Så har det hänt igen. Fick idag mail från en kund som är flitigt uppvaktad av andra bemanningsföretag. Givetvis använder de sig av världens äldsta trick för att ta sig in – de sänker priset! Inte världens mest avancerade säljknep, tyvärr är det alltför frekvent använt bara…

För att ni ska förstå hur det fungerar, ska jag ge er lite bakgrundsinformation. Det finns 2 typer av kollektivavtal, arbetaravtalet som är reglerat av LO förbunden samt tjänstemannaavtalet som gäller Unionens medlemmar. Arbetaravtalet är oerhört tydligt uppstyrt med lönenivåer, semestertider, övertid etc. Tjänstemannaavtalet är uppbyggt kring individen, den specifika tjänsten, dennes erfarenhet och företagets policys och villkor. Det är helt enkelt en förhandlingsfråga mellan 2 parter. Med detta som bakgrund blir det egentligen några olika bemanningstjänster vi säljer in.

Den skakiga världsbild vi dagligen får levererad in i våra hushåll, gör oss lite försiktiga. Vi som individer, likväl företagen resonerar i terminologin av att sätta försiktighet i fokus. Det är fullt naturligt men det skapar också ett antal effekter. Bemanningsbranschen tenderar att stiga när världen gungar, dock sker det många gånger på bekostnad av kvalité, långsiktighet och människors värde. Företagen börjar se till sin egen plånbok i större utsträckning vilket givetvis leder till en prispress. Jakten på att spara pengar drar igång samtidigt som bemanningståget går – tut tut, alla vill hänga med.  Vad är då problemet med detta kan man tycka?

Problemet uppstår främst på arbetarsidan, den som är hårt reglerad. Eftersom lönerna redan är fastställda, blir det rätt svårt att göra alltför mycket på priset, det är oftast pressat redan som det är. Ändå dyker det upp företag som från ingenstans levererar en pris som är långt under det gångbara. Det handlar om priser, som redan vid TB1 inte håller. Det är bruttomarginaler om 5-7 % och då har vi som företag inte ens börjat räkna våra kostnader. Med såna marginaler vid TB1 kan vem som helst räkna ut att det blir en förlustaffär oavsett hur låga overheadkostnader man som företag har. Med andra ord måste man hitta en väg runt detta, det handlar helt enkelt om grundläggande företagsekonomi, inköpspriset på varan måste ner för att marginalen ska gå upp. Eftersom varan i bemanningsbranschen råkar vara människan, handlar det om att sänka lönen för denne. Eftersom arbetaravtalet redan föreskriver lönen, så gäller det att frångå detta, i annat fall spricker kalkylen. Det är detta  som är roten till det onda, katten på råttan…

Till detta kommer att branschen i stor utsträckning är väldigt säljfokuserad. Det innebär att bakom de flesta affärer finns det säljare som lever på provision som de får genom att generera affärer. Många gånger är dessa personer dessutom ansvariga för att hitta kandidaterna, vilket gör att de redan från start vet spelets regler. Detta är egentligen orsaken till att bemanningsbranschen lider av dåligt rykte, tyvärr. För att affären ska gå i lås krävs helt enkelt att man som företag måste frångå reglerna, annars mister man affären.

Varför skriver då jag som delägare till ett bemanningsföretag detta? Det är onekligen en befogad fråga. Jag vill inte åka med på tåget, jag vill inte vara den som struntar i reglerna och sätter avtal åt sidan! Tyvärr kostar det affärer, senast idag kostade det nog ytterligare en bra kund. Redan innan hade vi pressat ner våra marginaler i botten, men vi räknade med att volymen och samarbetet över tid skulle vara så bra att vi skulle kunna få tillgång till fler kunder. När jag idag fick beskedet att det var flera bemanningsföretag som erbjöd väldigt låga priser, fick jag inte ihop det. Hur jag än räknar blir det förlust, såvida vi inte tummar på reglerna.

Som företagsledare måste man ibland fatta obekväma beslut och säga ifrån. Det handlar om att tänka långsiktigt, agera seriöst och se saker i större perspektiv. Samtidigt gör det ont att som entreprenör inte kunna vara med och slåss på lika villkor. Det är lite grann som doping inom idrotten, vissa väljer helt enkelt att ta chansen. Så  länge det inte upptäcks så går man i mål med det.

Den här dagen gjorde mig både bestört, arg och ledsen. Dock kommer inte vi att tumma på reglerna, det handlar om att kunna hålla huvudet högt och se människor i ögonen. Som allt annat i livet, ska vi bara se till att bli lite bättre – varje dag!

I min värld finns det original och det finns kopior. Den bästa kopian är trots allt bara det – den bästa kopian. Sedan starten av iNEED har jag undrat när de kommer, kopiorna alltså. De har fortfarande inte dykt upp, däremot har jag sett att det dyker upp hybrider, d v s bolag som på nåt sätt vill kopiera men ändå inte gör det fullt ut.

Idag fick jag ett mail av en kille som jobbade med rekrytering. Han berättade att han säkert besökt vår hemsida 100 ggr och han hade fortfarande inte sett någon annan som gjorde samma sak. Han ville bjuda på en kaffe för att träffas och snacka lite och se var det leder. Givetvis ska vi göra det, jag älskar människor som tar egna intiativ, har egna ideér och tar fram egna förslag. Vi är alla original på vårt sätt, det handlar bara om att våga göra det på sitt sätt. För mig som har startat iNEED, känns det kul att vara en del av det som i min värld är originalet. Det bärande i vår business är inte tekniken – det är idén, människorna och de gemensamma visionerna om det vi vill. Det handlar om att vi har en idé som ligger till grund för en process, där tekniken endast är ett verktyg för att nå dit vi vill. Det är alltså idén som är den röda tråden, tekniken är endast ett sätt att tillgodogöra sig idén.

Om man vet vart man siktar och sen vågar fullfölja det, då kan det bära riktigt långt. Livet är en resa med en start och ett mål, vi föds och vi dör, så krasst är det. Med det i åtanke bör resan vara det värdefulla, det vi ska vara rädda om. Med vetskapen om att vi alla nån gång går i mål, kan det vara värt att fundera på hur mycket resan är värd. För mig är resan allt, det är själva äventyret som jag någon gång kommer summera. Det kanske har gått kanon, eller så har det gått mindre bra. Det enda jag med all säkerhet vet, det är att jag försökte. Jag hade en idé som jag sedan vågade fullfölja, det kommer jag alltid att ta med mig. Det roligaste är dock att mina medresenärer, d v s mina kollegor, lika mycket är äventyret. De är alla lika mycket bidragande till vart vi kommer att hamna. Utan dem kan jag ta min idé och slänga den nånstans, då blir inte resan lika rolig. Därför gäller det för mig att varje dag, hela tiden, försöka bidra med energi och kreativitet för att de ska vilja bidra med sitt engagemang och göra det hela väsentligt mycket mer spännande! Då blir vi alla en del av originalet.

Jag är medveten om att detta låter lite flummigt, men det är verkligen så jag tänker. Livet är en resa som är oerhört värdefull. Det finns inga vinnare eller förlorare, däremot kan vi känna oss lite mer som vinnare eller förlorare. Det handlar om att vi alla är originalen, vi är alla de som gör skillnaden på vår resa, oavsett var vi vill. Därför är jag lite frågande till att fler svenska bolag inte vågar ta ut svängarna? Är vi svenskar lite för fast i Jante eller vad beror det på? I den bransch vi verkar, känns det som att de flesta har valt ett och samma spår. Man valde det som redan fanns och sedan körde man på. Det har givetvis fungerat för väldigt många, men samtidigt skulle jag vilja se lite nytänkande. Jag har sett lite utveckling i form av ord som matchning, smartmatch, quickmatch, rightsearch osv, men det är egentligen mest ord. Vad ligger egentligen bakom de här orden? Är processen annorlunda, söker man folk annorlunda eller ser man kundens kravprofil på ett annat sätt?

Skälet till att jag skrev den här artikeln var att jag igår satt på ett plan i 5½ timme, på väg från Fuerteventura, där jag varit golfreporter åt Solresor. Jag hade då, under en vecka haft möjligheten att rensa tankarna och samtidigt bollat idéer med människor som inte hade någon insikt i den här branschen. Vi diskuterade även affärsutveckling och varför vi svenskar lite till mans ofta är så försiktiga till att sticka ut. Vi gick även in på sociala medier och det fenomen som händer med bl a Facebook, Twitter, Google+ osv. Vad är det som gör att vi törs vara mer frispråkiga där, än när vi träffas fysiskt. Så fort det kommer ett tangentbord mellan oss så blir vi lite mer ”crazy”. Vi kom väl egentligen inte fram till något specifikt svar, mer än att detta över tid kommer att hjälpa oss att successivt fila ner vår vän Jante en smula. Kanske nästa generation är den som väljer att mer tänka i termer som ”våga och vinn”? Hursom, jag ville bara sätta ord på lite tankar som poppat upp och samtidigt säga att bloggen är tillbaka på spåret igen. Jag resonerade dessutom utifrån ett yrkesmässigt perspektiv som entreprenör, grundare eller VD.

Imorrn bär det av mot Fuerteventura. Ska bli fantastiskt roligt att få åka dit, har aldrig varit på någon av öarna kring Kanarieöarna. Är dessutom väldigt golfsugen och är trött på att knalla runt leriga banor i Sverige, så en vecka där blir en bra start på november. Under hela hösten har jag haft ett enormt jobbfokus så att bryta av det mot lite annat känns ganska lagom. I lördags eftermiddag satt jag några timmar på kontoret och när jag släckte lamporna och gick därifrån kände jag ett styng av sorg. Jag kände saknaden av mina kollegor i samma sekund jag klev utanför dörren. När jag promenerade hem tänkte jag hur fantastiskt lyckligt lottad jag är som har ett jobb som jag verkligen älskar. Att varje dag känna en passion, en glädje och ett engagemang när man promenerar till kontoret, det är häftigt!

Att vara entreprenör, det är väldigt speciellt. Man äter, lever och sover med sitt jobb. Häromkvällen satt jag och snackade med en annan entreprenör och vi diskuterade vad det är som driver oss. Vi konstaterade båda två att det är viljan att förändra, att förbättra och att göra skillnad som är det bärande. Den där ständiga känslan av att ”det går att förändra världen” även om det bara är pyttelite. Man har en ständig hunger att alltid göra lite till. Jag satt och slötittade lite på Skavlan ikväll och där var bla Stina Dabrowski. Hon berättade om sitt liv som reporter och skälet till hennes enorma mod. Hon hade efter mycket grubblande och tom ett självmordsförsök, kommit fram till insikten att ”Om jag ändå väljer att leva, då ska jag fanimej leva fullt ut. Den dagen jag dör, så ska jag veta att jag verkligen levt”. Jag tyckte det var ganska talande, att man lever hela vägen ut och med det menar jag att bland annat försöka göra verklighet av sina drömmar. Man kan inte göra allt men man kan iallafall försöka leva ut några av dem.

Om inte jag hade startat iNEED hade jag heller inte fått åka till Fuerteventura imorgon. Den här typen av grejer händer när man kastar sig ut och testar på. Sedan jag startade iNEED har jag fått massor av roliga inbjudningar, genomfört en massa föreläsningar och hamnar på ställen jag aldrig hade hamnat annars. Men det krävs hela tiden att jag är öppen för de frågor och inbjudningar som kommer. Jag försöker att vara lyhörd för det som händer och ständigt behålla min nyfikenhet. Kan man göra det, så kommer man alltid att få vara med om en massa spännande grejer.

Med dessa korta rader om lite funderingar kring imorgon och att leva ut sina drömmar, kommer jag from imorrn och en vecka framåt att mest leverera golfreportage i olika former. Även det är något som ligger mig oerhört varmt om hjärtat, dock brukar jag inte skriva så mycket om det. Nu ska jag dock se till att leverera ett värde till Solresors läsare och försöka ge en bra känsla för Fuerteventura. Så från och med imorrn kommer det att bli lite mer av den här varan, dock kommer jag förhoppningsvis att bära skjorts då 🙂

 

 

 

Tagged with:
 

Ända sedan starten av iNEED har jag haft en sak för ögonen, sätt den arbetssökande i fokus! I grund och botten handlar det om att ställa frågor: Hur söker du jobb? Vad är viktigt? Hur hittar du jobbet? Vad är viktigt när du söker det? Vilken information krävs för att du ska bli lockad? Det finns lika många frågor som det finns svar. Det enda problemet (eller som politikerna säger – utmaningen) är att inte bara fråga, utan att de facto göra något.

Idag ligger mellan 35 och 40 tusen jobb på arbetsförmedlingen. Jobb där företag behöver hitta rätt person som vill börja jobba där. Tyvärr slutar det många gånger med just det, jobbet ligger kvar och företagen hittar inte sin ”drömkollega”. Att någonting enkelt ska vara så krångligt, jag har aldrig riktigt förstått det, men har insett att det faktiskt är så. I min värld är det oerhört viktigt att kunna sin marknad, sin produkt och veta vad man håller på med. Därför bad jag en av säljarna att häromdagen agera arbetslös och tillbringa hela förmiddagen med att söka jobb. Efter 2½ timme kom hon in till mig och sa – Stefan, det är ju helt omöjligt. Man ska fylla i så mycket information, jag måste ha en massa olika användarnamn och  lösenord och varenda företag eller rekryteringsföretag har sin egen databas, jag ger upp!! Tyvärr är det så här det ser ut, trist men det är den bittra sanningen.

Varför är det då på detta viset (som Rumpnissarna ständigt frågade)? Svaret är att rekrytering – och bemanningsbranschen har skapat en struktur där den arbetssökande gör jobbet och de kan sortera ut sina kandidater. Låt kandidaten göra jobbet helt enkelt, eller som en person sa till mig igår – Orkar de inte gå igenom processen kanske de inte ska jobba här. För mig är det ett resonemang som inte är hållbart, det är tyvärr en inställning som dock delas av väldigt många som jobbar med rekrytering, både ute på företagen men även på rekryteringsföretagen. Då har man inte gjort sin hemläxa och sett hur fruktansvärt omständigt det är att söka jobb. Som det är idag, kan det vara bland det mest avtändande som finns, tyvärr.

Under min tid på GE Capital fick jag lära mig den gamla floskeln ”voice of the customer”. Den bär jag fortfarande med mig, dock är den utbytt till ”voice of the candidate”. För mig handlar det om vi ska se kandiaten som vår kund, vi ska använda hela vår hemsida till att sälja en sak – Jobbet! Det ska vara enkelt, användarvänligt, lite roligare och framförallt ska det kännas personligt. När man kliver in på en hemsida ska man känna sig träffad, det ska vara lockande och i vårt fall ska jobben kännas intressanta. Det handlar om att paketera en lösning utifrån sin intressent, i vårt fall kandidaten (den arbetssökande). Vi måste attrahera våra kandidater att bli sugna på ett visst jobb och sedan söka det. Vi ska helt enkelt sälja jobbet lite mer. Gör vi det kommer den arbetssökande bli engagerad och våra kunder kommer att få entusiastiska medarbetare som förhoppningsvis bidrar med ny passion in i bolaget.

Vi är på god väg att lyckas bli det bolaget i Sverige som faktiskt skiljer oss mot de andra. Det har tagit snart 4 år och vi har stångat oss blodiga, men nu börjar äntligen svenska företag förstå värdet av att tänka i nya banor. Vi kan inte använda samma metodik som vi gjorde 1990, jorden snurrar och vi med den. Vi valde dessutom att redan i början av 2008 att använda våra videopresentationer. Det var många som skrattade och kallade det en fluga, men idag levererar dem värde. Det handlar om att människor som kanske inte har det bästa cv.et, får en möjlighet att nå fram i bruset. Inställning, attityd och engagemang sitter i vår personlighet, det sitter inte i ett pappersdokument. Det handlar bara om hur vi kan lyfta upp det för att göra det möjligt för de människor som faktiskt vill jobba. Vi kan inte trolla, men vi kan se till att åtminstone öka sannolikheten för våra kunder att faktiskt anställa människor de faktiskt inte trodde att de skulle anställa.

Den största diskrimineringen som idag sker är defintivt på ålder, det är inte tu tal om det. Det är egentligen rätt tragiskt men samtidigt kan inte vi göra något, då det är vår kund som anställer. Men visst blir man många gånger bedrövad när fantastiskt duktiga människor tyvärr väljs bort av den enkla anledningen. Vi lever i en ganska krass, hård och tuff värld, där kraven på oss alla ökar. Vi är färre personer som ska bidra mer och då krävs att vi också öppnar våra ögon och börjar tänka i nya banor. Det finns många väldigt hungriga personer därute i skiftande ålder, nationalitet och bakgrund, som skulle göra det mesta för att komma in i ett bolag och visa framfötterna.

Häromdagen läste jag en artikel om att man tyckte svenska entreprenörer var för fega. Det var därför svenska företag inte lyckades växa sig riktigt stora. Det är en lätt sak att skriva, men den arbetslagstiftning som finns samt de fackförbund som fortfarande är med och styr, gör det väldigt svårt för ett företag att våga anställa. 6 månaders provanställning och sen tillsvidare anställning är en ganska kort tid. Om konjunkturen svänger så gäller det att vara beredd, det är också detta som ger bemanningsföretagen ett existensberättigande. Nu ska jag dock inte ge mig in och debattera detta, men faktum kvarstår att det ställer till det när företag väl tar beslutet att anställa. Det är en stor sak som kan kosta mycket pengar om det går fel, därför avvaktar man många gånger istället för att våga chansa. Det är en inställning jag har förståelse för efter att under lång tid träffat företag och diskuterat den här typen av frågor. Det handlar egentligen om rättigheter och skyldigheter.

Min point med denna artikeln är egentligen en sak – Lyssna på den arbetssökandes behov, gör det enklare att söka jobb och se till att det dessutom blir lite roligare. Detta är min mission och jag är fast besluten att vi på iNEED ska bli bäst på detta i Sverige. Lyckas vi tillgodose arbetssökanden kommer företagen att välja oss som partner och då pratar vi win – win – win i 3 steg, den arbetssökande – företaget – iNEED, en trippel med idel vinnare och ingen skulle bli gladare än jag om detta går att uppfylla.

Hur vet man när företaget man startade verkligen börjar bli ett riktigt företag? Den frågan är inte lätt att besvara men samtidigt är den väldigt intressant!

Egentligen har jag inget riktigt begåvat svar på den frågan, jag brukar dock ställa den till mig själv mellan varven. Idag hade vi styrelsemöte och det gör mig alltid lite extra nervös. Eftersom jag aldrig tidigare har startat bolag har jag ingen större erfarenhet av dessa möten. Jag har alltid lyckats parera bostadsrättsföreningar och dess styrelser (fram tills nu) och övriga styrelseuppdrag har jag vackert undvikit. Helt plötsligt ska jag som i grund och botten inte gillar den här typen av högtravande möten, stå till svars för allt. Varje siffra, varenda dokument, allt som sker inom bolaget bör jag ha en bra förklaring till. Om siffrorna avviker, om vi inte får in tillräckligt med kunder eller om något annat felar är det mitt ansvar. Med det ansvaret vilande på sina axlar kan det lätt bli lite olustigt.

Igår satte jag mig ner och googlade på vad som egentligen ingår i en VD.s uppgifter. Jag gick också igenom hur en styrelse jobbar och vilket ansvar som fördelas på de olika individerna. Helt plötsligt insåg jag vad som vilade på mina axlar, vad en VD har för ansvar och vad som ingår i arbetsuppgifterna, då blev jag nästan lite svettig. Inte för att jag anser mig själv vara okunning, däremot stod det där svart på vitt. Klart man blir lite spak..Jag har suttit där på mötena ett antal gånger, utan att ha varit ordentligt förberedd och då blivit ordentligt grillad. Många gånger har jag klivit ur styrelesmötet med en obehagskänsla och känt mig helt värdelös. Eftersom jag själv alltid tagit ganska lätt på mig själv och den roll jag spelar här på jorden, har jag haft det lite svårt att koncentrera mig i dessa sammanhang. Nu har jag dock insett att jag måste inta en något annorlunda roll och se på dessa möten som rätt allvarssamma och viktiga. Man må tycka att jag varit naiv, men jag har gått i tron att det bara handlar om det som sker på dagarna. För mig har styrelesarbete varit något jag inte riktigt har kunnat ta på allvar fram tills nu.

Idag när jag klev in i mötet så hade jag gjort hemläxan! Hade stenkoll på siffrorna, hade gått igenom tidigare protokoll och repat upplägget ett antal gånger. Helt plötsligt infann sig känslan av lugn och kontroll och jag kunde redogöra för varje siffra. Vad skönt det kändes när vi väl var klara. Samtidigt insåg jag att iNEED hade blivit ett riktigt företag. Besluten som fattades därinne i rummet rör hela framtiden och det känns oerhört spännande. Själv har jag ibland lite svårt att ta saker och ting för allvarligt. Min bild av livet är ganska enkel, det handlar om att leva här och nu och att livet inte är så märkvärdigt. I vissa sammanhang måste jag dock inse att jag dealar med människor som inte har min bild och därmed anpassa mig. Livet är en skola och vi är alla elever, vi lär oss nya saker varje dag! Det handlar dock om att vi måste reflektera och använda informationen till att utvecklas som människor. En av alla dessa lärdomar jag själv brukar predika är att ”prata med bönder på bönders språk”. Idag pratade jag med bönderna på deras språk och helt plötsligt insåg jag vad lätt det gick 🙂

För mig blev insikten idag att – det här är på riktigt! Som lite kuriosa bestämdes att vi sparkar igång i Malmö den 1 mars, det känns oerhört kul!

Tagged with: