anställ”. Jag vet inte hur många gånger jag har suttit och gått igenom det där med både företag och kollegor i branschen. Rekryteringsprocessen är ett begrepp, den ska man följa. Det intressanta är att den i stort sett är statisk, oavsett om man söker ett kortare vikariat i en reception eller söker jobbet som försäljningschef med ansvar för miljarder. Alla måste gå igenom den processen, ung som gammal, rookie som luttrad räv, det är så det funkar.

recruit_sw

Om man ser jobbet som en köpprocess där kandidaten skall köpa ett jobb av ett företag och jämför det med om man ska köpa någon annan vara istället, är det nån skillnad? Ser alla köpprocesser likadana ut eller skiljer det sig om man ska köpa något som kostar mer eller mindre? Lägger vi ner mer tid på köp av exempelvis en utlandsresa än om vi ska ta tåget några mil? Kan det vara så att vi värderar vår egen insats till vad vår potentiella utkomst blir? Jag tror det, min gissning är att många är beredda att anstränga sig mer om det är något man verkligen vill. Är det ett riktigt spännande jobb, är man beredd att göra mycket för att få det jobbet, däremot vill man att ett enklare jobb ska vara smidigt att söka. Att lägga ner en halvtimme för att söka ett kortare vikariat är för många rätt ointressant. Ska man dessutom behöva registrera sig går det oftast bort. Det här är inget nytt, däremot är inte rekryteringsprocessen anpassad för detta, den bygger på ”one size fits all”. Alla skall genom stupröret, det är så systemen är byggda, inte konstigt att många företag börja märka av bristen på bra ansökningar. Många orkar inte lägga den tid som krävs om inte jobbet ser tillräckligt attraktivt ut. Det kan man givetvis tackla med inställningen ”orkar ni inte lägga ner tiden så kanske ni ändå inte ska jobba här” och det kanske är rätt tänkt i vissa fall, däremot tror jag att man förlorar på det tänket över tid. Jag tror alla företag som rekryterar personal på frekvent basis behöver tänka igenom sina framtida processer. Förutsatt att man som företagare värderar människor och anser att bra medarbetare skapar bra företag är det nog på sin plats att lägga lite tid på att fundera över detta.

Jag tror att vi relativt snart kommer att se allt fler olika sätt att söka jobb på. Vi kommer att behöva ha olika rekryteringsprocesser för olika jobb, det kommer inte att funka med endast en process längre. Tid är något som är begränsat och att söka jobb tar idag alldeles för lång tid. Dessutom är det fortfarande rätt få bolag som hittat en smidig mobil lösning, trots att snart 50 % hittar sina jobb via mobilen. Rekryteringsbranschen kommer att behöva snäppa upp sig ett par pinnhål, att sitta kvar i stolen och invänta kandidater som skall registrera sina personprofiler i nån databas kan vi nog snart glömma. Verkligheten tenderar att komma ikapp och de som tänker utifrån användaren är ofta de som blir vinnarna i långa loppet. Vi kommer att behöva genomgå en digital transformation för att möta de önskemål som finns därute. På Next u sitter vi just nu och jobbar igenom hur vi kan fortsätta att digitalisera oss, redan idag hanterar våra kunder en hel del genom sina mobiler. Snart ska vi förhoppningsvis kunna lansera rena mobila ansökningar som gör det möjligt att söka jobb utan att behöva sitt CV. Det finns mycket kvar att utveckla inom detta och det är också det som driver mig att fortsätta utveckla verksamheten. Jobbet är en så stor del av livet för de allra flesta, det är roligt att få vara med o förändra något som är så viktigt!

När jag växte upp brukade min mamma mellan varven använda begreppet ”man saknar inte kon förrän båset är tomt”. Hon gjorde det i sammanhang när saker jag tagit för givet försvann och jag började sakna dem. I den tid vi lever just nu, med personlig utveckling, karriär och en ständig jakt på den senaste kunskapen, blir det väldigt lätt att vi glömmer bort en sån trivial sak som trivsel. Jag har träffat så många människor som i jakten på nya utmaningar prioriterat bort att de faktiskt trivdes på sitt förra jobb. De gillade sina kollegor, uppskattade sin chef och tyckte att arbetsuppgifterna faktiskt var helt ok. Det var en tillvaro där de kände sig bekväma, omtyckta och tillhörde en gemenskap. De var bekväma med sina arbetsuppgifter och kunde åtnjuta lyxen att faktiskt vara den som delade med sig av sina kunskaper istället för att vara den som hela tiden söker kunskap.

Oavsett media så pratas det stress, det är så vanligt förekommande att vi knappt reagerar på det längre. Det som är slående är att stressen kryper ner alltmer i åldrarna. Jag förstår att människor mitt i karriären, med dagis, skola, ansvar, lån m.m upplever livet som stressigt. Mängden åtaganden ihop med ansvaret kan stressa upp även den mest stresståliga person. Att unga människor känner sig stressade tror jag hänger ihop med andra saker, det handlar betydligt mer om självuppfyllande, att känna sig tillräcklig, bli bekräftad och att känna en ständig utveckling. Stannar man upp, kan man lätt snegla åt andra och känna att de utvecklas snabbare. När man är yngre är ofta besluten lättare att ta, de påverkar färre människor och skulle det bli fel kan man alltid fatta nya beslut. Världen där ute är fylld av möjligheter och det är lätt att bli rastlös om man står still för länge.

I stressade situationer är det svårt att fatta välgrundade beslut. Hjärnan har betydligt svårare att sortera, analysera och värdera när vi upplever stress. Det är ett flyktbeteende som gör att vi behöver stålsätta oss för inte segna ner och förlora energi. I såna situationer är det svårt att överhuvudtaget ställa sig frågan – Trivs jag på mitt jobb? Den ständiga jakten på självuppfyllelse slutar sällan bra, den leder tyvärr alltför ofta till nån form av depression och att man tappar sin energi. Man börjar lätt famla i mörkret och fatta ogenomtänkta beslut. När man till slut hämtar andan och gör sin analys är det många som ställer sig frågan – Varför tog jag det beslutet då? Dessvärre går det inte att förändra historien, hur mycket vi än vill. Den är vad den är och det handlar om att lära sig av den och ta sig an framtiden på ett bättre sätt. Kunskapen man bär med sig bör göra att man fattar bättre och mer genomtänkta beslut nästa gång.

Man ska aldrig underskatta värdet av att trivas på sitt jobb. Det är så många som lämnat ett jobb som de egentligen gillat och skälen har alltför ofta bottnat i att det är något i livet som saknas. Vi människor behöver variation mellan varven, dessvärre blir det ibland så att vi p.g.a det fattar ogenomtänkta beslut och lämnar något vi egentligen gillar. Jag tycker man bör värdera trivsel högre, människor som trivs och mår bra brukar utstråla energi. Det är så lätt att ta det för givet, snälla gör inte det. Känn efter hur du mår på ditt jobb, prata med dina kollegor, försök att hitta en skön balans. Är du trygg i ditt jobb, brukar det smitta av sig på övriga delar av livet. Välmående människor skapar välmående företag som förhoppningsvis hjälper till att skapa en bättre värld. Ensam är sällan stark, vi mår oftast bäst i sammanhang med andra som vi tycker om. Börja med dig själv, det är där svaren finns.

När man pratar med framgångsrika företagsledare, entreprenörer och chefer brukar de oftast framhålla bra personal som en av de avgörande anledningarna till framgångarna. Motiverade människor som drar åt samma håll brukar vara en cocktail som de flesta drömmer om. På många låter som det som att de haft tur att hitta alla dessa personer, personligen tror jag bra ledarskap, värderingar och en tydlig kultur skapar ett vinnande koncept. Människor som är motiverade, som vet vad deras uppgifter är och som har tydliga mål, brukar oftast leverera. Det förstår de flesta, men ändå är det så svårt att uppnå.

Allt börjar med ledarskapet, en ledare som har en tydlig målbild och som kommunicerar den, brukar lättare få människor med sig. En sådan ledare brukar oftast uppmuntra oliktänkande och vågar både tänka och agera i nya banor. Såna ledare brukar ofta vara duktiga på att forma sina medarbetare och rekryterar oftare personer med rätt inställning och attityd istället för att stirra sig blind på erfarenhet av bransch o dylikt. Tänk vad mycket ny kunskap företag får när personer med annan bakgrund och erfarenhet kommer in i bolaget. Många branscher brukar utvecklas genom att studera andra branscher, oftast hittar man de nya spännande ideérna genom att hämta kunskap utifrån. Vad är det som gör att många inte vågar gå utanför sin ”ram” och rekrytera in personligheter istället för erfarenheter?

Min gissning är att man hellre spelar säkert än utmanar gängse norm. Om man inte är högsta chef, är det lätt att bli ifrågasatt om inte den nyanställde levererar på en gång. Många är otåliga, har inte tid eller ork att lägga ner den ansträngning som krävs för att lära upp någon. Det är så mycket enklare att ta någon från branschen, då behöver man endast lära dem saker som företagskultur, värderingar och system. Det andra bör de rimligtvis ha med sig från tidigare arbetsgivare. Utvecklingskurvan är betydligt snabbare för någon som kan branschen, däremot brukar den plana ut efter inte alltför lång tid. Om man däremot vågar satsa på rätt personlighet istället, kan den kurvan många gånger skena iväg efter ett tag. En riktigt motiverad och stimulerad person kan försätta berg. Alla är vi som mest kreativa när vi är nyfikna på något, det är då vi hittar nya metoder, vi söker massa information och vi suger verkligen i oss kunskap. Nyfikenhet är en underskattad egenskap, det är sällan man hittar det ordet i en platsannons.

Hur ska man göra och vad krävs för att man ska våga ta in oprövade kort? Det krävs mod, det krävs en tydlig bild över arbetsbeskrivning och man behöver ha en realistisk tidsplan för att personen ska bli produktiv. Man behöver också ha ett bra introduktionsprogram där den anställde får ett helhetsbild om företaget och dess målbild. Hur många gånger har vi inte suttit på någon middag där någon berättar hur fantastiskt just deras arbetsgivare är! De beskriver i detalj hur kul de har på jobbet, hur stimulerande chefen och arbetsuppgifterna är och varje dag är en utmaning. Visst är det lätt att bli avundsjuk på den där härliga entusiasmen. Det är lätt att bli lite cynisk inombords och tänka ”vänta du bara”. Men det är underbart med människor som brinner för sitt företag, vilka ambassadörer de är. Min och vår ambition på Next u är att få fler företag och beställande chefer att våga satsa på lite oprövade kort. Vi har alltför många gånger sett vilken enorm utväxling det kan ge när företag tar in någon där de ser potentialen men personen saknar den ”rätta” bakgrunden. Trenden pekar i rätt riktning, idag blir det tydligare att man kikar allt mer på personliga egenskaper och mindre på tidigare erfarenheter. Viljan att lära ihop med nyfikenhet och hög ambitionsnivå, visar sig ofta vara en formel som ger oanade resultat.

Sverige idag ser inte ut som det gjorde för bara några år sen. Vi har en hel generation ungdomar som vill ut i arbetslivet, deras CV är ofta brokiga. Man har haft en mängd olika jobb, det finns sällan en röd tråd utan man prövar sig fram för att hitta rätt. Många arbetsgivare är lite försiktiga med att anställa någon som haft 4-5 olika jobb inom loppet av 2 år. Det är fullt förståeligt, det kostar både pengar och energi att lära upp någon. Samtidigt kan det vara en möjlighet att få in ny och annorlunda kreativitet som kan smitta av sig på andra medarbetare. Rätt riktad energi är en fantastisk tillgång för alla bolag. Min gissning är att fler företag kommer att våga se över sina framtida policies och processer. Hur ser er rekryteringsprocess ut, vågar ni gå utanför ramen och se mer till personen än till erfarenheten? Frågan är både svår och tuff att besvara, det beror självklart på typ av tjänst som skall tillsättas. Men visst är det en intressant frågeställning och framförallt nödvändig på den arbetsmarknad som vi befinner oss på idag.

Hur många gånger har man inte undrat över sina livsval? Hur många gånger har man inte undrat över hur livet hade blivit om man hade gjort si eller så istället? Självklart ska man inte tänka så, men visst händer det ibland att åtminstone jag stoppar upp och funderar över varför jag befinner mig på den punkt i livet där jag är. Ofta kommer det över mig när jag pratar med vänner och bekanta och deras respektive yrkeskarriärer, det är ganska lätt att bli avundsjuk. Jag har ett antal vänner som rent yrkesmässigt lyckats i livet, de har startat bolag som lyft, med ekonomisk trygghet som en av följderna. Själv har jag tagit några ödesdigra beslut som tyvärr kostat mig i stort sett alla mina pengar, vilket ibland kan kännas väldigt tungt.

När jag startade Next u, gjorde jag det i rent vredesmod. Jag slutade på Ineed den 1.a juni 2012 och den 30 juli 2012 hade jag startat Next u, med allt vad det innebär att dra igång ett bolag. När bolaget väl var startat så körde jag stenhårt, hade ingen tanke på vad jag ville, vart vi var på väg, det handlade om ren och skär överlevnad, med revansch som drivkraft. Man ska aldrig underskatta revansch som drivkraft, men i långa loppet räcker den inte. Förr eller senare kommer verkligheten ikapp och då behöver man hitta något djupare, något mer beständigt som gör att man orkar driva igång sig själv varje dag. Det är inte många som tänker på det, men som entreprenör är man oftast sin egen chef, motor, inspiratör och den som varje dag ska elda på både sig själv och de andra. Det finns oftast inte utrymme för eftertanke, det är en lyx man sällan kan kosta på sig. Man behöver ha en inre drivkraft, något som verkligen får en att kliva ur sängen varje morgon med en dröm om att förändra världen. Att ha pengar som drivkraft är inte hållbart, även om en kille som Jonas Sjöstedt tror att det är grejen varför man startar bolag. Orkar inte ge mig in på det spåret, kan väl bara säga att jag tycker han är helt fel ute.

Tidigt i våras kände jag mig allmänt less, livet var inte speciellt roligt. Även om jag egentligen inte hade något att gnälla över, så var min energi rätt dränerad. Varje dag jag kom till jobbet så kändes det rätt trist, trots att jag driver mitt egna bolag som jag är jättestolt över. Jag hade försökt uppbringa energi, men det är ingenting man trollar fram, det är något som kommer inifrån. Samtidigt som jag själv kände mig rätt dålig, pratade jag med vänner och bekanta som drev sina bolag med stor framgång, vilket givetvis sänkte mitt självförtroende rejält. Frågor som ”är jag kapabel att driva företag”, ”gör jag rätt saker” ”var är all min kreativitet” osv gnagde i mitt huvud. Mitt självförtroende, som jag alltid ansett vara rätt bra, var ordentligt tilltufsat. Jag började fundera på om jag kanske borde överväga att lägga ner, inse att jag inte har det som jag alltid inbillat mig att jag har. Jag måste erkänna att det är rätt tufft att se sina vänner lyckas samtidigt som jag själv känt mig rätt usel, det är inget jag tycker om. Det är riktigt jobbigt att börja tvivla på sig själv, det är inget jag önskar någon.

Jag har vänt och vridit på det mesta, kontaktat människor som jag anser vara duktiga, allt för att se om jag kan hitta tillbaka till mig själv och mina drivkrafter att driva detta bolag. Som 100 % ägare blir man rätt ensam, det är bara inse att man inte sitter inne på alla svar. Därför har jag frågat andra människor, främst andra entreprenörer om de har upplevt samma sak och hur de har kommit ur det. Svaren har varit många och inget har varit likadant, givetvis för att människor är olika. Jag vet inte om jag blivit klokare, men jag har iallafall frågat, sen är det upp till mig att göra vad jag vill med svaren.

De senaste veckorna har något hänt, jag har börjat hitta min kreativitet igen, jag har börjat få tillbaka elden i mig och jag börjar känna igen ”den gamla Stefan”. Äntligen börjar min energi komma tillbaka, idéerna börjar sakteliga komma tillbaka. Skapande kräver energi och det är inget som man bara hämtar. Ren energi föds inifrån, den föds utifrån en en passion för något man vill lägga sin själ i. För mig börjar det äntligen komma tillbaka, men oj vad jag tvivlat. Att vara entreprenör kan för många vara glamoröst, men jag undrar hur många sömnlösa nätter jag har haft genom åren. För mig är entreprenörskapet synonymt med att satsa på en idrottskarriär, man lägger alla äggen i en korg och sen kör man! För vissa bär det, andra får packa ihop. Det finns inga fallskärmar, ingen A-kassa eller nån annan försäkring, skyddsnätet för en entreprenör är obefintligt.

Jag har nu valt att göra en storsatsning, anställt ytterligare 2 personer, skriver på ett hyreskontrakt på 36 månader för nytt kontor och bygger om hemsidan. Mitt val är nu gjort, eller som Julius Ceasar sa – tärningen är kastad. Nu finns bara en väg och den är framåt. Det känns nervöst, det känns pirrigt, samtidigt känns så rätt! Jag är ingen människa som vill göra något halvdant, jag vill se hur långt det kan bära. Om jag själv alltid sagt att ”inställning är allt” då är det upp till mig och mitt team att bevisa det.

För drygt 1 år sen gick Kristian Gidlund bort i cancer. Kristian var den killen som skrev bloggen ”I kroppen min”, jag lovar att han hade velat gå all in på musiken om han hade levt. Många människor som befunnit sig på randen till något, har fått in klarare syn på vad de vill göra. Jag har väl aldrig varit i närheten av något sådant, däremot har jag haft turer som inte finns noterade här, som fått mig i ordentlig gungning. Jag har fått mina smällar, jag lovar att de är fler och värre än majoriteten av svenska befolkningen. En del är självförvållade, andra har varit rent otursamma. Det spelar egentligen ingen roll, livet handlar om att se framåt, historien kan inte förändra något, den ligger där latent. Man kan dra lärdom av den, thats it.

2015 blir för mig och Next u, den stora resan. Det är med stor tillförsikt, stor ödmjukhet och en sjuhelvetes vilja jag tar mig an detta år. Jag ser fram emot att komma till jobbet och förflytta gränser för mig och mitt team! Tillsammans är vi enormt starka, produkten vi säljer är fantastisk och den samlade energin är enorm. Det enda som behöver komma till är tillfälligheter, men även de rår man över. Som Ben Hogan sa – Det är egentligen fantastiskt, ju mer jag tränar desto mer tur har jag.

När jag växte upp var det ofta vuxna som sa till mig att jag måste ha tålamod. ”Rom byggdes inte på en dag” har jag hört mer än en gång och jag minns att jag ofta blev ganska frustrerad över de vuxna som inte förstod nåt. Idag när jag själv är vuxen, börjar jag förstå vad de menade, saker och ting tar tid, erfarenhet är något man lever sig till och jag borde faktiskt ha lyssnat lite mer noggrant ibland. Många gånger är det bra att ha lite tålamod, saker och ting tenderar att ta lite mer tid än vad man tror.

Vid ett 10-tal tillfällen under augusti/september har jag haft förmånen att träffa drygt 70 entreprenörer och chefer på frukost. På varje frukost har det varit några gemensamma nämnare som kommit upp, en av dessa har varit att yngre människor skulle behöva jobba på sitt tålamod. Många upplever att de yngre människorna som de har anställt, ganska ofta kliver in och vill snacka om sin utvecklingsplan, sitt nästa steg och hur de vill ha det på sitt jobb. Trots att de många gånger inte varit där längre än några månader. Många av dessa chefer är inte vana med den framfusigheten, vilket många gånger har resulterat i en krock, som tyvärr lett till att den yngre personen till valt att säga upp sig. Det här är olyckligt och jag tror att kommunikationen och förväntningarna är det som är boven i dramat.

Under en av dessa frukostar var det en av deltagarna som berättade hur de hade jobbat med detta. De hade tidigare haft väldigt stor personalomsättning i sin säljorganisation men nu hade de fått ordning på det. De hade nu ändrat sin strategi och valt att vara tydligare redan vid starten av sin rekrytering. De hade valt att satsa mer på oprövade kort som saknade branschkunskap, de hade också valt att satsa mycket på intern utbildning och på ”mjuka” belöningar. För att identifiera dessa ”mjuka” belöningar hade de pratat med de anställda på tidigt stadium och frågat vad de tyckte var viktigt, vad som motiverade dem och vilka förväntningar de hade på sitt jobb. Därefter hade de presenterat en plan där företaget visade vilka förväntningar man hade på dem, vilka belöningar man hade satt upp och vilka regler som gällde. Allt var tydligt och det fanns ett medbestämmande, vilket många hade uppskattat.

Med tanke på att majoriteten av svenska chefer ofta har passerat 35 år, blir lätt kommunikationen med den yngre generationen lite trubbig. Förväntningarna på varann är olika vilket i slutänden sällan brukar bli bra. Därför gillade jag det sättet som företaget ovan använde sig av för att skapa en bättre sammanhållning, uthållighet och därmed resultat. Min erfarenhet efter 8 år inom rekrytering och bemanning är liknande. Jag tycker mig gradvis se att tålamodet är något som successivt blivit sämre och man vill gärna göra karriär på kort tid. Ofta vill man nå drömjobbet direkt, utan att behöva börja nedifrån. De flesta av oss har börjat nånstans och jobbat oss uppåt, det är också det som skapat vår kunskapsbank, som så ofta behövs för att kunna hantera olika situationer.

Förra veckan var jag på ett möte med ledningsgruppen på Sälj & Marknadshögskolan. Där var 2 elever med som klassrepresentanter. Vi pratade lite om vad de ville göra och den ena tjejen sa att hon nog ville jobba inom marknad istället för sälj. Jag förstod henne, samtidigt pratade vi om konkurrensen på arbetsmarknaden i allmänhet och på marknad i synnerhet. På varje marknadsjobb brukar det komma hundratals ansökningar där många är väldigt kvalificerade, vilket gör det extremt svårt att nå hela vägen fram. Därför gav jag henne rådet att börja på sälj för att lära sig och sen söka sig vidare internt. Jag sa att hon kommer att få räkna med att göra ett antal år inom sälj innan hon kan söka sig vidare. Jag tror många skulle tjäna på att se ett jobb lite mer långsiktigt, att börja nånstans på ett bolag, se till att över tid visa resultat och på så vis bygga sig ett eget varumärke. Livet är inget 100 meters lopp utan det handlar om att springa marathon, det gäller att vara uthållig och leverera över tid. En karriär tar tid att bygga, eller som man brukade säga till mig när jag växte upp ”Rom byggdes inte på en dag”.