Efter en veckas semester är jag nu tillbaka på jobbet igen. Det som slog mig när jag hade lämnat Sverige var hur vansinnigt fort jag glömde jobbet. Helt plötsligt satt jag på ett plan och verkligheten hemma sattes på paus. En skön men något udda känsla, framförallt om man som jag tillbringar nästan varje vaken timme med att fundera kring saker och ting på jobbet. Nu har jag varit igång och jobbat i 2 dagar men har fortfarande inte riktigt kommit igång än.

Idag tillbringade jag hela dagen på rekryteringsmässan i Västerås. Efter att ha varit där några timmar kom det fram en journalist från tidningen Handelsnytt och frågade om de kunde få göra ett reportage om iNEED och våra videopresentationer. Självklart sa jag att det var ok, lite reklam är alltid kul. Efter att vi hade pratat en stund märkte jag hur ringrostig jag var. Jag skulle förklara den stora fördelen med att man som kandidat fick göra en kortare film om sig själv samtidigt som företaget hade möjlighet att få lite mer information om personen bakom CV.t. Argumentationen haltade och jag blev varse om vilket lågt tempo jag hade i kroppen. Orden som normalt brukar flyta på, kändes nu något stapplande…

Uppenbarligen har semestern fyllt sitt syfte, jag har fullständigt kopplat bort allt som har med jobb att göra. Jag undrar dock hur lång tid det tar innan jag kommer att kunna få tillbaka den där något mer sprudlande energin igen. Det spanska mañana tempot verkar etsat sig fast i kroppen, rimligtvis bör jag ge mig själv veckan ut att komma tillbaka i gammal god form igen. Förmodligen är semester väldigt nyttigt, att koppla av brukar oftast leda till något gott. Jag läste någonstans att hjärnan arbetar som bäst när man ältat ett problem under lång tid och sen kopplar bort det. Oftast är det då som det undermedvetna tar över och bearbetar problemet som sedan kan leda fram till en lösning.

Tagged with:
 

Informationssamhället är verkligen här på riktigt. Med Twitters intåg kommer informationen helt plötsligt i realtid vilket innebär att vi är med i samma minut som det de facto händer någonting varsomhelst i världen. Regimer faller, arabvärlden är i uppror och rapporterna fullständigt haglar in i telefonen. Själv tycker jag att detta är oerhört fascinerande samtidigt vet jag inte riktigt om det är så nyttigt alla gånger.

Igårkväll gick jag över till en god vän för lite melodifestivaltittande och en god middag. Under själva melodifestivalen satt jag mer och följde #mel2011 (twitterspråk när man följer en viss tråd, i detta fallet melodifestivalen 2011) i min telefon än tittade på TV.n och jag kom på mig själv att finna diskussionen på twitter mer intressant än både programmet och min vän. Jag kände mig lite oartig och efter en stund bestämde jag mig för att lägga undan telefonen. Under dagen pågick också något som hette Vinterminglet på det nyöppnade hotellet Waterfront i Stockholm. Där samlades ”eliten” inom sociala medier och lyssnade på föresläsningar i och kring det nya medielandskapet. Twittertråden #ssmx som rörde den dagen gick på overload och en av kommentarerna fångade mitt intresse lite extra. Det var någon som beskrev läget ungefär så här ”nästan alla sitter antingen med näsan i sin telefon eller i sin Ipad och det är helt normalt”. När jag funderade på det blir det nästan lite tragiskt, både för den person som föreläser men även för alla andra runt omkring. Sällskapet omkring är inte tillräckligt intressant så jag måste vända mig till övriga världen för att kommunicera istället.

 Jag är en av dem som har blivit lite upprörd när vänner i min omgivning har suttit med näsan i sina telefoner istället för att närvara i dialogen och nu verkar det som att detta är på väg att i vissa kretsar normaliseras och även accepteras. Jag har skrivit om detta förr och min åsikt har inte förändrats, snarare bekräftats. Det handlar i grund och botten om att få bekräftelse, människor både ger och får bekräftelse i realtid och det förstärks genom att bl a öka antalet följare, få retweets (folk som skickar vidare dina inlägg) och detta är inte heller kopplat till någon speciell ålder utan det gäller såväl tonåringar som medelålders kvinnor och män. Precis samma sak gäller för Facebook, ända skillnaden är att det går lite långsammare där vilket gör att de största bekräftelsenördarna finns på twitter.

Jag är själv en av dessa ”twittrare” och får ut väldigt mycket av det. Dels får jag information om saker jag tidigare aldrig skulle fått, men jag får även nya vänner och affärsrelationer så det finns en hel del nyttigt med det. Att informationssamhället är här för att stanna råder inget tvivel om, däremot så är bekräftelsefenomenet väldigt spännande. Det kanske är så att vi lite till mans är för dåliga på att bekfräfta varandra verbalt men via nya kanaler kan vi börja göra det i allt större utsträckning. Vi mår alla bättre av lite beröm, så egentligen kan jag inte se något negativt med det. Min poäng är dock att man bör tänka efter före man tar fram telefonen och istället försöker visa lite respekt för de personer som finns i ens fysiska omgivning. Tillfällen till FB och Twitter kommer ändå att dyka upp, man bör dock kunna göra det lite mer diskret.

Över tid lär vi förmodligen bli lite mer nyanserade i vårt sätt att kommunicera via sociala medier. Vi kommer säkerligen att använda dessa källor för att både inhämta och delge information till varandra, men den fysiska kontakten kommer gissningsvis fortsätta att vara vår primära. Den kontakt vi får av att träffas och beröra varandra kommer inte några medier i världen att kunna ersätta, så det handlar nog mer om förhållningssätt och användarrespekt. Men visst tusan är det spännande, det går inte att komma ifrån! Vi måste bara se till att visa respekt för vår omgivning och vara lyhörda på signalerna som kommer. Vi får inte uppfattas som ouppfostrade eller oartiga bara för att vi vill deltaga i parallella diskussioner,

Tagged with:
 

Häromdagen var jag på ett frukostseminarium som handlade om pausens betydelse på jobbet. Gunnar Ekman som höll i föredraget hade bl a forskat i pausens betydelse för ledarskapet. Han har även skrivit en bok som heter ”från prat till resultat” som avhandlar småsnackets betydelse. Den tes han driver bygger på att besluten inte fattas i organiserade möten där agendan avhandlas i punktform. Hans forskning kommer fram till att besluten fattas i småsnacket över en fika, över lunchen eller utanför konferensrummet. När chefen rusar vidare till nästa möte börjar snacket om vad man egentligen borde göra, om ämnet diskuterats tidigare, vad som hände då etc.

Att det fattas beslut i korridoren är för mig ingen nyhet. När människor väl börjar snacka brukar det uppstå energi som förhoppningsvis sedan leder till någoting bra. Tyvärr kan ibland det informella snackandet övergå till skitsnack och skvaller vilket är förödande. Hur ska man då som chef bete sig och agera för att stävja skvaller och vara med i småsnacket? Enligt Gunnar var det viktigt att som chef vara närvarande. Inte bara någon enstaka gång utan man ska deltaga i det dagliga korridorsnacket, sitta med på fikapausen, se till att vara närvarande och ha dörren öppen. Man ska helt enkelt sträva efter att bli ”en i gänget” även om man fortfarande måste se till att bibehålla sin ledarroll. I varje grupp finns det informella ledare som i chefens frånvaro, och även ibland närvaro, antar ledarrollen. Som chef i en Svensk organisation ska man utifrån detta se till att bli en aktiv deltagare i småsnacket. Inte helt enkelt men säkerligen möjligt, dock måste det som i allting annat vara ärligt förankrat.

Paus Management är utifrån detta ett begrepp som säkerligen kommer börja diskuteras inom svenska företags väggar. Att börja se pausen som en strategisk del i vardagen, att medarbetarna tar en paus och samtidigt har det bra. Det kan  handla om miljön, att kaffet är gott, att det finns frukt och någonting att knapra på. Pausen ska tjäna som en del i vardagen när kollegorna kan snacka och avhandla sånt som inte nödvändigtvis rör jobbet. Det kan ligga en motsats i detta ur ett arbetsgivarperspektiv, att som arbetsgivare ge lön för att medarbetarna ska fika. Dock tror jag att man långsiktigt kan bygga en bra anda som ger en teamkänsla och samtidigt skapar en produktiv miljö där man ger allt, för att sen vila en stund. I dagens tjänstesamhälle är det inte kroppen som behöver vila, det är oftast huvudet som behöver rensas. Kanske kan fikapausen ses som en återhämtningsstund där kreativa tankar kan födas, vad vet jag? Paus Management är nog ett ord som kan få fäste i framtidens företagssverige.

Tagged with:
 

Att livet som entreprenör skulle bli så här hade jag aldrig kunnat föreställa mig. Egentligen hade jag nog ingen bild, det var mer av en dröm om att skapa någonting och se om det gick. Jag har genom åren haft ett gäng olika ideér men av olika anledningar har jag inte nått hela vägen förrän iNEED blev verklighet. I min värld krävs en bärande idé, det måste vara något unikt som fyller ett behov som inte finns. Med videopresentationen tyckte jag mig finna det jag letat efter inom rekrytering/bemanning. Här hade jag funnit något som inte fanns och jag kunde helt klart se en nytta för både företag och människor som sökte jobb.

Att dra igång ett bolag är ganska enkelt, det krävs en del administrativ förmåga och lite tålamod. I detta fallet var det ett Aktiebolag vilket även krävde hundratusen kr (idag krävs endast femtiotusen kronor). Sedan började det krångliga, det krävdes lokal, telefoner, datorer, div olika avtal, ansökningar till förbund, abonnemang på x olika tjänster, lära sig förstå upphandlingsprocesser, förhandla med säljare, hitta en bärande affärsmodell, hitta ett marknadsbudskap, finansiera hela kalaset m m….Helt plötsligt hade man ingen IT avdelning att ringa när datorn strulade. Skulle man sätta ihop en presentation var det bara att börja från början. Säljprocessen var väldigt enkel, det var bara att kolla på Eniro, Hitta.se eller Google, något säljstödsprogram var inte att tänka på. I stort sett varje kväll jobbade man tills ögonen slocknade och när morgonen grydde var det bara att gå tillbaka och fortsätta där man slutade. Jag vet inte hur många gånger jag satt kvar på kontoret alldeles tom i blicken och undrade vad jag hade gett mig in på!

Till min hjälp hade jag dock 2 tjejer som jag hade anställt som rekryterare. De blev min livboj, alla de gånger jag började tvivla kände jag ansvaret inför dem att visa att det skulle gå. Efter att vi hade varit igång i drygt 5 månader hände det jag fruktade, finanskrisen svepte in över världen. Mer eller mindre varje företag införde anställningsstopp och när man ringde var det kalla handen. Som ny aktör på en marknad krävs någonting mer, då räcker det inte med en bra idé och brinnande engagemang! Det krävs vilja av stål, en vinnarskalle som aldrig ger upp och en teamkänsla som håller i alla väder. Tillsammans var vi 3 starka och lyckades trots en hel del andra motgångar överleva. När jag tänker tillbaka på den här tiden, så kan jag inte förstå hur vi lyckades, men på något sätt gjorde vi i alla fall det.

Jag vet inte hur många gånger jag har frågat mig själv vad jag håller på med? Att driva eget företag innebär en massa saker, bl a innebär det att man ALDRIG är ledig! Man har med sig jobbet både dag och natt, oavsett var man befinner sig så finns det närvarande. Man tjänar väsentligt sämre, man sover periodvis dåligt, man oroar sig konstant och hela tiden finns det något moln på himlen. Man tror att det ska vara glamoröst, men den glamouren har åtminstone jag inte sett röken av! Men ändå skulle jag aldrig byta bort det! Något häftigare, roligare, mer spännande och framförallt utvecklande har jag aldrig varit med om! När vi skrev första avtalet var jag så stolt att jag ville ringa alla jag kände och bara vråla rakt ut! Någon ville köpa något av mig, bolaget som jag hade suttit och skrivit en affärsplan över hemma på mitt köksbord. Känslan är rätt läcker, drömmen hade blivit verklighet och helt plötsligt kom jag på mig själv att sitta och googla på ordet ”faktura”. Jag skulle skicka min första faktura och kom helt plötsligt på att jag inte hade någon mall 🙂

Imorgon firar iNEED 3 år som företag och det känns helt fantastiskt!  Vi är precis i startgroparna att sparka igång i Malmö och Göteborg, vi har snart växt ur kontoret och vi har blivit tvåsiffrigt i antal anställda. Vi har lanserat ett antal nyheter inom rekrytering/bemanning i Sverige och fler lär komma. Idérikedomen är stor och det är endast tiden som inte alltid räcker till. Det roliga är att många väldigt tidigt ifrågasatte det vi lanserade, men nyligen fick jag höra att ett av Sveriges 3 största rekryteringsföretag står i begrepp att lansera videopresentationer. Visserligen är de 3 år efter oss, men det känns ändå som ett kvitto på att vi har gjort rätt. Nu har vi dock tagit klivet vidare och lanserat den filmade annonsen, byggt ett antal andra applikatoner och kommer inom kort att lansera några väldigt spännande nyheter.

Livet som entreprenör är nog det största som hänt i mitt liv, so far! Om jag någonsin har lyckan att bli förälder kommer det att slå detta, men än så länge får jag nog klassa detta som mitt livs häftigaste grej! Det är så många saker med det som gör en stolt. Bara det att man kommer till någon medarbetares telefonsvarare och hör att de nämner iNEED gör en stolt. Fortfarande finns den där brinnande lågan varje dag man kliver ur sängen. Hjärnan går konstant på högvarv och varje dag lär jag mig nya saker. Ibland är det som när man var liten och konstant gick omkring & var nyfiken och ställde frågor. Trots att jag idag precis är fyllda 40 år, känner jag mig många gånger som då, det är lite roligt.

Emellanåt är jag ute och föreläser inför olika grupper. Det är något som är väldigt utvecklande, då jag får direkt feedback och samtidigt kan testa av lite ideér. Jag brukar ofta påtala vikten av att kämpa, att det inte finns några genvägar. Oavsett vad man vill  uppnå så krävs en hel del jobb. Det är upp till var och en hur hårt man spänner bågen, men om man siktar högt får man räkna med att slita. Jobbet ska göras och som entreprenör är det ingen som gör det åt en, ordet leverera är mer påtagligt än någonsin. Så länge drivkraften finns där, är det inget problem. Det gäller bara att vara klar över vad som driver en, i annat fall kan det vara svårt att hitta rätt motivation. Drivkraften måste dessutom vara djupt rotad och stadigt förankrad, i annat fall är det lätt att börja misstro. Min drivkraft är väldigt tydlig och visionen har jag klar för mig, så det gäller bara att hålla energinivån på topp. Att ha pengar som drivkraft tror jag inte på, det skulle inte hålla i längden. Alla som vill bli framgångsrika har något större i sikte, det handlar om att förändra, att utveckla och att förverkliga sig själv och sina drömmar.

Jag avslutar med ett ordspråk jag en gång hörde på en konferens och för mig är det svaret på det mesta, ”att sluta vilja bli bäst – är att sluta vara bra”.

För mig är det kontrasterna i livet som gör det så fantastiskt. Igår åkte jag upp en sväng till Dalarna för att träffa en potentiell kund. När jag satt i bilen på vägen upp hade jag verkligen tid att tänka. Ibland är det så skönt att bara sitta i bilen, lyssna på musik och betrakta landskapet, så lugnt och stilla. På vägen tillbaka var jag tvungen att stanna till och bara kliva ur bilen för att verkligen känna lugnet, tystnaden och blicka ut över det annalkande fjäll landskapet. Att stå där några minuter gav en väldigt rofylld känsla och färden hem en fredageftermiddag var skön.

Idag tog jag en promenad runt kvarteren Vasastan/Birkastan och helt plötsligt befann jag mig vid Karlbergs station. Där stod jag en stund och blickade ut över de farande tågen, människorna som promenerade i solskenet och konstaterade hur mycket jag tycker om stadslivets puls. Att pendla mellan lugnet och pulsen är just den kontrast som jag uppskattar. Jag tror det är ganska överförbart till våra årstider. Skulle vi varje dag vakna upp till blå himmel, 20 grader och sol skulle vi så småningom ta det för givet. För mig räckte det med att idag se solen och upptäcka att det droppade från taken för att de första vårkänslorna skulle infinna sig. Det är en härlig känsla när det börjar spritta i kroppen och man börjar inse att våren snart börjar göra sig påmind. Man ser det i ögonen på människor man möter, det börjar glittra av hopp och kragarna som tidigare dolde halva ansiktet, är nu uppknäppta och vilar mot axlarna.

Det är även väldigt skönt att koppla bort det brus som ständigt omgärdar. För mig som är en aktiv deltagare i olika former av sociala medier är det ibland väldigt skönt att bara logga ur. Att ständigt hänga med, att konstant försöka utvecklas och förbättra sig själv, kan ibland skapa en inre stress som gör att man knappt hör sina egna tankar. Att koppla bort allt, logga ur och inte behöva tänka är många gånger som balsam för själen. För mig handlar det hela tiden om balans, att kunna vara med och deltaga på alla arenor men att vara medveten om att man behöver växla spår mellan varven. Att både stad och land har sin charm, att periodvis vara in – och utloggad , att njuta av vintern men längta till våren och att både jobb och fritid krävs för att må bra. För mig är balans mitt nyckelord, jag behöver lite av varje i lagom dos, då mår jag som bäst.

En helg som denna får gå i lugnet och vilats tecken. Att ständigt vara på tårna och bygga företag tar enormt mycket energi, därför kan det vara skönt att bara luta sig tillbaka och njuta av livets små detaljer. Yin och Yang som kineserna beskriver som livets ytterligheter, är något vi behöver för att nå vår fulla potential.

Tagged with: