Det är måndag förmiddag och ytterligare en helg har rusat förbi. Tycker knappt att veckorna hinner börja innan man sitter där fredag eftermiddag och tittar på klockan och konstaterar att arbetsveckan är över. Förmodligen är det en lyx att ha det så, att kunna tycka sitt jobb är så fantastiskt kul att man inte vill att veckorna ska ta slut. Imorse när jag satt och kollade flödet i Twitter konstaterade jag att det fanns en del måndagsångest där. Den är säkert mer påtaglig nu när hösten verkligen börjat visa sig från den gråa sidan.

 

Förra veckan pratade jag med en tjej som blev uppsagd på grund av arbetsbrist och hon berättade hur hela hennes värld föll ihop. Trots ett i övrigt jättebra liv, så rasade hela hennes tillvaro när hon fick beskedet att hon inte skulle få vara kvar på sitt jobb. I våras gjorde företaget Wise en undersökning på temat Lycka. Bland annat ställdes frågan – Vilket är viktigast för att du ska vara lycklig, jobbet eller familjen? Mer än hälften av svenskarna svarade att jobbet var viktigast! Det säger rätt mycket om hur vi ser på vårt jobb och hur mycket det betyder för oss. Därför blir jobbet än viktigare nu när mörkret träder in i våra liv. Framför oss ligger en period av mycket mörker och då är det viktigt att ha något att sysselsätta sig med, helst ska det dessutom vara berikande på något sätt.

 

Till detta kommer dessutom en vikande konjunktur. De flesta prognoser och artiklar kommunicerar ut att lågkonjunkturen nu har anlänt Sverige och den beräknas stanna kvar under en period. Detta gör inte livet lättare för de som står utanför arbetsmarknaden, det kommer inte att bli lättare att hitta jobb. I våras läste jag en rapport från Trygghetsrådet. Den rapporten visade att drygt 60 % av alla jobb förmedlades via kontakter och att platsannonser stod för drygt 30 %. Om jag hade varit arbetslös, skulle jag verkligen sätta igång att odla mitt kontaktnät. Det är ett jobb som kräver en hel del insatser, men med ett framtida jobb i vågskålen är det garanterat värt det. Det bästa sättet att bygga sitt kontaktnät är att aktivera sig via sociala medier. Att starta ett Twitterkonto, att gå med i grupper på Linkedin och att börja bygga sina kontakter på Facebook är saker som gör att man helt plötsligt kan hitta en mängd nya vänner, som sedan kan leda någonstans. Det är en resa som kan ta en åt diverse olika håll, så länge man bara vågar vara nyfiken finns det alla möjligheter att hitta ett jobb via något av dessa nätverk. Faktum är att vi på Next u har genomfört 2 rena rekryteringar via Twitter sen starten den 14 augusti. Att söka jobb via sociala medier är något som bara är i sin linda, men jag är övertygad om att det kommer att växa dramatiskt.

Det märkliga är dock att det finns ett antal människor som verkar se på jobbet som något man inte behöver vara rädd om. Oavsett om de söker jobb alternativt redan har ett, finns det ett antal som har nån form av rycka-på-axlarna mentalitet och inte anstränger sig. För mig ter sig det oerhört konstigt, att man inte har viljan eller engagemanget att anstränga sig. Det handlar ändå om ens liv, framtiden bygger på att man skapar sig en plattform som en slags grund. Alla kan inte få sitt drömjobb direkt, man behöver testa på lite olika för att förstå vad man egentligen vill. Samtidigt ska man veta att det finns ett stort antal därute som inte vill något annat än att få ett jobb. Hur man än vänder och vrider på det, är en trygg inkomst nyckeln till att skapa sig ett bra liv. 

Nu har jag lyxen att kunna gå till ett jobb jag älskar, men i somras såg det annorlunda ut. Jag hade mycket väl kunnat vara en av alla dessa som stod utanför och tittade på, men tack vare min inställning och vilja lyckades jag starta Next u. Hade jag inte lyckats med det hade jag definitivt aktiverat mig än mer via sociala medier. Mitt tips till alla er som går i dessa tankar, börja aktivera er via Twitter, Linkedin och Facebook, det kommer garanterat att hjälpa er! Även om man inte hittar sitt jobb direkt kommer detta att leda till nätverk som sedan blir kontakter vilka kan vara de som öppnar dörren någonstans. Det finns inget att förlora, mer än tiden det tar och den investeringen kan man oftast ta i en sån situation.

 

”Tala med bönder – på bönders språk” Det kan vara det mest grundläggande steget i all form av kommunikation. Året är 2012, överallt diskuteras arbetslöshet, tufft att komma in på arbetsmarknaden, regleringar osv. Samtidigt befinner sig företagen i en problematik med att hitta rätt kompetens, dvs rätt personer. Detta är också det som politiker just nu väljer att kalla ”matchning” eller som det oftast heter ”missmatchning”.  Idag, 3 april när jag kikade på Arbetsförmedlingen fanns exakt 65 470 lediga jobb. Samtidigt finns det ca 450 000 personer utanför arbetsmarknaden. Nånstans här finns i min värld, ett problem!

Varför öppnade jag  då med ”tala  med bönder…”? Skälet till den öppningen är att företagen som tillhandahåller alla dessa 65 470 lediga  jobb uppenbarligen inte lyckas nå fram med sin kommunikation. De lyckas inte tala med ”bönderna” på ett språk som de förstår. De hittar inte vägarna fram i bruset helt enkelt. Jag pratar dagligen med företag om attraktion, om att göra sig själv till moderna arbetsgivare dit människor faktiskt söker sig. Det handlar om massa olika åtgärder, alltifrån att skapa sig ett intressant varumärke till att faktiskt se till att ha bra produkter/tjänster att erbjuda marknaden. Det handlar också om det första mötet med potentiella kandidater. Själva platsannonsen är för väldigt många den första kontakten man får med bolaget.

Enligt Svt förmedlas idag drygt 95 % av jobben via nätet. 95 % är en väldigt hög siffra. Om man skärskådar detta beteende lite mer och kikar på hur det faktiskt ser ut, ser processen ut enligt följande. Man hittar oftast jobbet via en jobbportal alt via en kompis/nätverk som tipsar om något jobb som ligger ute. Man klickar på den annonsen och börjar läsa. I de flesta fall är det en klassisk trespaltare, dvs   1) Det här är vi (företag X)   2) Det här är tjänsten   3) Det här är du och dina kvalifikationer. Om allt detta känns rätt så trycker du på knappen ”Ansök Här” och möts i de flesta fall av budskapet ”Är du registrerad i vår databas”? Här börjar problematiken för de allra flesta!

Man ställer sig själv frågan – Är detta tillräckligt intressant för att jag ska ansöka? Om svaret är Ja, fyller man i all information för att till slut se att de ändå vill att man ska bifoga sin cv. Ok, tänker de allra flesta, varför fylla i all information om jag ändå har allt i min cv? Man gör detta en gång, kanske två gånger men efter ett antal gånger så orkar man inte längre. Framförallt inte då man i bästa fall får ett autosvar som säger ”tack för din ansökan” och sen inte hör något mer. I det läget försöker man hitta alternativa vägar istället, vägar som gör att man slipper lägga 1 timme för att söka varje enskilt jobb. Till saken hör att annonserna har sett ut på samma sätt sen 80-talet, enda skillnaden var att de var placerade i tidningen. Dessutom är ofta kriterierna i annonserna satta utifrån att personerna redan ska kunna det mesta när de börjar.

Nu kommer en ny generation ut på arbetsmarknaden. En generation som praktiskt taget vuxit upp med en laptop och mobil i handen. Man är snabb att manövrera och tålamodet är i många fall väldigt kort. Det som tar tid sållas bort och man ställer andra frågor till potentiella arbetsgivare. Frågor som ”vad kan ni erbjuda mig”, ”varför ska jag jobba här” osv. Det här blir många gånger en chock för arbetgsgivaren. Man tycker också att platsannonserna är tråkiga och man scrollar gärna förbi ingressen. Den här generationen har koll på Youtube och använder sin mobil till att filma med och delar gärna klippen via sociala medier. De är uppväxta med rörlig ljud och bild och förväntar sig att företag levererar något mer. För oss på iNEED som har jobbat med videopresentationer och filmade platsannonser sedan 2008, känns allt detta naturligt. Man vill gärna se, bedöma och ”känna in” jobbet och företaget. En film säger så mycket mer och skapar ett helt annat engagemang från den arbetssökande. Helt plötsligt blir det möjligt att se sig själv i en miljö där man får utvecklas ihop med andra.

För mig är det faktiskt en gåta att fler företag inte valt att jobba på detta viset? Jag blir lika konfunderad varje gång när jag får svaret, ”detta är nog inget för oss”. I min värld väljer man helt enkelt att inte tala med bönderna på deras språk. Till saken hör att denna generation givetvis har föräldrar som idag också hänger på Facebook. De har också blivit duktiga på att lära sig dela klipp, använda sin smartphone till annat än att bara ringa med. Helt plötsligt har vi fler generationer som lärt sig använda sig av nya medier och som också tycker att det är kul att saker och ting faktiskt förändras. Vi är precis mitt uppe i ett skifte där mycket håller på att ändras. Tekniken har blivit mer tillgänglig tack vare bättre verktyg och lägre priser. Nu handlar det om att skapa värde och leverera nytta genom tekniken. Jag tror helt enkelt att vi måste börja tänka i nya banor för att börja hitta lösningar på den matchningsproblematik som de facto finns.

För att åtminstone hitta vägar att delvis förbättra matchningen krävs annorlunda metoder. Att synliggöra bolagen med film ner på avdelningsnivå gör faktiskt varumärket mer levande. Bakom företaget likväl som bakom cv.et finns faktiskt människor. Låt oss lyfta fram dem i ett annat ljus för att på det viset skapa känslor som faktiskt berör oss. Sånt som berör, tenderar ofta till att skapa engagemang som faktiskt kan vara bron mellan företaget och kandidaten. Våga lyssna, våga acceptera och framförallt våga agera!

 

I min värld finns det original och det finns kopior. Den bästa kopian är trots allt bara det – den bästa kopian. Sedan starten av iNEED har jag undrat när de kommer, kopiorna alltså. De har fortfarande inte dykt upp, däremot har jag sett att det dyker upp hybrider, d v s bolag som på nåt sätt vill kopiera men ändå inte gör det fullt ut.

Idag fick jag ett mail av en kille som jobbade med rekrytering. Han berättade att han säkert besökt vår hemsida 100 ggr och han hade fortfarande inte sett någon annan som gjorde samma sak. Han ville bjuda på en kaffe för att träffas och snacka lite och se var det leder. Givetvis ska vi göra det, jag älskar människor som tar egna intiativ, har egna ideér och tar fram egna förslag. Vi är alla original på vårt sätt, det handlar bara om att våga göra det på sitt sätt. För mig som har startat iNEED, känns det kul att vara en del av det som i min värld är originalet. Det bärande i vår business är inte tekniken – det är idén, människorna och de gemensamma visionerna om det vi vill. Det handlar om att vi har en idé som ligger till grund för en process, där tekniken endast är ett verktyg för att nå dit vi vill. Det är alltså idén som är den röda tråden, tekniken är endast ett sätt att tillgodogöra sig idén.

Om man vet vart man siktar och sen vågar fullfölja det, då kan det bära riktigt långt. Livet är en resa med en start och ett mål, vi föds och vi dör, så krasst är det. Med det i åtanke bör resan vara det värdefulla, det vi ska vara rädda om. Med vetskapen om att vi alla nån gång går i mål, kan det vara värt att fundera på hur mycket resan är värd. För mig är resan allt, det är själva äventyret som jag någon gång kommer summera. Det kanske har gått kanon, eller så har det gått mindre bra. Det enda jag med all säkerhet vet, det är att jag försökte. Jag hade en idé som jag sedan vågade fullfölja, det kommer jag alltid att ta med mig. Det roligaste är dock att mina medresenärer, d v s mina kollegor, lika mycket är äventyret. De är alla lika mycket bidragande till vart vi kommer att hamna. Utan dem kan jag ta min idé och slänga den nånstans, då blir inte resan lika rolig. Därför gäller det för mig att varje dag, hela tiden, försöka bidra med energi och kreativitet för att de ska vilja bidra med sitt engagemang och göra det hela väsentligt mycket mer spännande! Då blir vi alla en del av originalet.

Jag är medveten om att detta låter lite flummigt, men det är verkligen så jag tänker. Livet är en resa som är oerhört värdefull. Det finns inga vinnare eller förlorare, däremot kan vi känna oss lite mer som vinnare eller förlorare. Det handlar om att vi alla är originalen, vi är alla de som gör skillnaden på vår resa, oavsett var vi vill. Därför är jag lite frågande till att fler svenska bolag inte vågar ta ut svängarna? Är vi svenskar lite för fast i Jante eller vad beror det på? I den bransch vi verkar, känns det som att de flesta har valt ett och samma spår. Man valde det som redan fanns och sedan körde man på. Det har givetvis fungerat för väldigt många, men samtidigt skulle jag vilja se lite nytänkande. Jag har sett lite utveckling i form av ord som matchning, smartmatch, quickmatch, rightsearch osv, men det är egentligen mest ord. Vad ligger egentligen bakom de här orden? Är processen annorlunda, söker man folk annorlunda eller ser man kundens kravprofil på ett annat sätt?

Skälet till att jag skrev den här artikeln var att jag igår satt på ett plan i 5½ timme, på väg från Fuerteventura, där jag varit golfreporter åt Solresor. Jag hade då, under en vecka haft möjligheten att rensa tankarna och samtidigt bollat idéer med människor som inte hade någon insikt i den här branschen. Vi diskuterade även affärsutveckling och varför vi svenskar lite till mans ofta är så försiktiga till att sticka ut. Vi gick även in på sociala medier och det fenomen som händer med bl a Facebook, Twitter, Google+ osv. Vad är det som gör att vi törs vara mer frispråkiga där, än när vi träffas fysiskt. Så fort det kommer ett tangentbord mellan oss så blir vi lite mer ”crazy”. Vi kom väl egentligen inte fram till något specifikt svar, mer än att detta över tid kommer att hjälpa oss att successivt fila ner vår vän Jante en smula. Kanske nästa generation är den som väljer att mer tänka i termer som ”våga och vinn”? Hursom, jag ville bara sätta ord på lite tankar som poppat upp och samtidigt säga att bloggen är tillbaka på spåret igen. Jag resonerade dessutom utifrån ett yrkesmässigt perspektiv som entreprenör, grundare eller VD.

För en dryg månad sen blev jag kontaktad av en kompis på twitter som berättade att Solresor sökte en golfreporter som både kunde lira golf och blogga om det. Min första tanke var – kul, men jag har inte tid. Efter att jag också fick frågan från Alexandra Bylund som jobbar där omprövade jag det och skickade in min ansökan. Min tanke om jag vann, var att inte använda denna bloggen utan att starta en ny. Efter att jag fick beskedet att jag var Solresors utvalde, har jag funderat på vad min nya blogg ska heta. Efter många turer har jag kommit fram till slutsatsen att jag INTE kommer att dra igång en ny blogg, det här är min enda blogg så varför starta en ny? Den heter trots allt mitt namn.

Det är delvis tack vare denna bloggen, givetvis i kombination med mitt idoga twittrande och min konstanta närvaro i sociala medier som detta har blivit möjligt. Hade jag inte varit så himla envis, nyfiken och enveten hade detta inte varit möjligt. Det är ganska fascinerande vad som har hänt, sedan jag för dryga året på riktigt kavlade upp ärmarna och började testa hur det verkligen funkar. Jag har Björn Alberts att tacka för mycket av detta.

Det började egentligen med att jag och Björne tog en lunch tillsammans förra hösten. Jag frågade honom hur det funkade i bloggvärlden, hur man skulle bete sig och hur man fick besökare. Det roliga är att han svarade att han egentligen inte kunde lära mig så mycket. Han gav mig dock adressen till sin blogg där han hade lagt upp en film som var inspelad där han själv utbildade ett företag i hur man blir framgångsrik i sociala medier. Hans konkreta råd var – Sätt igång Stefan, sen kommer du märka hur det funkar.

Eftersom jag själv är en person med oerhört dåligt tålamod, blev jag givetvis lite besviken att han inte kunde ge mig något mer konkret. Idag är jag dock väldigt tacksam för det rådet, tack Björne! Jag drog sedemera igång den här bloggen och skrev mitt allra första inlägg. På nåt sätt kändes det så himla skönt att sätta sig framför ett tangenbord och sätta ord på mina tankar. Jag har alltid älskat skrivandet och min hemliga dröm är nog att någon gång i mitt liv skriva en bok. Förmodligen skulle mitt tålamod inte räcka till, men drömmen finns ändå där.

När jag väl var igång med bloggen var jag tvungen att även ge mig på twitter. Även där kände jag mig som en total nolla. Det var ett gäng konstiga tecken, folk använde förkortningar och som alla nybörjare undrade jag vilka som jag skulle följa. De första jag följde var givetvis kändisar, men så småningom började jag även följa en massa ”vanliga” människor. Efter en tid var jag helt uppslukad av detta och insåg att det här var ”grejen”. Ofta får jag frågan – Vad är det som är så märkvärdigt med twitter? Svaret är inte enkelt, men för min del är det idag en del av min vardag. Jag har alltid varit ”den där” som på nåt sätt vill dela med sig till världen. Jag är rätt rastlös, min hjärna går ofta på högvarv och ideérna är ofta ett gäng. På nåt sätt behöver jag få vädra ut det med någon & eftersom jag råkar vara singel så blir twitter min vän att både hålla i handen samtidigt som mina vänner där faktiskt står ut med mig.

För nån månad sen gjorde jag ett personlighetstest. När jag häromdagen läste igenom de dryga 50 sidorna som handlade om min personlighet så kunde jag inte hålla mig för skratt. På nåt sätt trillade polletten ner. Jag har alltid varit helt orädd, har i stort sett alltid sett möjligheter och ser nästan alla människor som goda. Jag har alltid varit rätt naiv, vilket har givit mig ett gäng törnar, men livet är något som både ger och tar och vi väljer själva hur vi tacklar smällarna. När jag läste igenom personlighetstestet, var det rätt skönt att få ett kvitto på nåt sätt. Efter att jag hade läst sista sidan insåg jag att – Ja det där är faktiskt jag.

Det här var en lite annorlunda artikel än det jag brukar skriva. Det jag vill ha sagt med detta är egentligen att jag under en vecka kommer att skriva om min resa för Solresors räkning. Det kommer att handla om golfbanor, middagar, vänskap och lite annat smått och gott. Min lärdom avseende sociala medier är att man måste vara privat. Man måste våga vara sig själv, både på gott och ont. Mitt rättesnöre avseende min närvaro i sociala medier är – Det jag kan säga face to face till någon, det kan jag också skriva här. Hoppas ni tycker det är ok att jag kommer att sväva ut med lite annat här under en period. Trots allt är det också en del av mig, den något rastlösa men positiva Stefan.

 

Varför ska man börja med Twitter?

On 10 augusti, 2011, in Personlig utveckling, by stefan
8

Igår hade jag förmånen att få sitta i Guldsoffan under Allsången på Skansen. Det var verkligen en kväll fylld av glädje, värme och gemenskap. Jag var där tillsammans med tre för mig totalta okända människor. Den enda gemensamma nämnaren oss emellan var vårt twittrande. Efter en stunds prat konstaterade vi att det var ljusår mellan våra olika följare (människor som följer dig på Twitter). Erik älskar teknik och jobbar med webutveckling, Katta driver två bloggar samt jobbar på miljödepartementet och Anna-Carin driver eget inom sociala medier och marknadsföring. Vår enda gemensamma nämnare var vårt twittrande. Under hela eftermiddagen och kvällen hängde vi ihop och snackade, skrattade och gjorde bort oss. Det tog nån knapp timme innan det kändes som att jag hade känt dessa människor hur länge som helst.

 

 

Själva klon med Twitter är just detta, det för oss människor närmare varann, vi samlas runt en gemensam sak och då spelar bakgrunden en underordnad roll. Helt plötsligt är vi alla bara dem vi är, det finns ingen historia, inga roller eller ryggsäckar, det enda som finns är en nyfikenhet på varann. Rätt häftigt att i vuxen ålder lära känna en mängd nya människor du egentligen aldrig skulle träffa om det inte vore för detta. I dessa sammanhang börjar vi alla om på noll igen, det är väldigt fascinerande. Det är också rätt spännande att träffa människor vars intresse och bakgrund skiljer så markant från ens egen. För mig som jobbar med människor som huvudsysselsättning är detta superspännande!

 

 

För att verkligen gå igång på Twitter måste man ha en nyfikenhet, man måste också släppa sina ordinarie fördomar och spärrar. Det handlar om att kasta sig ut och börja konversera med vilt främmande människor. Efter ett tag märker du att många av dessa är fullständigt briljanta, alla på sitt sätt. Alla har sin agenda till varför man håller på, men i grund och botten är vi människor flockdjur. Som svensk har man alltid fått lära sig att hålla tillbaka och inte ta så mycket plats. Man har också lärt sig att hålla tyst och inte kontakta okända människor. T-banan, hissen eller bussen är utmärkta exempel där vi alla tittar ner, allt för att undvika ögonkontakt. På Twitter kan vi alla sitta hemma på kammaren och kommunicera utan att behöva avslöja oss. Sedan kommer den dan då vi ”måste” träffas på riktigt, men då har vi redan lärt känna varann i viss mån. Vi har följt dessa personer, sett vad de skriver, vilka ämnen de finner intressanta, vad det tycker om olika saker m m.  Skärskådar man Twitter lite djupare, skulle man lätt kunna tro att det ligger en svensk bakom fenomenet. Vi är som klippt och skurna för att ta oss till och älska det här mediet!

Som allt annat har Twitter sina baksidor. Det tar en del tid i anspråk, det kan bli beroendeframkallande och mellan varven blir det lite trist, men ställer man det i paritet till vad man vinner så är slaget ganska givet. För den som vill lära sig nya saker, lära känna nya människor eller bara hänga med så är Twitter det optimala verktyget. Det är 140 tecken, man behöver inte vara världsmästare på att skriva, det räcker med att man kan skriva ett sms på telefonen för att kunna närvara. Mitt tips till dig som är nyfiken är – Kör bara kör!

De personer som jag hade förmånen att lära känna igår och som jag å det varmaste rekommenderar att följa är:

@carnebro

@kattakvack

@lillerik

Vi hörs!